Posts Tagged ‘Transjordanien’

Mellanöstern: ockupationen av det svenska medierummet

Söndag, Januari 3rd, 2010

Den svenska medierapporteringen om Mellanöstern karakteriseras av vissa grundläggande felaktigheter.

Dessa felaktigheter färgar debatten och den allmänna uppfattningen om läget, varför det är av värde att reda ut kärnbegreppen. Främst bland dessa är uttrycket ”ockuperat område” när man syftar på det som Israel kallar för Judéen och Samarien och de palestinska araberna kallar för Västbanken.

Judéen och Samarien är de 2000-åriga namnen på de områden som bildar hjärtat av generationer av judisk suveränitet i Israel. Landet Israel har genom historien haft två huvudstäder vid olika tidpunkter – Jerusalem samt Hebron.

Västbanken” är ett namn som uppfanns på 1940-talet av den invaderande arabisk-muslimska armén från Transjordanien vars mål var att krossa den judiska staten Israel. Transjordanien var en artificiell uppfinning skapat ur det tidigare Ottomanska imperiet, som bröts ner och bildade bland annat det lika nykonstruerade ’Palestinska mandatet’. Man importerade en klanledare från Arabien och installerade honom som kung över det nyskapade ’Transjordanien’, det vill säga på omkring 80 procent av det nyskapade Palestinska mandatet.

Innan dess fanns ingen stat vid namn ”Palestina”, och beteckningen ”Palestinier” som folk användes enbart för judar boende i landet Israel efter att det skövlades av Rom och döptes om som provinsen Palestina. De återstående 20 procenten av detta Palestinska mandat, det som idag betecknas som Israel samt Judéen och Samarien (även kallad ’Västbanken’), skulle bilda en judisk stat, Israel. Den första ockupationen, på 80 procent av det nyskapade ’Palestinska mandatet’ var därmed ett faktum. Det var en arabisk-muslimsk ockupation.

1948 invaderades den judiska staten av Transjordanien (senare ändrades namnet till Jordanien). Efter ett bittert krig slutade stridigheterna i vapenstillestånd: man tog en grön penna och markerade den linje vid vilken stridigheterna upphörde. Denna linje kallas därför för ”Gröna linjen”, och felaktigt också för ”gräns”. Det har dock aldrig varit en gräns. Jordaniens angreppskrig gjorde att de judiska provinserna Judéen och Samarien nu hamnade i ockupation bakom Gröna linjen, alltså i Jordanien.

Jordanien beslöt sig för att ge Judéen och Samarien ett nytt namn, på engelska ”The West Bank”, alltså västra stranden av Jordanfloden, för att därigenom särskilja det från den lagliga delen av Jordanien, som helt och hållet låg öster om Jordanfloden. Detta var den andra ockupationen i det Palestinska mandatet. Även det en arabisk-muslimsk ockupation, och även det en olaglig handling.

Vem bodde då i denna region, det vill säga det som idag är Jordanien, Judéen och Samarien/Västbanken, samt Israel? Om man som riktlinje betraktar det som sägs vara den största stötestenen, Jerusalem, ser man att Jerusalem har sedan judendomens början för 3500 år sedan alltid varit judarnas spirituella hemvist, med Templet som fokus. Islam är som bekant endast ungefär 1400 år gammal. Araber bärande islams fana invaderade området för ungefär 600 år sedan, dessförinnan fanns inga araber i det aktuella området. Därtill har Jerusalem varit huvudstad för otaliga judiska kungadömen, samt haft en judisk majoritet så långt tillbaka som statistiskt säkerställbart, det vill säga åtminstone under de senaste 150 år. Jerusalem nämns i de heliga judiska skrifterna flera hundra gånger.

Jerusalems omnejd, Judéen och Samarien, har sålunda alltid varit judiskt. Förutom när muslimska arméer tvingat bort judarna och/eller dödat dem i religionens namn. Som kontrast har Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon arabisk nation, det har aldrig funnits någon lokal arabisk valuta, och Jerusalem nämns inte en enda gång i muslimernas heliga skrifter.

Tillbaka alltså till frågan: vem bodde då i det nyskapade Palestinska mandatet? Svaret är: de som invandrade för att ta del av den spirande ekonomiska utvecklingen som resulterade från den stadiga strömmen av judar som sökte sig tillbaka till sitt hemland. Denna invandring omfattade såväl judar som arabiska muslimer, och även i viss mån arabiska kristna. Judarna kom från både Europa (Ashkenazim) och de arabiska länderna (de som kallas för Sefardadim och Mizrachim), medan muslimerna kom från både arabiska länder och de nordafrikanska muslimska kolonialländerna.

Den judiska invandringen växte ur längtan efter att återvända hem, medan den arabiska invandringen hade sitt ursprung i sökandet efter ett humant liv i spåret av de förbättrade ekonomiska förutsättningarna och de många jobb som skapades av den judiska invandringen. Faktum är att de arabisk-muslimska och dessförinnan de ottomansk-muslimska härskarna i området höll de få lokala araberna (fellaheen) i miserabla omständigheter, de var livegna utan hopp om alternativ. ”De få lokala araberna”? Ja, eftersom området var så eftersatt och så plågat av sjukdomar som malaria att det inte fanns någon ekonomisk eller demografisk bärkraft för en större befolkning.

Tillbaka till historien: tillsammans med fyra andra arabländer invaderade den importerade transjordanska kungen Judéen och Samarien 1948 och döpte om provinserna till ”Västbanken”. Arabvärldens konstanta krigsföring mot den judiska staten resulterade i ytterligare ett krig, 1967, som Israel vann. Israel tryckte då tillbaka de jordanska styrkorna till öster om Jordanfloden – Judéen och Samarien var åter befriade. Det var sålunda ett olagligt arabiskt ockuperat område som Israel befriade.

Det var ett område som jordanierna, mot en rad internationella avtal, hade etniskt rensat från samtliga judar och de förbjöd judar från att besöka sina allra heligaste platser, däribland Västra muren (ibland felaktigt kallad ”Klagomuren”), den enda kvarlevan av Templet. Enligt sedvanligt mönster hade de invaderande muslimska arméerna för länge sedan byggt en moské (al-Aksamoskén) ovanpå ruinerna av Templet för att symbolisera den islamiska religionens överlägsenhet över andra religioner. Jordanien spann vidare på temat genom att förstöra synagogor och man använde judiska gravstenar för att bygga vägar. Det var detta ”Västbanken” som Israel befriade 1967 och återbördade dess rätta historiska namn – Judéen och Samarien.

Fram till idag väntar Judéen och Samarien/Västbanken på en slutlig uppgörelse om dess legala status. Enligt lagen är det ”omtvistat område”. Enligt lagen kan det inte benämnas ”ockuperat område” eftersom endast mark som tidigare tillhört en stat kan betecknas som ockuperat. Jordanien har aldrig hävdat att ”Västbanken” var en legitim del av Jordanien, endast att marken skulle användas som språngbräda för att tillintetgöra den judiska staten Israel. Eftersom Judéen och Samarien/Västbanken aldrig någonsin tillhört någon stat, är dess status fortfarande ”omtvistat”.

Det är denna tvist som parterna – den judiska staten Israel och de invandrande araber som idag betecknar sig som palestinier – ska avgöra. Palestinierna är naturligtvis redan i majoritet i Jordanien, det land de redan besatt när en klanhövding importerades från Arabien och gjordes till kung över dem, men de har siktet inställt på att skapa ytterligare en palestinsk stat utan inblandning från importerade klanhövdingar.

Israel vill att tvisten ska avgöras via förhandlingar, medan palestinierna hellre vill avgöra tvisten via fortsatta krigshandlingar. Det är där palestinska regeringstrupper som Fatah, Is
lamiska Jihad, Al-Aksabrigaderna, Hamas, Styrka 17 och otaliga andra kommer in i bilden. De anser att vägen till framgång ska gå via den judiska staten Israels förintelse. Inte via återtagandet av den redan existerande palestinska staten Jordanien där 70 procent av befolkningen består av palestinska araber, eller via förhandlingar med Israel för skapandet av ytterligare en palestinskt-arabiskt stat i de judiska provinserna Judéen och Samarien.

Vad exakt säger då lagen och de många redan ingångna avtalen? Den ofta felciterade FN-resolutionen 242 kräver fred ”inom säkra och erkända gränser”. Den specificerar inte var dessa gränser ska gå, annat än att uppmana parterna att förhandla om dem. En utgångspunkt som anses lämplig för att starta diskussionerna är stilleståndslinjen efter Jordaniens anfallskrig – Gröna linjen. Utifrån denna linje ska parterna förhandla om något som aldrig tidigare existerat i historien: en gräns.

Men att benämna stilleståndslinjen för gräns är faktamässigt och juridiskt felaktigt. Jordanierna själva nekar att stilleståndslinjen någonsin avsågs som gräns. Den jordanska formulering var: ’Ingen del av detta stilleståndsavtal ska på något sätt inkräkta på någondera parts rättighet, anspråk eller status gällande Palestinafrågan, då avtalets villkor bestäms enbart av militära hänsyn.’

I klarspråk: en slutlig gräns bestäms utifrån säkerhetskraven, inte religion, demografi eller andra parametrar.

Med Jordaniens ståndpunkt i åtanke bekräftade Lord Caradon, Storbritanniens FN-ambassadör, att ’Det hade varit fel att kräva att Israel skulle tillbaka till sina ställningar före 1967 års krig eftersom de ställningarna inte kunde försvaras’. Håll i minnet att det var Jordanien som insisterade att militär säkerhet skulle gälla som utgångspunkt för förhandlingarna. De tog för givet att denna ståndpunkt skulle gynna dem själva, inte Israel.

De amerikanska och sovjetiska FN-ambassadörerna höll också med jordanierna:

USA: ‘Resolutionen talar om tillbakadragande utan att definiera hur mycket man bör dra sig tillbaka’ och vidare att man inte tanker sig ett totalt tillbakadragande ’eftersom Israels tidigare gränser visade sig vara totalt oförsvarbara’.

Sovjet: Israel har rätt att ’dra tillbaka sina styrkor till de linjer landet anser sig kunna försvara’.

Sedan 1967 har Israel byggt samhällen i de judiska provinserna Judéen och Samarien, en del av sitt historiska hemland, eftersom det aldrig funnits och fortfarande inte finns parter med vilka man kan förhandla. För varje år som går utan att de palestinska araberna sätter sig ner och förhandlar om ett erkännande av Israel och villkoren för ett avtal i vilket båda parter måste kompromissa, blir deras förhandlingsposition allt svagare – fakta skapas ju på marken i form av bostäder.

Är då dessa bostäder, ofta benämnda ”bosättningar”, lagliga eller olagliga? Svaret är att de är fullt lagliga i avvaktan på ett avtal om slutstatusen för området. Israel har redan visat otaliga gånger att för fred – även en kall fred som med Egypten och Jordanien – är man beredd att gå långt. Israel utrymde hela Sinaihalvön – inklusive Israels enda oljekällor – i utbyte mot fred med Egypten. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Libanon i hopp om fred. Istället tog Irans Hizbollah över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Libanonkriget 2006. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Gazaremsan, man lämnade över avancerade odlingar och konstbevattningsinfrastruktur som en fredlig gest till sina grannar. Istället tog Irans Hamas över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Gazakriget 2008.

Under tiden som palestiniernas krigsföring fortsätter, fortsätter även Israels tillväxt. Ett resultat av detta är behovet av bostäder och infrastruktur, inklusive bostäder och infrastruktur i samtliga judiska provinser såsom Judéen och Samarien. Medan palestinierna fortsätter att visa att de är oförmögna att bygga fred, fortsätter Israel att bygga bostäder, eftersom det inte existerar någon lag som säger att man inte får göra det. Internationella önskemål finns i frågan, ja, men inte lagar. Det som däremot är juridiskt bindande är att man inte får tvångsförflytta folk, vare sig israeliska judar till, eller palestinska araber från, sina respektive områden. Det sker inte heller.

I avsaknad av fred men i ett tillstånd av fortsatt arabisk krigsföring, i avsaknad av ockupation men i ett tillstånd där marken är fortsatt omtvistat, fortsätter även fakta att skapas på denna mark. Till syvende och sist är det enbart genom avtal som tvisten kan lösas. Avtal skrivs inte medan missiler regnar ner på civila. De skrivs först när missilerna slutar och partnerna sätter sig runt bordet för seriösa förhandlingar – för allas bästa.

Ett svenskt medie- och debattklimat som karakteriseras av faktafel, inkorrekta beskrivningar och okunskap bidrar inte till att skapa det lugn som behövs. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att Sverige är världens största per capita bidragsgivaren till de palestinska araberna, så det sättet på vilket situationen framställs i Sverige är av reelt intresse och är påtagligt relevant.

Länkar på svenska från denna blogg:
En enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket
Rätt låt vann
En predikan för fred och samförstånd
‘Palestinas’ uppkomst och fall – med kartor
Konsten att ignorera fakta
GPs expert om dumhet talar ut
Skriv om problemen – de verkliga problemen
Same procedure as last year
Vaddå politisk korrekthet?
Arabvärlden börjar få någ av arabiskt våld och hyckleri
TT – ett politiskt verktyg
TT bestämmer i Sverige
Nyckeln till framgång: skapa, inte förstör
Om konsten att ”förlora” något man aldrig ägt. Sådant brukar kallas bedrägeri…
Selektivt språkbruk – senaste vapnet i den globala jihaden

Links from this blog in English:
End the Illegal British Occupation of Australia, New Zealand and Canada
The Plight of the Palestinian Arab Refugees has to
be Resolved

A Legal Precedent

"Palestinas" uppkomst och fall hänger helt på vad deras ledare vill

Tisdag, December 30th, 2008
I spåret av Hizbollahs krig mot norra Israel 2006 och Hamas krig mot södra Israel idag florerar en hel del faktafel om bakgrunden till dessa krig. Kort sagt saknar de flesta svenska ”analytiker” grundläggande faktakunskaper.

Utan att erkänna antisemitismens historiska dragningskraft i stora delar av den muslimska och arabiska världen är det omöjligt att få ett fast grepp om uppkomsten till dagens konflikt. Här kommer kortfattade fakta som förklarar den traditionellt antijudiska drivkraften som utmynnar i forsatt krig när 2008 glider in i 2009.

Judarna har sin hemvist i området (kungadömena Israel samt Juda, därav namnet ”judar”). Som religion är judendomen 3300 år gammal.

Araberna, av vilka det finns både kristna och muslimer, har bott i området i 600 år. Araberna är invandrare från den arabiska halvön (därav namnet ”araber”).

Palestina var hem till såväl infödda palestinska judar som infödda palestinska araber.

Palestina blev med åren också hem till såväl invandrande judar som invandrande araber.

Judarna flydde till sitt historiska hem i Palestina undan pogromer i de arabländer där de hade levt i många år. Araberna drogs till Palestina, där de aldrig någonsin haft vare sig självständighet eller ens anspråk, i jakt på arbete sedan judarna öppnade fabriker, jordbruk, skolor och landets första fungerande kommersiella hamn.

1. Brittiska mandatet Palestina 1920


2.
Mandatet Palestina, hem till såväl judar som muslimska och kristna araber, delas i två 1921.


De palestinska araberna får ungefär 75 procent av marken i ett nytt land som kallas ”Transjordanien”. Resterande 25 procent, som fortfarande heter ”Palestina”, ska vara ett judiskt land.

De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”.

3. Förslag från Peel Commission, 1937

Det föreslås då att den resterande 25 procenten delas en gång till för att blidka araberna. De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta arabiska staten har som grannar likaledes arabiska Egypten och Jordanien.

4.FN:s delningsplan 1947


Ytterligare en ny delning föreslås. De palestinska araberna förkastar återigen delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta judiska staten har som grannar de fientligt inställda arabiska staterna Syrien, Egypten och Jordanien – planen var att judarna skulle få sin stat men slukas av de omringande muslimsk-arabiska grannarna samma dag som självständigheten utropades. Därigenom kunde FN svära sig fri – de hade gett judarna sin självständighet – men ändå inte behöva riskera en självständig judisk stat eftersom den arabiska övermakten talade sitt tydliga språk. Som vi vet lyckades inte vare sig FN:s eller arabernas plan.

Men många svenska ”experter” och ”analytiker” vill hellre få den svenska publiken att tro att det är de palestinska judarnas fel att de inte dog planenligt i händerna på araberna.

Detta är hela dagens konflikt i ett nötskal. Fakta skiljer sig från vad många ”experter” vill få den svenska publiken att tro.

Konsten att ignorera fakta

Torsdag, November 29th, 2007

Göran Buréns artikel i VK är anmärkningsvärd för vad den inte säger.

Att FNs delningsresolution gällde delning i såväl en judisk som en arabisk del – Israel respektive Palestina.

Att delningen följde på en redan tidigare genomförd delning då 80 % av marken gavs till Palestina-araberna som kallade sitt nya land Transjordanien, senare Jordanien.

Att FNs delningsplan bara handlade om de återstående 20 procenten men att araberna inte accepterade judar någonstans i världen – deras ivriga anammande av Nazismen gjorde detta kristallklart.

Att delningsplanen till stor del fått avsett resultatet: ett judiskt land (Israel) med en stor muslimsk, kristen och Bahai minoritet. Det är resten av resultatet som väntar på sig: ytterligare en arabisk muslimsk stat, vid namn Palestina. Att denna stat inte finns på kartan är inte på grund av den judiska staten – Israel ockuperade inte Västbanken eller Gaza 1948, utan det var Jordanien och Egypten som ockuperade dessa landområden. Burén citerar märkligt nog inte Hägglöfs åsikter om denna 19-åriga arabiska ockupation.

Begreppet ”Palestinier” betydde ”boende i Palestina” – invandrande muslimer från hela den arabisk-muslimska världen och invandrande judar från hela världen – inklusive hela den muslimska världen som slängde ut sina judar efter Andra världskrigets slut. Därtill har både muslimer och judar bott i Palestina sedan länge – muslimer av och till i 1400 år och judar oavbrutet i mer än 3500 år. Jerusalem har två gånger varit judarnas huvudstad, muslimer har aldrig haft en stat, än mindre en huvudstad, i Palestina.

Burén menar ändå att endast en del av lokalbefolkningen – den ickejudiska – hör hemma i Palestina. Ordet ”Palestinier” föraktades av de lokala araberna, de sade själva att de var araber och att namnet ”Palestinier” bara gällde lokala judar. Tanken på att kapa åt sig namnet föddes samtidigt som dessa lokala araber också började kapa flygplan. När Göran Burén skriver ”Från palestiniernas sida var motståndet kompakt” utestänger han den judiska befolkningen från sin definition.

Om Burén följer nyheterna vet han vilken sorts stat Israel är och hur den arabiska och muslimska omvärlden ser på den: vid Annapolismötet vägrade de arabiska delegaterna att ens ta de judiska representanterna i hand. Saeb Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, accepterar inte Israel som ett judiskt land. Samtidigt kräver han och övriga arabvärlden att det tilltänkta Palestina ska bli ett muslimskt land.

Israel är en judisk stat med lika rätt för alla. Motsvarande kan inte sägas om något arabiskt eller muslimskt land. Inte om Saudiarabien där en kvinna som våldtagits dömts till 200 piskrapp för att hon ”sällskapat med män” eller Sudan där en lärare anklagas för att ha ”förolämpat Islam”.

Israel är ett demokratiskt faktum. Ett faktum som förbigått arabvärlden och Göran Burén.