Posts Tagged ‘samexistens’

Bra staket gör goda grannar.

Torsdag, Juli 31st, 2008

Bra staket gör goda grannar.
Inga staket gör ännu bättre grannar.

Staden Ariel ligger högt belägen i södra Samarien. 18.000 människor bor uppe på en 12 kilometer lång bergskedja där det aldrig tidigare varit någon bebyggelse i modern tid. De lokala araberna har alltid kallat det för Dödens Berg, eftersom ingenting någonsin vuxit där.

Idag blomstrar en modern stad där. Det finns ett universitet med 10.000 studenter, såväl judar som araber – muslimer och kristna – och druser. Forskning och utveckling inom områden som biomoleculära studier, el & elektronik, robotteknik, hjärtkirurgi, laserteknologi och ADHD.

Vem är det då som bor i Ariel? Integration har alltid varit en hjärtesak i Israel, ett land som ju byggts av folk från hela världen. Detta kanske låter som ett bisarrt påstående om en stad som omges av säkerhetsstaket för att separera den från de omringande arabiska byarna och städerna. Men enligt Reuben Shapira, kommunens talesman, är denna separation en påtvingad och onaturlig utveckling efter decennier av fredlig samexistens. Redan för 3000 år sedan fanns judiska städer i området, uppe bland bergen, och lämningarna efter tre av dessa städer kan ses än idag. Genom århundraden har stora arabiska invandringar lett till etablering av arabiska städer och byar, exempelvis Marda och Salfit, de närmaste grannarna till Ariel.

Intifadan satte stopp för fri rörelse
Området är tyst, pastoraliskt. Bland kullarna finns vidunderliga arabiska olivlundar. Men det palestinsk-arabiska kriget, intifadan, satte stopp för fri rörelse efter att flera civila judar dödades i området. En väloljad samverkan tvärs över religiösa och etniska gränser – gränser på väg att suddas ut genom åratal av fredlig samexistens – försvann. En separationsbarriär i form av ett två meter högt elektroniskt skyddsstaket byggdes, med grindar för att möjliggöra för den lokala arabiska befolkningen att sköta sina fält. Staketet har vid ett flertal tillfällen flyttas efter beslut av Israels Högsta domstol för att ge lokalbefolkningen bättre möjlighet att sköta sina dagliga göromål.

Kan man då verkligen säga att integration och samexistens fungerar i och kring Ariel? Reuben Shapira upprepar något som jag först hörde när jag satt i ett arabiskt kafé vid stadens ingång. Osama, en arab som sitter vid ett annat bord, bredvid Ofer, en israelisk soldat i full stridsmundering som tar lunchpaus och njuter av en välsmakande kebab i färskbakat ”lafa”-bröd, säger till mig att situationen är politikernas och de religiösa extremisternas fel. Han får medhåll av Muhammad, som serverar sallad till hungriga besökare, och Ofer.

Samlevnad
En pensionär som sitter vid nästa bord, israelen Adam Urklinski, säger att området har varit judiskt i flera millennier och att araber invandrade hit för ungefär 700 år sedan, och att när judarna återvände hit till de forna judiska bebyggelserna, som hela tiden legat öde, restes plötsligt krav från extremistiska araber att detta skulle vara del av en ny, aldrig tidigare existerande arabisk stat vid namn Palestina. Han har absolut inget emot byggandet av ytterligare en arabisk stat vid sidan om de redan existerande 22 arabiska staterna, så länge det ligger bredvid och inte på ruinerna av världens enda judiska stat, Israel. I diskussionen säger alla att här finns inte bara möjlighet utan även viljan att utvecklas tillsammans. Både judar och araber vill att arabiska studenter får läsa vid universitet i Ariel, stadens borgmästare vill bygga ett gemensamt avloppssystem med den arabiska staden Salfit där avloppet leds in i Israel för behandling där. Reuben Shapira, Ariels talesman, hävdar att här finns gott om utrymme för samlevnad.

Det handlar om människor
Jag frågar om båda sidor ser det på samma sätt. Han svarar att det är människor det handlar om, han tycker inte om uttrycket ”sidor”. Han säger att ”det är människor som har bott här och som alltid kommer att bo här även i framtiden. Och människorna vill att det ska gå att leva bredvid varandra i genuint fredlig samexistens. Så har de varit tidigare. Det är dagens extremister som tyvärr sätter tonen. Och medan extremisterna får monopol i medierna, måste tyvärr staketet vara på plats för att skydda civila liv.”

Reuben Shapira är missnöjd över de utländska mediernas och andra utomståendes sätt att stödja extremisterna, över utomståendes krav på Israel som de inte har på palestinska araber. De är alla, trots allt, palestinier: judiska palestinier (som blev israeler) och arabiska palestinier (som vill skapa ett nytt land). Poängen är att skapa ett fredligt land bredvid Israel, inte istället för Israel. Reuben Shapira poängterar gång på gång att han inte vill att araberna ska lämna området, han skulle se det som ett nederlag för både demokrati och samexistens. Men han vill heller inte att judarna ska tvingas lämna sina hem.

Staket är nödvändigt men inte naturligt
Han hävdar att staket är onaturligt och inte i längden borgar för smidig samexistens. ”Ariels stadsarkitekt är en arab från Kfar Kassem och är en av de mest populära kommunala tjänstemännen eftersom han vet hur man ska prata med vanligt folk. Stadens finansminister är en Drus från Galiléen. Integrationen fungerar utmärkt, och vi vill helst att allt återgår till det normala, det vill säga vänliga relationer med våra arabiska grannar för deras och vårt bästa. Lyssna här, det här är för det mesta helt vanliga, normala människor. De vill inget annat än att leva sina liv – precis som du och jag.”

Jag frågar varför Ariel behöver ett staket om de flesta arabiska grannar är vänligt sinnade. ”Bra fråga! Och svaret är lika bedrövande för oss som det är otrevligt för våra grannar. Staketet behövs inte enbart för att vi själva utgör ett mål, trots att det har hänt och det finns alltjämt arabiska terrorister som hotar stadens civila. Staketet behövs därför att om terroristerna kommer in i Ariel, så kommer de även förbi Ariel in i resten av Israel. Här är hela vårt land endast 16 kilometer brett! Vi måste förhindra våldsverkare från att ta sig in och förbi. Problemet är att inte bara vi betalar priset för dessa terrorister, våra arabiska grannar gör det också.”

Jag frågar slutligen kommunens talesman om de lokala araberna också ser det på samma sätt. Han svarar att faktum är att Israel har en fredsrörelse som är väldigt aktiv och är mycket mån om de civila arabernas situation. Rörelsen heter Shalom Akhshav – Fred Nu – och anses av många ligga på den politiskt extrema vänsterkanten. ”Någon arabisk motsvarighet, som värnar om civila judars liv, har inte de palestinska araberna. Den dagen det växer fram en stark sådan, kommer vi nog att kunna riva alla staket, inte bara här utan i hela regionen, och då jublar jag,” avslutar Reuben Shapira.

På vägen ut från Ariel kör vi förbi ett stort bygge. Jag frågar vad det är. ”Folkets hus enligt svensk modell”, svarar en stolt Reuben Shapira. ”Det invigs om några månader, och det kommer att vara den mest avancerade i hela landet, med state-of-the-art ljudanläggning och annan teknisk utrustning för nydanande levande teater.”

Inte illa för en plats som tidigare hette Dödens Berg.