Posts Tagged ‘vapenstilleståndslinje’

Svenska investeringar på Västbanken för freden framåt

Torsdag, November 6th, 2008

Det är dags att utföra en objektiv granskning av svenska investeringar på Västbanken – ett omtvistat område för såväl israeliska judar som palestinska araber.

Den senaste tiden har uppmärksamhet riktats kring svenska investeringar i israeliska företag som ger arbete åt både israeler och palestinska araber på det omtvistade Västbanken.

Vad är Västbankens / Judéens & Samariens status?
Israel tillerkändes självständighet som Palestina-judarnas hemland av det internationella samfundet år 1948. Omgående attackerades den judiska staten av palestinsk-arabiska terrorister som ansåg att judar inte fick leva i Mellanöstern. Terroristerna assisterades av bland andra Jordanien, som bildats några år tidigare som hemland för Palestina-araberna. Efter sitt anfallskrig ockuperade Jordanien Västbanken i brott mot FN:s stadgar och fördrev judarna från stadens östra del. Judar förbjöds att besöka sina heliga platser, däribland Västra muren som är judendomens heligaste plats, synagogor plundrades och judiska begravningsplatser vandaliserades av ockupationsmakten Jordanien – gravstenarna användes som gatubeläggning.

Vapenstilleståndslinjen är ingen gräns
Platsen där Israel nedkämpade de attackerande arabiska styrkorna till stillestånd är en vapenstilleståndslinje. Den kallas också för ”Gröna linjen” och ibland felaktigt för en gräns. Någon gräns mellan Israel och det andra palestinsk-arabiska landet vid sidan om Jordanien, med arbetsnamnet ”Palestina”, har aldrig existerat. Förhandlingarna om en gräns har förts alltsedan anfallskriget 1948 mot den judiska staten.

Jordanska ockupationen
I juni 1967 när Jordanien gjorde sig redo för ytterligare en attack mot Israel tryckte Israel tillbaka de jordanska ockupationsstyrkorna till östra sidan av Jordanfloden. Israel befriade Västbanken och hela Jerusalem gjordes tillgänglig för alla religioner för första gången. Då Jordanien vägrade garantera att området inte återigen skulle användas för krig mot den judiska staten, beslöt Israel att bygga byar, städer, jordbrukssamhällen och industriområden på Västbanken i avvaktan på en medgörlig regering i Jordanien. Dessa israeliska samhällen kallas ofta för bosättningar. Idag bor omkring 260 000 israeler i ungefär hundra sådana samhällen på Västbanken, exklusive östra Jerusalem där ytterligare 160 000 israeler bor.

För att uppmuntra till investeringar i detta område erbjuder Israel en rad förmåner. Det finns dock ett antal vägspärrar och andra rörelsehindrande åtgärder på Västbanken som hämmar palestinsk ekonomisk utveckling. De har införts därför att den arabiska befolkningen har utvecklat en industrimässig infrastruktur för storskalig massmord på de lokala judarna. De säkerhetshöjande medlen förhindrar fri rörelse för terroristerna, vars attacker har minskat med 97%, men samtidigt förhindras fri rörelse för palestinsk-arabiska civila som vill leva ett normalt liv.

Hur ser Sverige på de israeliska samhällena på Västbanken?
Målet för Sveriges och EU:s fredsansträngningar i konflikten är en förhandlad tvåstatslösning, efterföljande av FN:s resolutioner och efterföljande av Vägplanen för fred – vilka alla bygger på ett slut på terror. En annan utgångspunkt – accepterad av såväl israeliska som palestinsk-arabiska företrädare – är Gröna linjen, stilleståndslinjen där de attackerande arabiska arméerna nedkämpades till vapenstillestånd.

De israeliska samhällena på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem, är byggda i full enlighet med folkrätten. Folkrätten förbjuder tvångsförflyttning av den israeliska befolkningen dit eller tvångsförflyttning av den arabiska befolkningen därifrån. Inget av detta har skett. Sverige och EU liksom övriga delar av den fria världen som inte styrs av diktaturer har också varit mycket tydliga med att dessa samhällen kan komma att vara föremål för gränsjustering i slutstatusförhandlingarna för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning. Huvudtesen är att ingen ska tvångsförflyttas pga tvåstatslösningen, lika lite som människor tvångsförflyttades innan dess.

Vad betyder detta för svenska företags verksamhet på Västbanken?
Svenska företag förväntas bete sig ansvarsfullt oavsett var i världen de verkar. OECD:s riktlinjer för multinationella företag och principerna i FN:s Global Compact utgör universella normer för företag. Utrikesdepartementet uppmanar företag att tillämpa dessa normer. I fråga om svenska företags verksamhet i samhällen på det omtvistade Västbanken bör de stödja alla initiativ som uppmuntrar till fredlig samlevnad mellan araber och judar, nära affärskontakter, skapande av arbetstillfällen oavsett religion, etnicitet eller nationalitet. Det bör ligga i Sveriges intresse att investera i industriområden på Västbanken så att arbetstillfällen skapas för alla närboende, oberoende av nationell tillhörighet.

Därtill gör man en större insats för fred eftersom de industriområden som hamnar inom det nya Palestina blir en grundplåt med färdigbyggd infrastruktur för landets framtida välfärd. Förhoppningen är att det palestinska samhället mognar innan dess så att araberna inte demolerar jordbruks- och industriinfrastrukturen som de gjorde med infrastrukturen Israel donerade vid sitt uttåg ur Gaza 2005.

Moralisk och etisk skyldighet att stödja fredlig samlevnad
Varken Sverige eller EU kan framtvinga europeiska investeringar i Västbankens industriområden. Däremot kan det ses som en moralisk och etisk skyldighet att säkerställa så mycket produktivt arbete som möjligt i samförståndsstrukturer som ger jobb åt såväl judar som muslimska och kristna araber så att lugn, ekonomisk välfärd, ömsesidig respekt och sann välvilja underlättas.

Svensk handel och investering bör uppmuntras även i Israel och inte bara i de områdena som bildar kärnan till detta andra palestinska land vid sidan om Jordanien: ekonomisk välfärd uppmuntrar sällan till extrema politiska åsikter, på någon sida av den framtida gränsen.

Framtidens utsikter för fred i detta konfliktområde vilar i allra högsta grad på svenska företags välvilja och långsiktiga byggande av broar mellan folken via ekonomiska lockbeten.

Motsatsen – bojkott – är ett destruktivt vapen förbehållen bakåtsträvare, extremister och fanatiker.

Fred och samlevnad grumlas av maktpolitik

Fredag, Augusti 1st, 2008

Yairs stjärna grumlas av maktpolitik. Utan yttre inblandning går livet lättare för alla – araber och judar.

På den israeliska sidan av 1967-års Gröna linje – där attackerande jordanska arméstyrkor nedkämpades till vapenstillestånd – ligger en bedårande vacker israelisk stad, Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska). Öster, söder och norr om staden ligger palestinsk-arabiska byar tillhörande Palestinska myndighet (PA), och väster om staden ligger det en israeliskt-arabisk stad, Tira, med en befolkning på 30.000.

Jag träffar Marek Oren och hans hustru Ariella, elektronikingenjör respektive grundskolelärare som har bott i staden i 12 år. På väg in till Kochav Yair ser vi det omtalade säkerhetsstaketet som skär av PA-området från Israel. Vad tycker de om staketet?

Säkerhetsbarriären ett nödvändigt ont
”Tyvärr ett nödvändigt ont. Det är inte önskvärt, långt ifrån. Vi vill ha och vill vara goda grannar, precis som det var innan. Staketet kom inte ur tomma intet, det var ett svar på ett akut problem orsakat av en del av våra grannar: så gott som varje vecka dödades civila israeler av palestina-araber som vill ha en egen nation och som ansåg att bästa sättet att skapa denna nation var genom att döda civila i vår nation. Bisarrt,” säger Ariella och skakar konfunderat på huvudet.

Jag frågar då om relationer med de israeliska araberna i de näraliggande arabiska byarna och städerna. Varför tillåts de inte att tjänstgöra i den israeliska militären?

Medierna är fixerade vid enbart Israel
”För det första vill de inte. För det andra skulle det försätta dem i en mycket svår situation om de måste konfrontera sina egna, det vill vi inte tvinga någon att göra. Det handlar om pålitlighet, familjband, säkerhet. Våra arabiska medborgare utgör en erkänd minoritet där familj- och klantillhörigheter ofta är viktigare än nationella eller ens religiösa band. Allt är inte alltid lika enkelt som det ofta framställs i utländsk media,” säger Marek Oren, och fortsätter: ”Titta här, situationen är likadan i Storbritannien, där många brittiskt-födda muslimer säger att de känner starkare band till islam än till landet i vilken de föddes, ändå är det Israel medierna fokuserar på. Och så finns det en tredje aspekt som inte många talar om: nämligen att det även finns israeliska judar som heller inte tillåts tjänstgöra i armén på grund av säkerhets-, sociala eller andra skäl.”

Paret Oren tar mig ut på en kort tur. Vi kör upp på en vacker kulle. Här låg det en gång i tiden en kibbutz, Eyal, på en i övrigt öde plats, inuti Israel. Men upprepade attacker från den arabiska staden Kalkilya, med många dödsfall som resultat, tvingade så småningom kibbutzen att flytta till en mer skyddad plats. Man ser fortfarande skyttegravarna från vilka kibbutzmedlemmarna försökte skydda sina hem och familjer, samt monument över de många mördade civila.

Relationerna mellan israeliska och arabiska grannar
Jag frågar Marek hur han ser på relationen med de arabiska grannarna idag. ”Jag har så gott som dagliga kontakter med araber. En del är kunder, andra är kolleger och frilansande ingenjörer. Allt flyter hur bra som helst, att vi tillhör olika religioner är liksom fullständigt oväsentligt. Vi har utvecklat ett system för smidig samlevnad där vi helt enkelt undviker att diskutera politik. Håller vi oss till det är det som att leva var som helst i världen, inga problem alls.”

Roten är politik och makt, inte religion
Innan vi skiljs åt säger Ariella och Marek något som får mig att stanna upp. ”Problemet kanske ser ut att vara orsakat av olösliga religiösa motsättningar, men det är långt ifrån sanningen. Roten till problemet är politik, politik som praktiseras av religiösa ledare i de palestinska och ibland de lokala israeliskt-arabiska samhällen. Dessa ledare utnyttjar lokala politiska ledare helt enkelt för att befästa sin egen makt. Det handlar endast om makt, inte om någon gränsdragning hit eller dit, en sådan struntsak skulle vi kunna lösa imorgon över en kopp kaffe – så varma är faktiskt våra relationer på den lokala nivån. Om bara dessa maktgalna typer slutade elda på massorna, om bara den övriga världen insåg att makropolitik inte hör hemma i ett mikroområde där allt bygger på personliga relationer och istället tillät oss att lösa våra problem på den lokala nivån, skulle det inte finnas några problem alls. Det är politik och maktbegär som är roten.”

Detta är ett tema jag skulle höra om och om igen i mina vidare samtal och intervjuer med såväl israeliska araber som palestinska araber, såväl israeliska judar som israeliska poliser, såväl borgmästare som mannen – och kvinnan – på gatan.

Gazaraketer i utbyte mot israelisk fred

Torsdag, December 28th, 2006

Vapenstilleståndet i mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tid har Gazas palestinier skjutit mer än 60 raketer in över gränsen till Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har hittills inte besvarat en enda av attacken, i enlighet med vapnestilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års åldern, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat att börja rikta eld mot raketavskjutningsramperna.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet definitivt över.

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra eller säga som någonsin kan framkalla fördömanden, eller ens en höjning på Västvärldens ögonbryn? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta lägga sin framtid och sina liv i händer på så-kallade ledare som inte ens besitter de allra enklaste regler om logiskt tänkande?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa in sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ohyggliga inkompetens, utan att i gengäld begära något alls, inte ens att våldet ska upphöra?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är till och med möjligt.