Posts Tagged ‘staket’

Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi

Söndag, Augusti 3rd, 2008










”Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.”

Dessa ord kommer mycket överraskande från Yankele Maman, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Gamla judiska kungadömen
Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Judah och Israel gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Varma relationer
”Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.”

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Säkerhetsbarriären räddar liv
Yankele förklarar: ”Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.”

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området. ”Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.” Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Diskriminering – men inte som man tror
Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar: ”Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.”

Illegalt bygge
”Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.”

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varhuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva markaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Donerade pengar försvinner i privata fickor
Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna. ”De blomstrar som aldrig förr”, säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut.” Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan. ”Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till,” ler han lakoniskt. Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad. ”Jag har ju fru och barn!” förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig. ”Ja du”, säger han med en suck. ”En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportmin
ister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.”

”Öronmärk era donerade medel!”
Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig. ”EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!” säger han. ”Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig, Jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på bägge sidan den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.”

Han ger ett exempel: ”Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna, EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade, det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.”

Sverige bidrar till eländet genom sin blåögdhet
Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak. ”Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!”

Svenska politiker bör titta på hur Sveriges bidrag missbrukas
”Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?”

”De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!”

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten: ”På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.”

Blomstrande ekonomi inom räckhåll – för alla
Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist: ”Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.”

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom. ”Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.”

”Hat bygger ingen framtid”
Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande. ”Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa,” säger han. ”Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.”

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående. ”Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.” Han sänker rösten. ”Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.” Han ler lite sorgset. ”Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.”

Bra staket gör goda grannar.

Torsdag, Juli 31st, 2008

Bra staket gör goda grannar.
Inga staket gör ännu bättre grannar.

Staden Ariel ligger högt belägen i södra Samarien. 18.000 människor bor uppe på en 12 kilometer lång bergskedja där det aldrig tidigare varit någon bebyggelse i modern tid. De lokala araberna har alltid kallat det för Dödens Berg, eftersom ingenting någonsin vuxit där.

Idag blomstrar en modern stad där. Det finns ett universitet med 10.000 studenter, såväl judar som araber – muslimer och kristna – och druser. Forskning och utveckling inom områden som biomoleculära studier, el & elektronik, robotteknik, hjärtkirurgi, laserteknologi och ADHD.

Vem är det då som bor i Ariel? Integration har alltid varit en hjärtesak i Israel, ett land som ju byggts av folk från hela världen. Detta kanske låter som ett bisarrt påstående om en stad som omges av säkerhetsstaket för att separera den från de omringande arabiska byarna och städerna. Men enligt Reuben Shapira, kommunens talesman, är denna separation en påtvingad och onaturlig utveckling efter decennier av fredlig samexistens. Redan för 3000 år sedan fanns judiska städer i området, uppe bland bergen, och lämningarna efter tre av dessa städer kan ses än idag. Genom århundraden har stora arabiska invandringar lett till etablering av arabiska städer och byar, exempelvis Marda och Salfit, de närmaste grannarna till Ariel.

Intifadan satte stopp för fri rörelse
Området är tyst, pastoraliskt. Bland kullarna finns vidunderliga arabiska olivlundar. Men det palestinsk-arabiska kriget, intifadan, satte stopp för fri rörelse efter att flera civila judar dödades i området. En väloljad samverkan tvärs över religiösa och etniska gränser – gränser på väg att suddas ut genom åratal av fredlig samexistens – försvann. En separationsbarriär i form av ett två meter högt elektroniskt skyddsstaket byggdes, med grindar för att möjliggöra för den lokala arabiska befolkningen att sköta sina fält. Staketet har vid ett flertal tillfällen flyttas efter beslut av Israels Högsta domstol för att ge lokalbefolkningen bättre möjlighet att sköta sina dagliga göromål.

Kan man då verkligen säga att integration och samexistens fungerar i och kring Ariel? Reuben Shapira upprepar något som jag först hörde när jag satt i ett arabiskt kafé vid stadens ingång. Osama, en arab som sitter vid ett annat bord, bredvid Ofer, en israelisk soldat i full stridsmundering som tar lunchpaus och njuter av en välsmakande kebab i färskbakat ”lafa”-bröd, säger till mig att situationen är politikernas och de religiösa extremisternas fel. Han får medhåll av Muhammad, som serverar sallad till hungriga besökare, och Ofer.

Samlevnad
En pensionär som sitter vid nästa bord, israelen Adam Urklinski, säger att området har varit judiskt i flera millennier och att araber invandrade hit för ungefär 700 år sedan, och att när judarna återvände hit till de forna judiska bebyggelserna, som hela tiden legat öde, restes plötsligt krav från extremistiska araber att detta skulle vara del av en ny, aldrig tidigare existerande arabisk stat vid namn Palestina. Han har absolut inget emot byggandet av ytterligare en arabisk stat vid sidan om de redan existerande 22 arabiska staterna, så länge det ligger bredvid och inte på ruinerna av världens enda judiska stat, Israel. I diskussionen säger alla att här finns inte bara möjlighet utan även viljan att utvecklas tillsammans. Både judar och araber vill att arabiska studenter får läsa vid universitet i Ariel, stadens borgmästare vill bygga ett gemensamt avloppssystem med den arabiska staden Salfit där avloppet leds in i Israel för behandling där. Reuben Shapira, Ariels talesman, hävdar att här finns gott om utrymme för samlevnad.

Det handlar om människor
Jag frågar om båda sidor ser det på samma sätt. Han svarar att det är människor det handlar om, han tycker inte om uttrycket ”sidor”. Han säger att ”det är människor som har bott här och som alltid kommer att bo här även i framtiden. Och människorna vill att det ska gå att leva bredvid varandra i genuint fredlig samexistens. Så har de varit tidigare. Det är dagens extremister som tyvärr sätter tonen. Och medan extremisterna får monopol i medierna, måste tyvärr staketet vara på plats för att skydda civila liv.”

Reuben Shapira är missnöjd över de utländska mediernas och andra utomståendes sätt att stödja extremisterna, över utomståendes krav på Israel som de inte har på palestinska araber. De är alla, trots allt, palestinier: judiska palestinier (som blev israeler) och arabiska palestinier (som vill skapa ett nytt land). Poängen är att skapa ett fredligt land bredvid Israel, inte istället för Israel. Reuben Shapira poängterar gång på gång att han inte vill att araberna ska lämna området, han skulle se det som ett nederlag för både demokrati och samexistens. Men han vill heller inte att judarna ska tvingas lämna sina hem.

Staket är nödvändigt men inte naturligt
Han hävdar att staket är onaturligt och inte i längden borgar för smidig samexistens. ”Ariels stadsarkitekt är en arab från Kfar Kassem och är en av de mest populära kommunala tjänstemännen eftersom han vet hur man ska prata med vanligt folk. Stadens finansminister är en Drus från Galiléen. Integrationen fungerar utmärkt, och vi vill helst att allt återgår till det normala, det vill säga vänliga relationer med våra arabiska grannar för deras och vårt bästa. Lyssna här, det här är för det mesta helt vanliga, normala människor. De vill inget annat än att leva sina liv – precis som du och jag.”

Jag frågar varför Ariel behöver ett staket om de flesta arabiska grannar är vänligt sinnade. ”Bra fråga! Och svaret är lika bedrövande för oss som det är otrevligt för våra grannar. Staketet behövs inte enbart för att vi själva utgör ett mål, trots att det har hänt och det finns alltjämt arabiska terrorister som hotar stadens civila. Staketet behövs därför att om terroristerna kommer in i Ariel, så kommer de även förbi Ariel in i resten av Israel. Här är hela vårt land endast 16 kilometer brett! Vi måste förhindra våldsverkare från att ta sig in och förbi. Problemet är att inte bara vi betalar priset för dessa terrorister, våra arabiska grannar gör det också.”

Jag frågar slutligen kommunens talesman om de lokala araberna också ser det på samma sätt. Han svarar att faktum är att Israel har en fredsrörelse som är väldigt aktiv och är mycket mån om de civila arabernas situation. Rörelsen heter Shalom Akhshav – Fred Nu – och anses av många ligga på den politiskt extrema vänsterkanten. ”Någon arabisk motsvarighet, som värnar om civila judars liv, har inte de palestinska araberna. Den dagen det växer fram en stark sådan, kommer vi nog att kunna riva alla staket, inte bara här utan i hela regionen, och då jublar jag,” avslutar Reuben Shapira.

På vägen ut från Ariel kör vi förbi ett stort bygge. Jag frågar vad det är. ”Folkets hus enligt svensk modell”, svarar en stolt Reuben Shapira. ”Det invigs om några månader, och det kommer att vara den mest avancerade i hela landet, med state-of-the-art ljudanläggning och annan teknisk utrustning för nydanande levande teater.”

Inte illa för en plats som tidigare hette Dödens Berg.