Posts Tagged ‘Sverige utanför fredssamarbetet’

Samsyn om demonisering av Israel

Måndag, Januari 7th, 2013

Vänster eller höger spelar ingen roll, i Sverige råder rörande samsyn bland besatta politiker. Åtminstone när det gäller att demonisera och motarbeta den judiska staten Israel.

Är nyss hemkommen från två veckor i Israel. Redan innan vi åkte dit fick hustrun och jag inbjudan till Israels tidigare Sverigeambassadör Zvi Mazel och hans hustru Michelle. Vi skulle vara hos dem på fredagsförmiddag, på brunch. Trevligt, tänkte vi, njuta av en kopp kaffe och en stunds småprat om deras minnen från Sverige, prata om barn och barnbarn och så vidare.

Nu blev det inte riktigt så.

När vi kom till dem i Jerusalem var vi inte de enda gästerna. Bland övriga på plats var tidigare Sverigeambassadör Moshe Yegar med hustru Dvora, tidigare Norgeambassadör David Zohar med hustru Nira, professor Raphael Israeli från Hebrew University och Ariel Center for Policy Research med svenskfödda hustrun Margalit (professor Israeli har tidigare hållit föredrag om Mellanöstern i Sverige), Manfred Gerstenfeld från den högt ansedda tankesmedjan Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA) som bland mycket annat har skrivit boken ”Anti-Semitism in Norway; Behind the Humanitarian Mask”, professor Robert Wistrich från Hebrew University tillika rektorn vid universitets International Center for the Study of Anti-Semitism, samt Ilan Evyatar, nyhetsredaktör på Jerusalem Post.

Meningen med att återge denna digra lista av tungviktare är inte att visa vilket fint sällskap vi hamnat i av misstag; utan meningen är att understryka hur mycket intresse det finns i Israel för det som sker i Sverige och hur israelerna febrilt, än idag, försöker förstå vad det är som driver Sverige till sina ytterligheter just när det gäller Israel.

För det visade sig att jag förväntades hålla föredrag för dessa eminenta tänkare om läget i Sverige, den nuvarande statusen och möjliga utvecklingar framåt. De var mycket insatta i svenska nyheter, svenska nyhetstrender, svensk inrikespolitik och de olika politiska partiernas nuvarande situation samt programförklaringar. Jag förväntades alltså arbetar hårt för mitt kaffe – två oförberedda föredrag på en timme var. Det var en ren njutning att diskutera och samtala med framstående personer av sådant intellekt och integritet. Det utbyttes många idéer och erfarenheter och nog kommer detta att ge genomslag både i Israel och här i Sverige.

Men inget av detta är egentligen speciellt viktigt. För det allra viktigaste var en kommentar av Moshe Yegar. Han tjänstgjorde som Israels ambassadör i Sverige mellan 1988 och 1991. Alltså för en kvarts sekel sedan. På den tiden, precis som idag, ingick det i en ambassadörs uppgift att samtala med höga representanter från samtliga svenska riksdagspartier. Han hade sålunda täta kontakter med bland andra Pierre Schori, som nog representerade den yttre vänsterextremistfalangen hos Socialdemokraterna, i synnerhet när det gällde synen på Israel, och Carl Bildt, som vid tiden var högerpartiet Moderaternas ledare.

Moshe Yegar sade att vad gällde synen på och motvilja mot den judiska staten, fanns en total samsyn mellan Schori och Bildt. Vänster och Höger i Sverige uttryckte exakt samma antipati mot Israel, de båda behandlade Israels ambassadör med samma ringaktning, de båda systematiskt nonchalerade ena sidan samtidigt som de samarbetade med den andra sidan – den pistolförsedda Yasser Arafat. Redan för 25 år sedan.

Den svenska politiska elitens attityd gentemot Israel är inget nytt, med andra ord. Yttersta vänstern och högern kom inte överens om någonting 1988 förutom om riktigheten av att motarbeta den judiska staten med alla medel – vanligtvis svenska skattemedel. Detta sätter dagens antiisraeliska situation i Sverige i ett skarpt perspektiv. Det som sker idag är inget nytt. Det som däremot är nytt sedan 25 år tillbaka är att nu finns en bredare folklig uppslutning kring denna sjuka besatthet.

Alltså är det upp till oss att tänka nytt.

Nytt idag, ur vår horisont, är de elektroniska medierna. De fanns inte för 25 år sedan. Men de elektroniska medierna är verkningslösa om inte vi använder dem. Så se till att sprida information, distribuera artiklar och synpunkter som talar för Israels sak.

Nytt idag är också den nya elektroniska ålderns direkthet, den omedelbarhet som står till buds via smartphones, Facebook, Twitter och så vidare. Ser du en antisemitisk demonstration? Fotograferna den. Hör du på en manifestation en uppmaning till våld mot judar eller Israel? Spela in den. Använd denna snabbhet till vår fördel när det sker något som borde få en större publik. Förr i tiden kunde de traditionella medierna helt enkelt tiga ihjäl en historia. Idag kan de inte – tack vare din, just DIN, smartphone. Så använd den. Ofta.

Nytt idag är dessutom Google och alla de andra utmärkta sökmotorerna. Innan du ger dig in i en diskussion antingen ansikte mot ansikte eller via det skrivna ordet, slå upp fakta, kontrollera både en och tre gånger att dina påståenden är korrekta. Det tar så lite tid numera, det är synd att inte ha trygga fakta bakom dig innan du diskuterar med arbetskamrater, skolkompisar, tidningsläsare, FB-vänner och så vidare.

Nyaste av allt är ett nytt synsätt: att aldrig backa. Faktiskt att inte heller stå vår grund. Utan istället att hela tiden avancera. Vi måste lära oss att hela tiden röra oss framåt. Vet ni varför? Därför att våra meningsmotståndare alltid rör sig framåt. Om inte vi gör det, hamnar vi på efterkälken. 25 år har gått sedan en israelisk ambassadör noterade att den svenska vänstern och den svenska högern är rörande överens i sitt hat mot den judiska staten – och vi står fortfarande på de gamla barrikaderna och tror att vi måste bekämpa vänster på ett sätt, höger på ett annat sätt, islamisterna (notera, islamisterna, inte muslimerna) på ett tredje sätt, och så vidare. Det stämmer inte. Den nya antisemitism stavas ”antisionism” och alla våra meningsmotståndare ger uttryck för det. Det är exakt samma sjukdom, det är antisemitism i lönndom, antisemitism nödtorftigt täckt med lite verbal kosmetika. Vi måste ständigt bekämpa antisemitism, antisionism, islamism, rasism och de ständiga attackerna mot de mänskliga rättigheterna med exakt samma styrka och beslutsamhet. För det är exakt samma sjukdom.

Har den svenska sjukdomen oåterkalleligt förpestat Israels syn på Sverige? Inte ett dugg. Varenda en vi pratade med hade enbart lovord om sina erfarenheter från Sverige – från en kvarts sekel sedan till idag. Sist under vårt besök i Israel träffade vi Benny Dagan och hans hustru Irit. Benny Dagan lämnade sin post som Israels Sverigeambassadör för bara några månader sedan. Deras nya lägenhet i Jerusalem är en hyllning till sin tid i Stockholm, det finns stora svenska inslag i både prydnaderna och barnens IKEA-möbler inköpta i den svenska möbeljättens varuhus i israeliska Rishon Le-Zion. Även Benny och Irit Dagan såg tillbaka över sina år i Sverige med värme och genuin kärlek – förutom när det gällde vissa höga politikers och tidningars automatiskt aviga inställning till den judiska staten.

Rådet vi fick från samtliga var att aldrig ge sig, aldrig stå stilla, aldrig vila. Rådet vi gav dem var att se till sprida nyheter om Sverige både i de israeliska medierna och bland det politiska etablissemanget. Faktum är att Sverige och Israel samarbetar mer än någonsin industriellt, vetenskapligt, ekonomiskt. Det israeliska företaget Sodastream, till exempel, har en fabrik som anställer israeliska judar, israeliska araber, israeliska druser och palestinska araber (både muslimer och kristna). Ändå höjs röster i Sverige på att företaget Sodastream ska bojkottas och fabriken, som är belägen i Judéen, ska stängas. Med förlust av arbetstillfällen för många palestinska araber och israeliska araber och druser.

Det är denna sorts bisarra beslutsamhet att orsaka så mycket palestinsk-arabisk lidande som möjligt om bara man samtidigt kan åsamka judarna i Israel lite skada, som totalt förbryllar den israeliska allmänheten och landets ledare. I Israel är man mån om arbetstillfällen, om ens medmänniskor – i lika mån om den palestinsk-arabiska befolkningen som ständigt tvingas till ytterligheter av sina korrupta, rasistiska och indoktrinerande ledare. I Israel förstår de flesta att de vanliga palestinska araberna inget hellre vill än att leva ett normalt liv, ha ett bra jobb, ge barnen en bra utbildning. Därför kommer det ständigt som en chock när svenska åsiktsbildare ständigt gör sitt bästa för att sätta krokben för dessa palestinsk-arabiska förbättringsansträngningar – bara man samtidigt kan skada en israelisk jude.

Det är nog där vi har vår största uppgift: att få den svenska allmänheten att se vilken skada en Pierre Schori, en Carl Bildt, ständigt orsakar i ivern att skada den judiska staten. För de gjorde det för 25 år sedan och de gör det alltjämt idag, varenda dag.

sitt inte tyst, utan bidra till kampen. Genom att skriva, argumentera, debattera, sprida information. Och röra dig framåt. Hela tiden.

Konflikten ”Palestina-Israel”? Lyft blicken!

Torsdag, Mars 26th, 2009

Det största bedrägeriet i modern tid är myten om en ”Palestinsk-Israelisk” konflikt.

Från allra första början fram till dagens datum har konflikten handlat om helt andra saker, där de minst viktiga är palestinska araber och palestinska judar, senare israeler.

Från allra första början fram till idag har det istället handlat om en konflikt mellan radikal islamism med en ren och skär antisemitisk programförklaring och världens judar.

Inget annat.

Mandatet Palestina, under turkarnas välde och senare under brittiskt styre, tillät invandring av såväl judar som muslimer och kristna. De flesta invandrande muslimer och kristna var araber från de omringande områdena, idag Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, Egypten, Sudan. De flesta invandrande judarna kom från samma länder plus hela Nordafrika samt Europa inklusive Östeuropa/Ryssland.

För mer än 60 år sedan, till följd av upprepade arabisk-muslimska pogromer och massakrer mot judar i Islams namn, beslutade FN att området skulle delas upp i ett judiskt land med en stor minoritet muslimer och kristna, och ett arabiskt där judar i stort sett var etniskt rensade från landet. Judarna accepterade och staten Israel återföddes på en liten del av den mark som under flera sekler tidigare varit judiska kungadömen med Jerusalem (och även Hebron) som huvudstad.

Araberna accepterade inte. De har aldrig haft vare sig oberoende eller en stat, än mindre en huvudstad, i någon som helst del av området. Men när de upptäckte att de kunde få såväl oberoende som stat och huvudstad, men att villkoret var att judar också skulle få motsvarande, vägrade de. De gick istället till anfall mot judarna, hjälpta av fem arabiska arméer från den övriga muslimska världen.

Vägrarfronten i Arabvärlden har hittills hårdnackat nekat alla inviter till fred. Tvärtom är arabvärldens relationer med Egypten och Jordanien, som båda två har undertecknat ”fredsfördrag” med Israel, oerhört ansträngda. Man ska inte prata med judar.

Punkt slut.

I en sådan anda av tvärarabisk vägran och pan-islamistiskt motstånd mot fred är det därför knappast förvånande att höra att Israel nyligen bombade sönder en konvoj med vapen ämnade för Hamas. Konvojen bombades i Sudan. Långt ifrån Gaza, men i den arabiska vägrarfrontens miljö finns inga avstånd som avskräcker. Vapnen från Iran gick via Sudan och skulle sedan via Egypten till Gaza. För att bekämpa skolor, dagis, sjukhus och bostadshus i södra Israel.

Vägrarfrontens logik är ett kapitel för sig.

Inget av detta är speciellt förvånande. Ledda av Iran driver de konsekvent en linje som går ut på demokratin Israels försvinnande. Det finns många länder som dock motsätter sig förintelsen av Staten Israel. Visserligen finns vare sig arabländer eller några muslimska länder med i listan över nationer som motsätter sig detta drastiska och fullständigt horribla ändamål.

Exempelvis har USA, Storbritannien, Norge, Tyskland, Frankrike, Kanada, Italien, Nederländerna och Danmark kommit överens om att tillämpa ”icke-tvingande” metoder för att slå ner på det iranska vapenflödet till Hamas i Gaza i terrororganisationens fortsatta kamp för att omintetgöra staten Israel meddelst raketer och andra missiler. Dessa länder har kommit överens om att använda metoder såsom diplomati, militären, underrättelse och polisväsendets resurser, inklusive information/intelligens. Israels tillslag mot missilleveransen via Sudan kan ses mot bakgrund av detta informationsutybyte.

Det mest talande i sammanhanget är dock inte vilka länder som är med i sammanslutningen, utan vilka som inte är med.

Sverige är inte med.

Sverige och arabvärldens vägrarstater gör gemensam sak.

Sverige står allt mer ensamt. Ensamt i Europa, men varmt uppskattad i arabvärlden.

Det sätter än skarpare fokus på Malmö och Ilmar Reepalu, Lars Ohly och hans keffiyeh med hela Israel ersatt av ett muslimskt Palestina, Per Gahrton och hans medvetna lögner om ”en handfull entusiastiska ungdomar” när istället flera hundra vuxna svenska muslimer ropade rasistiska slagord mot judar häromveckan.

Sverige är på väg att bli det första europeiska medlemslandet i Arabförbundet.

Utrikesbloggen, DN, FiM, 2, 3, MXp, JPost, YNet, CommentaryMagazine, NationalPost, AFP, Erixon, Sapere, 2, IlyaMeyer, 2, 3, 4, 5, 6, 7