Posts Tagged ‘säkerhetsbarriär’

När sanning och fakta ersätter lögner och propaganda

Tisdag, Juli 19th, 2011

Danny Ayalon, Israels vice utrikesminister, förklarar historiska fakta kring den pan-arabiska konflikten med Israel.

Denna korta video förklarar sanningen bakom uppkomsten av förljugna termer som ”Västbanken”, ”ockupation” och 1967-års gränser”. Sex minuter och 17 sekunder är allt som behövs för att sätta konflikten i sitt rätta sammanhang, med sanning som ersätter PC-lögner.

Se filmen – och sprid den.

Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi

Söndag, Augusti 3rd, 2008










”Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.”

Dessa ord kommer mycket överraskande från Yankele Maman, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Gamla judiska kungadömen
Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Judah och Israel gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Varma relationer
”Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.”

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Säkerhetsbarriären räddar liv
Yankele förklarar: ”Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.”

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området. ”Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.” Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Diskriminering – men inte som man tror
Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar: ”Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.”

Illegalt bygge
”Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.”

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varhuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva markaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Donerade pengar försvinner i privata fickor
Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna. ”De blomstrar som aldrig förr”, säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut.” Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan. ”Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till,” ler han lakoniskt. Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad. ”Jag har ju fru och barn!” förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig. ”Ja du”, säger han med en suck. ”En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportmin
ister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.”

”Öronmärk era donerade medel!”
Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig. ”EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!” säger han. ”Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig, Jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på bägge sidan den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.”

Han ger ett exempel: ”Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna, EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade, det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.”

Sverige bidrar till eländet genom sin blåögdhet
Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak. ”Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!”

Svenska politiker bör titta på hur Sveriges bidrag missbrukas
”Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?”

”De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!”

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten: ”På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.”

Blomstrande ekonomi inom räckhåll – för alla
Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist: ”Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.”

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom. ”Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.”

”Hat bygger ingen framtid”
Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande. ”Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa,” säger han. ”Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.”

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående. ”Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.” Han sänker rösten. ”Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.” Han ler lite sorgset. ”Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.”

Är Carin Jämtin verklighetsturist?

Måndag, Maj 23rd, 2005
Carin Jämtin har ett minst sagt annorlunda grepp om verkligheten.

Refererande till sitt tidigare besök till Israel och Västbanken/Gaza våren 2000 innan Israels omtalade säkerhetsbarriär byggdes, sade hon:

Då var det rätt positivt, det fanns hopp om en framtid.”

Då – år 2000 innan säkerhetsbarriären byggdes – dödades 47 israeler som på måfå selekterades för döden av palestinska terrorister. Nästföljande år mördade palestinierna 207 israeler. Året därpå 452.

Så det är ett märkligt slags ’hopp’ Jämtin hade, kan man tycka. Fast kanske inte så märkligt – om man envist betraktar israelers liv som irrelevant. Jämtin fortsätter:

Nu är det skillnad – det är förskräckligt, för jävligt faktiskt.”

Nu – våren 2005 när stora delar av säkerhetsbarriären är på plats – har palestinska terrorister inte lyckats döda ens hälften så många israeler. Det är svårt att se det ”förskräckliga” och det ”jävliga” i att inte fler israeliska skolbarn ha kunnat mördas. Men det är naturligtvis en synpunkt som får stå för Carin Jämtin.

Men i ärlighetens namn syftade kanske Jämtins val av ’förskräcklig’ och ’jävlig’ egentligen på barriären – denna tillfälliga struktur som kan plockas ner med några timmars varsel men som har byggts som svar på palestinsk massterror. Visst, barriären är en arkitektonisk och emotionell styggelse, oavsett var den byggs.

Så synd då att den behövs, denna tillfälliga symbol för avbrott i palestiniernas vardagliga liv. Så mycket värre då för alla israeler som har dött på grund av barriärens avsaknad. Avsaknaden av en tillfällig barriär har betytt två tusen permanenta gravar runt om i Israel. Hur man än bygger eller ändrar kommer inte dessa människor tillbaka. Jämtin besökte inte några israeliska kyrkogårdar för att skapa sig en uppfattning om behovet av barriären.

Jämtin baserade inte heller sin uppfattning på besök hos dem vars liv barriären har räddat – de tusentals lemlästade, sönderbrända, blinda och psykiskt krossade vanliga civila israeler som hade ”turen” att överleva mer än fyra års urskillningslös palestinsk terror. Men som ändå förlorade föräldrar, kompisar på dagis, klasskompisar i skolan, arbetskollegor – och ett normalt liv. Att prata med en flicka vars kropp är för alltid sönderpepprad med vassa spikar hade kanske gett Jämtin en lite annorlunda vinkel om vad som är ’förskräcklig’ och ’för jävlig’. Jämtin har inte frågat varför barriären överhuvudtaget byggdes, hon hävdar ändå att ”muren är helt obegriplig”. Och där är hon kanske helt uppriktig – för henne verkar israelers behov fullständigt obegripliga.

Jämtin envisades med att referera till barriären som ”muren” – trots att mindre än 5 procent utgörs av just mur. Ett lika omoget som billigt retorikbruk. Undrar om Jämtin godtar att vi framledes refererar till Sverige som Lappland – ungefär 5 procent av den svenska befolkningen består ju av lappar och deras ättlingar.

Men lågpunkten under hennes besök var ändå Jämtins ståndpunkt att Sverige och EU bör stödja terroristgruppea Hamas. Anledningen skulle vara att ”Hamas har vunnit sin majoritet i demokratiska val”. Det är nästan pinsamt att behöva påminna rikets biståndsminister att detsamma gjorde Nazipartiet och Adolf Hitler på sin tid. Det finns vissa bland oss som vet vart det ledde. Att organisationer som Hamas även tillhandahåller vissa sociala funktioner gör inte deras dagliga terroraktioner till icke-gärningar. Hitler skapade arbetstillfällen åt arbetslösa tyskar, han byggde fina motorvägar, han höll OS –hans utrotning av judar, zigenare, kommunister, homosexuella och andra är inte mindre avskyvärd för det.

Några dagar före Jämtins besök slogs världen av bestörtning när Palestinska Myndighetens officiella TV-station visade stolt den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras (13 maj 2005) som från moskén predikade bland annat att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet…eftersom det är judarna som provocerade fram nazism”, ”judarna är ett virus likt AIDS, som hela världen lider av”, att ”Israel är en cancer som har spridits i den islamiska nationens kropp”. Denna vardagliga palestinska verklighet verkar inte ha varit tillräckligt intressant för att Jämtin skulle ta upp det under sitt besök.

Hela den tänkande världen ser hur officiell anstiftan till våld och massmord omsätts i praktik av en del av Israels palestinska grannar, och att Israels barriär faktiskt har lyckats decimera detta våld och massmord medan parterna försöker finna formerna för en hållbar framtid sida vid sida.

Hela den tänkande världen förutom Carin Jämtin.

Det enda som behövs för att se denna sanning, Carin Jämtin, är ett litet mått god vilja – bara tillräckligt mycket för att acceptera israelers rätt att leva.