www.ilyameyer.com – Svenska

Efter Mubarak och Egypten är det nu Gaddafi och Libyen.

Den ena sekulära muslimska diktatorn efter den andra jagas bort av FN – i fallet Libyen med vapenmakt sanktionerad av FN – medan fanatiskt religiösa muslimska diktatorer ges fribiljett av samma världssamfund och samma FN.

I Libyen hotar nu FN att sätta i krigsmakt för att tvinga bort regimens brutale härskare eftersom han behandlar civila illa. Låt oss tala klarspråk: Gaddafi är en skurk av sällan skådat mått, och ett Libyen utan Gaddafis terror kan bara bli en bättre plats. Gaddafi har nu insett faran och har deklarerat totalt eldupphör.

I fallet Gaza, där regimens brutala härskare har för daglig vana att skjuta raketer, granater och andra missiler mot civila i grannlandet Israel, har FN en helt annorlunda inställning. Senast idag var det fyra granater som sköts in i Israel av Gazaremsans religiösa muslimska diktatorer. Men där agerar FN inte genom vapenmakt för att tvinga våldsmakarna att uppföra med våldet och terrorn mot civila, utan i Gaza agerar FN genom mångmiljoner i bidrag varje månad.

Det som bestraffas i Libyen belönas via svenskt skattemedel i Gaza.

Det är denna sorts selektiva behandling som alltmer upprör analytiker och demokrater världen över. Kritiken mot västvärldens strutsmentalitet börjar bli en kännbar faktor i västvärlden. Kritiken mot västvärldens allt mer uppenbara hyckleri börjar bli riktigt högljudd. Inte minst undrar analytiker i Mellanöstern vad denna selektiva behandling baseras på – varför är till exempel Mellanösterns kurder och armenier helt åsidosatta? Varför är Nordafrikas berberminoritet så illa behandlad av sina muslimska grannar? Varför anser många framstående berber ledare att de har mer gemensamt med Nordafrikas judar än med vissa av sina muslimska trosfränder? Både judar och berber har historiskt behandlats oerhört illa av sina muslimska grannar medan omvärlden tittat bort med öronbedövande tystnad.

Som den arabiske journalisten Abu Khaled Toameh skriver, var är omvärldens ramaskri mot arabisk apartheid? Varför är Turkiets islamistiske starke man Premiärministern Recep Tayyip Erdoğan oerhört kritisk mot påstådda våldsövergrepp mot barn om barnen är araber, men är plötsligt helt tyst när muslimer begår bevisade våldsövergrepp mot judiska barn? Kritiken kommer faktiskt från turkiskt håll – läs den turkiske journalisten Burak Bekdils bitande kritik mot landets religiöse muslimske ledare Recep Tayyip Erdoğan.

Här är en annan syn på apartheid i arabvärlden – bekostad av självaste FN: ”Ungefär två miljoner palestinska flyktingar är registrerade av United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) i Jordanien, de flesta som jordanska medborgare.” Det finns tyvärr en förödande felaktighet i logiken här – flyktingar som är medborgare i ett land är inte flyktingar. De är medborgare. Mina egna mor- och farföräldrar flydde från Irak. Jag är dock ingen flykting utan är medborgare i det vackra landet Sverige. Endast palestinska araber har lyckats med konststycket att bevara FN-subventionerat ”flyktingskap” genom generationerna trots medborgarskap…

För att se vad ”israelisk apartheid” egentligen går ut på, besök bloggen ElderOfZion och se bildbeviset – det går inte att undgå sanningen.

Skribenten Martin Peretz skriver att ”Palestinsk nationsbildning är inget som kan skapas från utsidan” utan istället är något som måste byggas inifrån. Men inifrån har den palestinska nationsbildning en skev, för att inte säga avskyvärd, betoning. Man hyllar arabiska massmördare som lyckats döda ovanligt många judiska barn – den palestinske regeringen uppkallar skolor, idrottsarenor och scoutläger efter dessa massmördare. Man firar på gatan när palestinska mördare slaktar sovande judiska bebisar så unga som 3 månader och 3 år gamla. Titta på videoklippet:

När allt kommer omkring, dock, är FNs osedvanligt aktiva roll i Libyen mycket välkommen. Självfallet för vanliga libyer som nu äntligen har en chans till ett liv utan ständiga terrorhot från regimens grymme härskare.

Men FNs nya roll sätter även prejudikat för tillämpning av FN-sanktionerat våld mot andra grymma härskare i regimer som utövar våld mot civila. Listan av länder där FN kan med fördel spela en lika välbehövlig som framgångsrik roll är lång – och tyvärr får man konstatera i stort sett utgörs av regimer i den muslimska sfären: den iranske lydmilisen Hizbollah i Libanon, den iranske lydmilisen Hamas i Gaza, Iran självt (vars islamistiska ledare dagligen dödar dussintals oliktänkande), Syrien, Turkiet där såväl armenier som kurder fortfarande saknar elementära mänskliga rättigheter, Saudiarabien där kvinnor inte ens får lämna huset utan att eskorteras av en manlig familjemedlem.

FN har äntligen hittat sin roll – att se till att mänskliga rättigheter efterlevs i den muslimska världen. Idag Libyen, redan imorgon kanske Gaza. Innan allt för många avancerade vapen tar sig dit från Iran via Syrien och Turkiet ombord på fartyg som Victoria, allt ämnade att döda civila i Israel för att de är judar.

Heja FN!

Aftonbladet, GP, GP, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan, Sydsvenskan