Posts Tagged ‘självmordsbombning’

Palestina fanns – men finns inte idag på grund av palestinierna

Tisdag, Maj 2nd, 2006

Daniel Söderberg ’tror’ väldigt mycket men vet desto mindre.

Han påstår att det varit lugnt sedan Hamas kom till makten. Endast två självmordsattacker har skett. Allt går att förvränga med lite statistik.

Fakta: Sedan Israels uttåg ur Gazaremsan har raketanfallen därifrån tiodubblats. Och visserligen har bara två självmordsbombningar genomförts, men 74 stoppades innan de verkställdes.

Fakta: Hamas erkänner inte Israel i någon del av mellersta östern. Däremot accepterar de en vapenvila i 20 år för att bygga upp sina styrkor för det ”avgörande slaget mot dessa bröder till apor och svin” – alltså judar. Läs Hamas stadgar och programförklaring.

Fakta: Vare sig Hamas eller något arabiskt land förutom Egypten och Jordanien är berett att acceptera Israel inom 1948-års gränser – som Israel accepterade då. Istället inledde araberna 1948 ett ”utrotningskrig” för att ”avhysa judarna från hela det muslimska Palestina mellan Medelhavet och Jordanfloden”.

Fakta: palestinierna har raket- och bombverkstäder utspridda genom hela det civila samhället. Söderberg undrar hur jag ”tror att palestinierna ska ha kunnat bygga bombfabriker … utan att Israel fått reda på det”. Fakta: i nittio procent av fallen får Israel informationen från civila palestinier som inte vill att deras hem används som bas för terrorverksamhet.

Söderberg tror inte på kopplingen mellan oljepriset och Israel-Palestinakonflikten – utan det beror på ”USA:s orättfärdiga krig nere i Mellanöstern”. Arabländerna förutspådde alltså redan på 1970-talet att USA skulle inleda ett krig i Mellanöstern på 2000-talet! Det var ju på 70-talet som den första arabiska oljekrisen inleddes för att tvinga omvärlden att sluta handla med judar. Historieböcker är intressant läsning.

Söderberg ”tror att om palestinierna skulle slippa Israels förtryck och ockupation” skulle attackerna upphöra. Säg det till de efterlevande till de drygt 120 judar som massakrerades av palestinier i staden Hebron på 1920-talet – decennier innan Israel ens kom till, innan ”ockupation” blev ett så användarvänligt vapen i mediekriget.

Men Söderberg har rätt i en sak. Jag skrev att palestinierna vill förstöra vattentillförseln från Israel. Jag menade eltillförseln – deras raketer har som mål Ashkelons kraftstation i södra Israel, som förser Gazaremsan med el. Att Gaza blir totalt strömlös är alltså ett litet pris att betala bara Israel blir utan.

Det blir aldrig fred förrän palestinierna älskar sina egna mer än de hatar israeler. Med Hamas vid makten är utsikterna avlägsna.

Terrorledare får röda mattan i Sverige

Torsdag, April 20th, 2006

Bäste Thomas Bodström,

Det är med bestörtning jag läser att Sverige kommer att besökas av Salah Muhammad al-Bardawil, en ledande medlem i terroristorganisationen Hamas.

al-Bardawil representerar en regim vars officiella program kräver tvångsdeportering av alla judar från Israel. Programmet förespråkar också terror mot de civila israeler som är av judisk börd. Hamas stödde den självmordsbombningen för några dagar sedan i Tel Aviv som krävde nio människors liv. Hamas program är sålunda både en uppmaning till terror mot civila enbart baserat på deras etnicitet och religion, och ett ställningstagande till förmån för grov rasism av en sort som är helt otänkbart i det demokratiska Sverige.

Jag skulle vilja veta hur Du tänker agera i detta fall. al-Bardawils regim står ju för massmord på judar, och så här sade han själv den 14:e januari i år:

Hamas has never proposed to change or amend its charter [calling for the destruction of Israel]. The platform presents a realistic view that reflects Hamas’s goals for the next four years. Had we spoken of eliminating and eradicating Israel within this period, we would have been deceiving our people and repeating false slogans. But this does not stand in contradiction [to the fact that] we place emphasis on the elimination and non-recognition of Israel.”

Framför allt vill jag veta vilka mått och steg har tagits för att förbjuda al-Bardawil inresa i vårt land, och under vilken paragraf han kommer att arresteras om han ändå sätter sin fot här.

Med vänliga hälsningar,
Ilya Meyer

Alla dessa ständiga "måste" – som gäller enbart Israel

Onsdag, September 14th, 2005

Den 15:e augusti skrev utrikesminister Freivalds och biståndsminister Jämtin en artikel med rubrik ”Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg”.

Ordet ”måste” förekommer inte mindre än sex gånger; fem gånger är det Israel som ”måste” göra fler eftergifter, en gång kräver författarna att EU ”måste” se till att Kvartetten tvingar fram fortsatta förändringar.

Vid en genomläsning av artikeln är det lätt att tro att Israel lever och agerar i ett vakuum – att det inte finns någon motpart med skyldigheter. Det nämns inga ”måsten” för palestinierna – exempelvis att de måste upphöra med sina självmordsbombningar, sina ständiga raketbeskjutningar (två raketer föll minuterna efter att Israel inledde sin evakuering), sin ständiga hatpropaganda mot judar och israeler, att de palestinska prästerna måste sluta predika dödandet av judar därhelst de finns, att den palestinska presidenten Mahmud Abbas måste sluta upprepa (nu senast i fredags) att uttaget ur Gaza bara är första steget – att nästa steg är befrielsen av Jerusalem, judarnas främsta religiösa och nationella symbol.

Författarna nämner inte att Jerusalem nämns över 700 gånger i Torah, judarnas heliga bok, men inte en enda gång i Koranen, muslimernas heliga bok. De nämner inte det som alla pålästa vet: att drivkraften bakom de palestinska extremisterna inte är politiska gränser, mark eller arbetstillfällen – allt detta fick de senast för fyra år sedan men utlyste som svar sin intifada – utan just ivern att fördriva judarna från Jerusalem och resten av landet. I TV sågs den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras den13 maj i år predika att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet”, ”judarna är ett virus likt AIDS”, ”Israel är en cancer som spridits i den islamiska nationens kropp”. Detta i statlig palestinsk TV!

Det som nu händer i Gaza är oerhört uppmuntrande och saknar motstycke: Israel är det första landet i modern historia som ger upp markområden erövrat i ett defensivt krig, i ett försök att skapa förutsättningar för fred med sin fiende – en fiende som alltjämt kräver dess undergång. En gång tidigare har Israel gett upp markområden erövrat i ett defensivt krig, när man lämnade tillbaka Sinai – inklusive Israels enda oljekälla – till Egypten i utbyte mot fred. Idag får man dock inte något fredsfördrag – tvärtom säger palestinska terrororganisationen Hamas att den nu kommer att förflytta sina ansträngningar från Gazaremsan till Västbanken – allt för att driva judarna ur Jerusalem.

Med stigande förvåning märker läsaren att Freivalds och Jämtin inte nämner Hamas vid namn någon enda gång i sin text. Inga måsten här, inte.

Israel vill ha fred. Premiärminister Ariel Sharon har gjort det som ingen palestinsk ledare någonsin förmått göra – lagt grunden till en framtida palestinsk stat. Han har gjort det trots enorm personlig politisk kostnad och trots en oöverskådlig risk för Israels framtida säkerhet, men han har vågat göra det därför att han föreställer sig en regional framtid vars hörnstenar består av demokrati, oberoende och respekt.

Men dessa tre faktorer ignoreras av Freivalds och Jämtin. De undviker att nämna Hamas som den starka parten bland palestinierna och de vägrar att nämna Hamas program om utrotning av judar och den judiska staten. De nämner inte vikten av att palestinierna själva bör bygga upp en infrastruktur för eget ekonomiskt oberoende, utan anser att det är israelernas plikt att tillhandahålla all infrastruktur medan resten av världen finansierar det nya landet, om Israel envisas med att behålla gränskontrollen under en säkerhetsstyrd övergångsperiod. Inga krav på att palestinierna ska ta ansvar för sig själva, själva skapa det de vill ha. Det är en märkligt nedlåtande syn de har på palestinierna. Medan Ariel Sharon tar steget i en modig ny riktning mot oberoende, förespråkar Freivalds och Jämtin det gamla vanliga – öppna europeiska plånböcker. Inte arabiska plånböcker, intressant nog – man tycks inte ha några förväntningar därifrån.

Och så kommer man till sista punkten – respekt. Författarna skriver: ”Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestins­ka områdenas luftrum, gränser och vatten.” Frågan är hur lite respekt författarna har för israeliska liv när de vägrar inse att detta tillbakadragande är del av en längre process. En process där inga krav har ställts på en motpart, en motpart som dessutom är rabiat omedgörlig (Hamas) eller i bästa fall tandlös och ovillig (Palestinska Myndigheten). Anledningen till att Israel under en övergångsperiod behöver behålla kontrollen över gränserna är just för att palestinierna ska få tid att bevisa att de verkligen inte har andra avsikter än just en blomstrande ekonomi och fredlig samexistens.

Situationen i Mellanöstern hanteras bäst av dem som lever i den, inte av utomstående med en begränsad insikt eller förutbestämd dagordning. För faktum är att Israels premiärminister Ariel Sharon har uttalat att tillbakadragandet från Gaza är ett första steg i en längre process mot bestående fred – och han har sagt detta helt utan insatser från Freivalds och Jämtin. Samtidigt som Hamas talar om att erövra ”hela Palestina från Medelhavet till Döda Havet” – dvs hela Israel – och Mahmud Abbas gör segertecknet i TV och talar om att ”erövra Jerusalem i nästa steg”. Man hoppas att även dessa uttalanden är helt utan Frevialds och Jämtins insatser.

Författarna avslutar med ”Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida – den dagen är världen säkrare för oss alla.”

Helt rätt. Men för att ockupationen ska upphöra krävs ett moget, ansvarsfullt palestinskt ledarskap. Så länge Freivalds och Jämtin undviker att kalla saker vid dess rätta namn – och namnet stavas Hamas – bör de stå vid sidan av och låta parterna själva lösa situationen. Ariel Sharon har gett prov på enastående ledarskap, förhoppningsvis kan Mahmud Abbas så småningom följa i hans fotspår. Det återstår att se om Hamas tillåter honom att göra det.