Posts Tagged ‘Gröna linjen’

Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi

Söndag, Augusti 3rd, 2008










”Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.”

Dessa ord kommer mycket överraskande från Yankele Maman, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Gamla judiska kungadömen
Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Judah och Israel gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Varma relationer
”Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.”

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Säkerhetsbarriären räddar liv
Yankele förklarar: ”Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.”

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området. ”Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.” Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Diskriminering – men inte som man tror
Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar: ”Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.”

Illegalt bygge
”Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.”

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varhuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva markaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Donerade pengar försvinner i privata fickor
Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna. ”De blomstrar som aldrig förr”, säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut.” Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan. ”Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till,” ler han lakoniskt. Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad. ”Jag har ju fru och barn!” förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig. ”Ja du”, säger han med en suck. ”En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportmin
ister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.”

”Öronmärk era donerade medel!”
Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig. ”EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!” säger han. ”Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig, Jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på bägge sidan den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.”

Han ger ett exempel: ”Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna, EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade, det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.”

Sverige bidrar till eländet genom sin blåögdhet
Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak. ”Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!”

Svenska politiker bör titta på hur Sveriges bidrag missbrukas
”Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?”

”De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!”

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten: ”På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.”

Blomstrande ekonomi inom räckhåll – för alla
Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist: ”Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.”

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom. ”Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.”

”Hat bygger ingen framtid”
Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande. ”Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa,” säger han. ”Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.”

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående. ”Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.” Han sänker rösten. ”Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.” Han ler lite sorgset. ”Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.”

Fred och samlevnad grumlas av maktpolitik

Fredag, Augusti 1st, 2008

Yairs stjärna grumlas av maktpolitik. Utan yttre inblandning går livet lättare för alla – araber och judar.

På den israeliska sidan av 1967-års Gröna linje – där attackerande jordanska arméstyrkor nedkämpades till vapenstillestånd – ligger en bedårande vacker israelisk stad, Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska). Öster, söder och norr om staden ligger palestinsk-arabiska byar tillhörande Palestinska myndighet (PA), och väster om staden ligger det en israeliskt-arabisk stad, Tira, med en befolkning på 30.000.

Jag träffar Marek Oren och hans hustru Ariella, elektronikingenjör respektive grundskolelärare som har bott i staden i 12 år. På väg in till Kochav Yair ser vi det omtalade säkerhetsstaketet som skär av PA-området från Israel. Vad tycker de om staketet?

Säkerhetsbarriären ett nödvändigt ont
”Tyvärr ett nödvändigt ont. Det är inte önskvärt, långt ifrån. Vi vill ha och vill vara goda grannar, precis som det var innan. Staketet kom inte ur tomma intet, det var ett svar på ett akut problem orsakat av en del av våra grannar: så gott som varje vecka dödades civila israeler av palestina-araber som vill ha en egen nation och som ansåg att bästa sättet att skapa denna nation var genom att döda civila i vår nation. Bisarrt,” säger Ariella och skakar konfunderat på huvudet.

Jag frågar då om relationer med de israeliska araberna i de näraliggande arabiska byarna och städerna. Varför tillåts de inte att tjänstgöra i den israeliska militären?

Medierna är fixerade vid enbart Israel
”För det första vill de inte. För det andra skulle det försätta dem i en mycket svår situation om de måste konfrontera sina egna, det vill vi inte tvinga någon att göra. Det handlar om pålitlighet, familjband, säkerhet. Våra arabiska medborgare utgör en erkänd minoritet där familj- och klantillhörigheter ofta är viktigare än nationella eller ens religiösa band. Allt är inte alltid lika enkelt som det ofta framställs i utländsk media,” säger Marek Oren, och fortsätter: ”Titta här, situationen är likadan i Storbritannien, där många brittiskt-födda muslimer säger att de känner starkare band till islam än till landet i vilken de föddes, ändå är det Israel medierna fokuserar på. Och så finns det en tredje aspekt som inte många talar om: nämligen att det även finns israeliska judar som heller inte tillåts tjänstgöra i armén på grund av säkerhets-, sociala eller andra skäl.”

Paret Oren tar mig ut på en kort tur. Vi kör upp på en vacker kulle. Här låg det en gång i tiden en kibbutz, Eyal, på en i övrigt öde plats, inuti Israel. Men upprepade attacker från den arabiska staden Kalkilya, med många dödsfall som resultat, tvingade så småningom kibbutzen att flytta till en mer skyddad plats. Man ser fortfarande skyttegravarna från vilka kibbutzmedlemmarna försökte skydda sina hem och familjer, samt monument över de många mördade civila.

Relationerna mellan israeliska och arabiska grannar
Jag frågar Marek hur han ser på relationen med de arabiska grannarna idag. ”Jag har så gott som dagliga kontakter med araber. En del är kunder, andra är kolleger och frilansande ingenjörer. Allt flyter hur bra som helst, att vi tillhör olika religioner är liksom fullständigt oväsentligt. Vi har utvecklat ett system för smidig samlevnad där vi helt enkelt undviker att diskutera politik. Håller vi oss till det är det som att leva var som helst i världen, inga problem alls.”

Roten är politik och makt, inte religion
Innan vi skiljs åt säger Ariella och Marek något som får mig att stanna upp. ”Problemet kanske ser ut att vara orsakat av olösliga religiösa motsättningar, men det är långt ifrån sanningen. Roten till problemet är politik, politik som praktiseras av religiösa ledare i de palestinska och ibland de lokala israeliskt-arabiska samhällen. Dessa ledare utnyttjar lokala politiska ledare helt enkelt för att befästa sin egen makt. Det handlar endast om makt, inte om någon gränsdragning hit eller dit, en sådan struntsak skulle vi kunna lösa imorgon över en kopp kaffe – så varma är faktiskt våra relationer på den lokala nivån. Om bara dessa maktgalna typer slutade elda på massorna, om bara den övriga världen insåg att makropolitik inte hör hemma i ett mikroområde där allt bygger på personliga relationer och istället tillät oss att lösa våra problem på den lokala nivån, skulle det inte finnas några problem alls. Det är politik och maktbegär som är roten.”

Detta är ett tema jag skulle höra om och om igen i mina vidare samtal och intervjuer med såväl israeliska araber som palestinska araber, såväl israeliska judar som israeliska poliser, såväl borgmästare som mannen – och kvinnan – på gatan.

Söndag, Juni 20th, 2004
Ärkebiskopen KG Hammar är mycket tydlig när han talar om rätt och fel i Mellanöstern.

Han kritiserar Israels ”utomrättsliga avrättningar” av exempelvis Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza och han kräver att ”den israeliska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten”. Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn.

Men det är en märklig tystnad från Ärkebiskopens håll när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödar al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i en likvideringsaktion likt Israels mot Rantisi. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Ärkebiskopen säger inget om att den saudiska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten; det finns ingen kritik mot utomrättsliga avrättningar. Kontrasten är påfallande när man jämför hans starka kritik av den judiska statens aktioner med den talande tystnaden när samma aktioner begås av en icke-judisk stat.

Ärkebiskopen uppmanar också ”svenska konsumenter att fråga sina handlare om produkter märkta ”Made in Israel” kommer från själva Israel eller från ockuperat område.” När den judiska staten Israel försäkrar att produkter märkta ”Made in Israel” inte kommer från israeliska bosättare boende på Västbanken/Gazaremsan men Ärkebiskopen deklarerar att man inte kan lita på en judes ord, är detta farligt nära ett klassiskt antisemitisk grepp. Han menar det måhända inte på det viset, men det är knappast intentionen som är det viktiga, utan effekten. Och effekten är att spä på klassisk antisemitism.

Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Ärkebiskop Hammar kan självfallet inte vara antisemit, det hade varit en pinsamhet för Sverige. Han är oerhört intelligent och påläst och han vet vad som är sant och vilka sanningar som går att töja när man har en politisk dagordning vid sidan om den kyrkliga.

För sanningen om produkter märkta ”Made in Israel” är att den försvinnande lilla del som faktiskt kommer från Västbanken/Gazaremsan är produkter som odlas inte av israeler bosatta där, utan av palestinier bosatta där – det är Israels sätt att trots allt hjälpa till att bygga upp en palestinsk ekonomi trots andra palestiniers terrorhandlingar. De palestinska odlarna får betalt för sina produkter i Israel och sedan samtransporteras dessa produkter tillsammans med israeliska produkter (odlade innanför Gröna linjen) till exportmarknader i Europa. Detta är enda sättet för palestinierna att få en marknad för sina produkter när nu palestinsk terror har satt stopp för deras traditionella marknad – Israel.

När Arkebiskop KG Hammar kritiserar selektivt spelar han rakt i händerna på antisemiter – trots att han bedyrar att han ingalunda tillhör den skaran. Antisemiter uppfattar antisemitiska signaler hur oskyldigt de än uttrycks. Ärkebiskopen borde vara medveten om att ensidig kritik av den judiska staten – och enbart den judiska staten – uppmuntrar och fostrar antisemitism.

Ärkebiskopen är inte bara ansvarig för de ord han fäller, han är lika ansvarig för de ord han väljer att inte fälla.