Posts Tagged ‘mord’

Dubbelmoral

Torsdag, December 8th, 2011

TIP (The Israel Project) har sammanställt följande korta och starka analys av terrorisms utövare och hur de betraktas.

När Israel slår till mot erkända terrorister skyldiga till massmord, bemöts den judiska staten med högljudda protester från ledande politiker och nyckelorganisationer världen över. Men när andra länder slår till erkända terrorister skyldiga till lika bestialiska illdåd, ja då applåderas istället dessa stater av samma ledande politiker och nyckelorganisationer.

Dubbelmoral utan like.

Hat tip: The Israel Project

Inget pris är för högt

Tisdag, Oktober 18th, 2011

Den judiska staten Israel vaknar till blandade känslor idag.

I Israel idag är det mycket stor glädje över att den av terroristorganisationen Hamas olagligt kidnappade 19-årige Gilad Schalit äntligen släppts fri. Schalit har under fem års tid hållits under obeskrivligt inhumana villkor i Gazaremsan.

Han kidnappades, blott 19 år gammal, från inuti Israel och har hållits isolerad utan besök från Röda korset, Amnesty International, EU (Schalit har både israeliskt och franskt (=EU) medborgarskap), eller FN. Under samma tid har Röda korset, Amnesty International, EU och FN pumpat in miljarder dollar till Gazaremsan trots att Gilad Schalits mest fundamentala mänskliga rättigheter har trampats under fot av Gazaremsans islamistiska härskare. Dessa internationella organisationer förklarar denna egendomiga generositet med att Gazabornas mänskliga rättigheter inte får äventyras.

Den kidnappade Gilad Schalits mänskliga rättigheter, å andra sedan, fanns inte ens på deras dagordning.

Förstå det om du kan.

Israeler idag ger samtidigt uttryck för smärta, lidande, oro och faktiskt även ilska över att 1027 dömda terrorister, mördare och massmördare har släppts fri i utbyte mot Gilad Schalit. Beslutet att frigöra dessa terrorister, vissa bara i tonåren, har varit oerhört kontroversiellt i den judiska staten. Trots att alla håller med om att Schalits liv är värt att rädda oavsett priset, är det många som anser att ”oavsett priset” även innebär per automatik att fler israeler kommer att kidnappas av islamistiska terrorister – och Hamas säger stolt att de kommer att göra precis detta. ”Oavsett priset” anses av många vara ett alldeles för högt pris – inte för att rädda livet på Gilad Schalit, utan snarare för det farliga prejudikat det innebär gällande framtida terrorism.

En hel massa nonsens förekommer i medierna om hur oacceptabelt det är att Israel fängslar tonårsterrorister. Som om åldern är någon sorts automatisk passersedel förbi fängelset i sällskapsspelet Monopol. Terrorism är inget sällskapsspel. Om du använder en bomb, skjutvapen eller stora stenar med avsikt att döda oskyldiga civila för att tillmötesgå någon sorts befängd jihadist vilja att driva igenom din politiska eller relgiösa dagordning, är du en terrorist. Punkt slut. En bomb är ett dödligt vapen. Så också en pistol. Så också en sten.

En ”sten”? Vi pratar här inte om söta kiselstenar eller glimrande vitt grus som man anävnder hemma iträdgården som dekoration. Vi pratar stenbumlingar. Dödliga vapen när de slungas med kraft mot en mjuk människokropp eller mot någons bräckliga skalle. De är dödliga vapen, och de används medvetet som dödliga vapen. Åldern på den beväpnade terroristen – vars aktioner underblåses av religiös extremism och ond, rasistisk anti-Semitism som sprids från moske, radio, TV och klassrum – är fullständigt irrelevant. Om du dödar eller medvetet försöker döda oskyldiga civila för att föra fram din egen politiska och/eller religiösa dagordning, är du en terrorist och ska få ditt straff – alldeles oavsett du är en tonårig rasist, en medelålders jihadist eller en sextioårig bombmakare.

nog med idiotiska ursäkter. En terrorist är en terrorist – oavsett hans eller hennes ålder, kön, religion eller nationalitet. Begå brottet – och betala priset. Det finns förstås avvikande röster – som till exempel Mahmud Abbas, President på Västbanken. Abbas hyllar de frigivna terrorister som ”martyrer”, men har inte ett enda ord om deras hundratals oskylidga civila offer. men å andra sidan var offren bara judar så det kan man väl förstå, eller hur?

Tisdag 18 oktober 2011 i Israel – en dag av ilska, sorg, ånger och oro över framtiden.

Men framför allt en dag av glädje över att Gilad Schalit äntligen kommit hem. Efter det att ett fruktansvärt pris har betalats – med tanke på de fem år av lidande för honom och med tanke på de drygt tusen terrorister som nu återanslutar sig till sin sedvanliga dödsbringande jihadiverksamhet – en verksamhet som till syvende och sist finansierats av världssamfundet.

stort tack Röda korset, tack Amnesty International, tack FN och EU. Människor med en tro på demokrati, människor som tror på principfasthet, laglydande medborgare världen över vet vd du representerar: inget, absolut ingenting.

Ingenting, det vill säga, förutom de massiva löner ni får varje månad – finansierade av människor med en tro på demokrati, människor som tror på principfasthet och laglydande medborgare världen över.

Det får en att tänka, eller hur?

Samma empati för alla?

Måndag, Augusti 30th, 2004
Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.