Posts Tagged ‘självmordsbombare’

Inget pris är för högt

Tisdag, Oktober 18th, 2011

Den judiska staten Israel vaknar till blandade känslor idag.

I Israel idag är det mycket stor glädje över att den av terroristorganisationen Hamas olagligt kidnappade 19-årige Gilad Schalit äntligen släppts fri. Schalit har under fem års tid hållits under obeskrivligt inhumana villkor i Gazaremsan.

Han kidnappades, blott 19 år gammal, från inuti Israel och har hållits isolerad utan besök från Röda korset, Amnesty International, EU (Schalit har både israeliskt och franskt (=EU) medborgarskap), eller FN. Under samma tid har Röda korset, Amnesty International, EU och FN pumpat in miljarder dollar till Gazaremsan trots att Gilad Schalits mest fundamentala mänskliga rättigheter har trampats under fot av Gazaremsans islamistiska härskare. Dessa internationella organisationer förklarar denna egendomiga generositet med att Gazabornas mänskliga rättigheter inte får äventyras.

Den kidnappade Gilad Schalits mänskliga rättigheter, å andra sedan, fanns inte ens på deras dagordning.

Förstå det om du kan.

Israeler idag ger samtidigt uttryck för smärta, lidande, oro och faktiskt även ilska över att 1027 dömda terrorister, mördare och massmördare har släppts fri i utbyte mot Gilad Schalit. Beslutet att frigöra dessa terrorister, vissa bara i tonåren, har varit oerhört kontroversiellt i den judiska staten. Trots att alla håller med om att Schalits liv är värt att rädda oavsett priset, är det många som anser att ”oavsett priset” även innebär per automatik att fler israeler kommer att kidnappas av islamistiska terrorister – och Hamas säger stolt att de kommer att göra precis detta. ”Oavsett priset” anses av många vara ett alldeles för högt pris – inte för att rädda livet på Gilad Schalit, utan snarare för det farliga prejudikat det innebär gällande framtida terrorism.

En hel massa nonsens förekommer i medierna om hur oacceptabelt det är att Israel fängslar tonårsterrorister. Som om åldern är någon sorts automatisk passersedel förbi fängelset i sällskapsspelet Monopol. Terrorism är inget sällskapsspel. Om du använder en bomb, skjutvapen eller stora stenar med avsikt att döda oskyldiga civila för att tillmötesgå någon sorts befängd jihadist vilja att driva igenom din politiska eller relgiösa dagordning, är du en terrorist. Punkt slut. En bomb är ett dödligt vapen. Så också en pistol. Så också en sten.

En ”sten”? Vi pratar här inte om söta kiselstenar eller glimrande vitt grus som man anävnder hemma iträdgården som dekoration. Vi pratar stenbumlingar. Dödliga vapen när de slungas med kraft mot en mjuk människokropp eller mot någons bräckliga skalle. De är dödliga vapen, och de används medvetet som dödliga vapen. Åldern på den beväpnade terroristen – vars aktioner underblåses av religiös extremism och ond, rasistisk anti-Semitism som sprids från moske, radio, TV och klassrum – är fullständigt irrelevant. Om du dödar eller medvetet försöker döda oskyldiga civila för att föra fram din egen politiska och/eller religiösa dagordning, är du en terrorist och ska få ditt straff – alldeles oavsett du är en tonårig rasist, en medelålders jihadist eller en sextioårig bombmakare.

nog med idiotiska ursäkter. En terrorist är en terrorist – oavsett hans eller hennes ålder, kön, religion eller nationalitet. Begå brottet – och betala priset. Det finns förstås avvikande röster – som till exempel Mahmud Abbas, President på Västbanken. Abbas hyllar de frigivna terrorister som ”martyrer”, men har inte ett enda ord om deras hundratals oskylidga civila offer. men å andra sidan var offren bara judar så det kan man väl förstå, eller hur?

Tisdag 18 oktober 2011 i Israel – en dag av ilska, sorg, ånger och oro över framtiden.

Men framför allt en dag av glädje över att Gilad Schalit äntligen kommit hem. Efter det att ett fruktansvärt pris har betalats – med tanke på de fem år av lidande för honom och med tanke på de drygt tusen terrorister som nu återanslutar sig till sin sedvanliga dödsbringande jihadiverksamhet – en verksamhet som till syvende och sist finansierats av världssamfundet.

stort tack Röda korset, tack Amnesty International, tack FN och EU. Människor med en tro på demokrati, människor som tror på principfasthet, laglydande medborgare världen över vet vd du representerar: inget, absolut ingenting.

Ingenting, det vill säga, förutom de massiva löner ni får varje månad – finansierade av människor med en tro på demokrati, människor som tror på principfasthet och laglydande medborgare världen över.

Det får en att tänka, eller hur?

Svenska medier visar idag avundsvärd mognad. Då vaknar Jan Guillou

Onsdag, December 15th, 2010

För några dagar sedan sprängde sig en islamist i Stockholm.

I terrorattacken dödade han endast sig själv och skadade två förbipasserande, men det var ren tur att den mänskliga och materiella förödelsen inte blev långt värre.

Enligt uppgifter hade den islamistiska terroristen sammanlagt 8 bomber till sitt förfogande: en bilbomb, som exploderade. En väska med sprängmedel och vassa spikar, som han ämnade kasta in i en affär men som han inte hann utlösa, samt totalt sex rörbomber fästa runt midjan, med vilka han tänkte slakta en stor mängd människor i ett köpcenter i centrala Stockholm. Endast en av dessa rörbomber exploderade, därför de ringa skadorna.

Det har spekulerats mycket i vad som kan ha drivit en svensk muslim att begå ett sådant horribelt brott. Ett brott inte bara mot de oskyldiga han på måfå selekterade för döden, utan också mot hans egen familj (han efterlämnade fru och småbarn) och naturligtvis alla andra svenska muslimer.

Medan landets politiker har intagit en lika förutsägbar som pinsamt försiktig hållning inramad av politisk korrekthet, har medierna i stort varit överraskande rättframma i sin skildring av terrorattacken och det islamistiska trycket som gav upphov till det.

Ingen mindre än Aftonbladet publicerade en uppfriskande ärlig artikel författad av Johan Hakelius om faran med en politisk korrekthet som stryper analys av den våldsamma och rasistiska politiska ideologin islamism. Läs Johan Hakelius artikel, det är bland det bästa som har skrivits i ämnet under hela 2010.

Andreas Johansson Heinö skriver också utmärkt om behovet av att belysa, analysera och avkräva ansvar där det behöver avkrävas – hos islamister och hos en hittills tyst islam – istället för att söka ansvar där sådant inte finns, exempelvis hos svenska konstnärer eller svenska militärer.

En vanligtvis samhällskritisk tidning som DN skriver att en svensk plan saknas mot extremister och nämner helt öppet att extremisterna i detta fall är islamister. Att ha en plan eller strategi mot islamistiska extremister har naturligtvis många bottnar. Det viktigaste är att försöka komma åt problemets kärna utan att störa relationerna med övriga utövare av religionen islam. Men det intressanta i sammanhanget är att det höjs allt fler röster – såväl i Sverige som utomlands – om det riktiga i att arbeta med etnisk profilering som ett bland många parallella sätt att få bukt med problemet.

Etnisk profilering är oerhört problematisk ur demokratisynpunkt. Men bortse för en stund från den religiösa/muslimska dimensionen och tänk istället på en annan samhällsomstörtande verksamhet som med lite fantasi kan tänkas vara ett stort svenskt problem: våldsamma motorcykelgäng. Anta att polisen vet om att majoriteten våldsamma brott utförs av motorcykelgäng. Dessa gängmedlemmar brukar åka tvåhjuliga fordon, de brukar ha hästsvans och de brukar bära färgglada halsdukar runt halsen. Skulle polisen, för att inte riskera anklagas för diskriminering, därför behöva kroppsvisitera unga hästsvansförsedda mammor ute på promenad med sina bebisar i barnvagnar, skulle man stoppa och kontrollera 12-åriga skolbarn cyklande till skolan på sina tvåhjuliga fordon, skulle man göra räder mot KappAhl, H&M och Lindex för att de säljer halsdukar? Eller borde polisen fokusera sina magra resurser på dem som passar den accepterade bilden av en medlem i ett motorcykelgäng?

Politisk korrekthet i form av beröringsskräck med begreppet ”islamism” håller på att kväva samhället, men tacksamt nog visar nu svenska medier och analytiker en öppen vilja att nämna och diskutera problemet med islamism.

Och medierna verkar inse att det är viktigt i sammanhanget att särskilja religionen islam från den våldsamma, fanatiska och rasistiska politiska ideologin islamism. Två rörelser – en religion och en politisk ideologi – där den senare döljer sig bakom den förre genom att kapa dess namn.

Islamism utan islam hade inte varit möjlig. Islamister lyckas med sitt uppsåt enbart för att de kan skydda sig bakom en religion med ett snarlikt namn, islam. Alltså blir det plötsligt omöjligt att beröra islamism på grund av dess namn. Vilket är också tanken.

Det är just denna svaghet som samhällssabotörer som Jan Guillou utnyttjar för att stödja islamism och attackera västvärldens demokratiska värden. Han betecknar självmordsbombaren med sina åtta bomber som en ”knäppgök”. Se här ett filmklipp om en brittisk islamist som gjorde exakt vad den svenske terroristen gjorde, fast då fick 52 människor sätta livet till. Guillou betecknar inte dessa avarter som terrorister som bör bekämpas med statens och samhällets hela makt, utan som lite halvkonstiga ”knäppgökar”.

För att kontra det massiva svenska avståndstagandet mot dessa ”knäppgökar” som tror på islamism och den förödelsen den sprider, påstår nu Guillou att det hela bara är en fråga om rasism och hudfärg – han påstår att vita svenskar får lov att yttra sig som de vill, medan mörkhyade svenskar med utländsk etnicitet inte får lov att göra det. Han verkar inte fatta att inför svensk lag är alla lika oavsett hudfärg eller etnicitet: svensklibanesen Ali Esbati tillbringade tid i fängelse för sina rasistiska påhopp mot judar. Och Säpo anser att svenska vit maktanhängare som agerar på samma rasistiska sätt mot andra svenska minoriteter bör behandlas på exakt samma sätt. Det är mycket Guillou inte vet, men inte hindrar det honom från att yttra sig.

Därför uppmuntrar Guillou svenskar till att stödja terroristgruppen PFLP. Guillou har själv varit deltagare i organisationens osmakliga aktioner och han sprider gärna dess propaganda. Bland mycket annat har PFLP dödat ett stort antal civila i Mellanöstern och Europa samt kapat och förstört ett stort antal trafikflygplan. PFLP är en rasistisk antisemitisk organisation. Guillou uppmanar svenskar att stödja PFLP. Slutsatserna är självklara.

Idag står vi inför en möjlig upptrappning av islamistiskt våld i Sverige. Ansvarsfulla medier protesterar mot våldet och vill belysa det samtidigt som de gör allt för att skydda Sveriges muslimer från att dras med i en storm skapad av fanatiska islamister. Samtidigt står en nyttig idiot som Jan Guillou och gör sitt omogna yttersta för att spä på hat, våld och död. Han verkar tro att förödelsen på Stockholms gator är en inkomstinbringande inspiration till en billig deckare.

Det är den inte. Det är allvar. Det gäller svenska liv och svensk demokrati. Vill vi verkligen utvecklas i den riktning Guillou förespråkar, där folk utomlands varnas för att resa till Sverige såsom nu görs i USA av Simon Wiesenthalcentret? Och detta utan ens någon koppling till lördagens självmordsbombning, utan till det faktum att Sverige allt mer håller på att bli en stat där islamister skyddade av sådana som Jan Guillou och Ilmar Reepalu bestämmer vem som får leva och var svenskar av judisk härkomst får bo.

Någon med juridiska kunskaper borde ta en ordentlig titt på Jan Guillou och göra det som krävs för att Sverige åter kan bli det demokratiska samhälle det var innan islamism och dess stödtrupper demonstrerade sin makt i huvudstaden Stockholm.

Läser statsåklagaren denna blogg?

Glädjen som bara israeliska armén kan ge araber

Torsdag, Januari 15th, 2009

Det går inte att rapportera från de israeliska marktruppernas positioner i Gazaremsan. Andledningen är dels att Israel inte vill riskera civila journalisters liv i en svår krigszon. Och dels att erfarenhet från tidigare krig visar att många journalister medvetet ljuger, vinklar vissa händelser och utelämnar andra händelser samt aktivt hjälper Israels fiender under brinnande krig, allt för att demonisera den judiska staten.

Ändå skrivs det väldigt ofta i medierna om Israels ”oproportionerliga” respons och att Israel medvetet siktar på palestinska civila. Dessa ”reportage” skrivs alltså av människor som inte är på plats.
Här kommer därför en ögonvittnesskildring från en ung israelisk soldat. Jag känner honom väl. Han är min son.
Av förklarliga skäl beskriver inte denna text den pågående operationen i Gaza, utan den beskriver händelser på Västbanken. Han skrev artikeln för några månader sedan men ingen svensk tidning vill publicera den.

Läs här en ögonvittnesskildring om hur Israel för krig mot sina fiender.

Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser.

Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 bast, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss. Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina 5 småsyskon där den yngsta var knappt 2 år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå.

Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt 2 på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut. Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan 2 på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut…

Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån.

Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem.

Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son.

Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska.

Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om ”shalom”, fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om ”jihad”, heligt krig, och också börjar med sånger om fred.

Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar idag, om araberna ändrar idag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet.