Posts Tagged ‘Göran Persson’

Vart leder Sveriges Vita Bussar?

Söndag, Juni 20th, 2004
Genom att underblåsa antisemitism drar en svensk ledare vanära över sina modiga föregångare.

För sextio år sedan skapade Sverige stora internationella rubriker. Landets berömda Vita Bussar åkte till Nazityskland och räddade hundratals judiska Förintelseöverlevare ur ett helvete av europeisk antisemitism. Om svenska ledare hamnar i nyhetsrubrikerna idag är det på grund av luckor i logik och empati stora nog att köra en buss igenom – alltmedan svensk antisemitism når nya höjder.

Nyligen hamnade Sveriges utrikesminister Laila Freivalds i blåsväder. Under ett besök på en gymnasieskola i Göteborg höll Laila Freivalds med när en elev anklagade israelerna för att uppträda mot palestinierna på samma sätt som Nazityskarna gjorde mot judarna. Hon uttryckte också sin beundran för en av eleverna, en muslimsk tjej, som hävdade att enligt Toran, de heliga judiska skrifterna, har landet Israel lovats till judarna den dagen Messias återkommer till jorden, men att eftersom Messias bevisligen inte är här, äger inte judarna någon rätt att vara i Israel.
Detta hände i en skola med en hög andel invandrarbarn, många av dem muslimer, och en enda judisk elev. När sedan denne judiske elev skrev i tidningarna om sin känsla av att ha förråtts av utrikesministern i det land där han är född och uppvuxen genom hennes nonchalanta behandling av sanningen, nekade Freivalds till allt.

Spola framåt nu till Laila Freivalds besök vid Israels Yad Vashem Museum (Förintelsemuseum) den 9:e juni. I sitt tal där sade utrikesministern: ”Jag är orubblig i min ståndpunkt att det är helt legitimt att kritisera israelisk regeringspolitik på samma sätt som det är legitimt att kritisera vilket annat lands politik. Sådan kritik kan aldrig likställas med antisemitism, och vi tar kraftigt avstånd från alla försök att dra en parallell.”

Inte någon enda gång under hennes tal eller i något sammanhang dessförinnan visade dock Freivalds intresse av att uttala kritik mot de arabregimer som omger Israel. Kritik av Israel, världens enda judisk stat, utan att ens nämna de hemskheter som begås av arabregimerna, vilket faktiskt är anledningen till att Israel i sin tur tvingas till sina aktioner, har ett enda resultat: den ger näring åt antisemitism.

Men Freivalds hade ännu mer att säga under sitt tal vid Yad Vashem: ”I Sverige hamnar antisemitism under det lagstiftade förbudet som omfattar hets mot folkgrupp. Svensk lagstiftning reagerar kraftfullt mot alla sådana straffbara aktioner. De skyldiga åtalas med lagens fulla kraft.”

Antingen är Freivalds oroande ovetande om verkligheten i Sverige eller så har hon ett ganska flexibelt förhållande till sanningen.

För så här ser verkligheten ut: för att ett antisemitiskt brott ska upptas i den statistik som Freivalds stödjer sig på måste enligt svensk lagstiftning spridningsrekvisiten i brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp” uppfyllas. Detta innebär att för att brott ska konstateras måste det finnas minst tio vittnen.

Om det inte fått tillräckligt stor spridning är det alltså inte hets mot folkgrupp, tillräckligt många människor anses inte har hetsats; därför finns inget brott att åtala. Fallet avskrivs.
Jag skriver detta från personlig erfarenhet. Flera fall av antisemitiska attacker utförda av muslimska ungdomar mot min 13-åriga son har avskrivits av just denna anledning. Om det lagstadgade antal vittnen inte finns går inte fallet ens till domstol. Inte heller kommer fallet till rätten om förövarna är under straffmyndig ålder – vilket tyvärr omfattar en ganska stor proportion av förövarna. I bägge fall går förövarna fria. Så långt alltså Freivalds tal om tillämpningen av ”lagens fulla kraft”.

Freivalds sade vidare att “vi för noggrann statistik som publiceras varje år. Enligt våra senaste siffror håller antalet antisemitiska brott i Sverige på att minska.” Laila Freivalds tycks vara omedveten om följande: de flesta antisemitiska brott i Sverige begås av unga killar med arabisk och muslimsk bakgrund. Om dessa killar är under straffmyndig ålder, kommer fallet aldrig till domstol så de figurerar aldrig i den statistik som Freivalds ständigt återkommer till. Om stora gäng attackerar en enstaka jude – oftast en yngling – finns inte heller här något sätt att skaffa den numerära bevistyngden som krävs. Här också avskrivs fallet – som återigen aldrig inkluderas i den statistik som Freivalds hänvisar till. Därav Freivalds påstående om ”minskning” av antalet antisemitiska brott.

Blott två dagar after Freivalds tal i Jerusalems Förintelsemuseum var det fotbollsmatch för 15-åriga pojkar i Stockholms St Erikscupen. Lagen som mötte varandra var IK Makkabi, judiska pojkar från Stockholmsområdet och Iftin KoIF, killar från Spångaområdet där många av föräldrarna kommer från det muslimska Somalia. Under hela matchen förolämpas de judiska killarna av sina motståndare: ”död åt judarna”, ”krossa sionismen”, ”vi tar det lugnt nu men tar hand om dem efter matchen” – det sistnämnda från lagkaptenen.

När matchen är över ska de två lagen enligt sedvanlig svensk sportslig tradition ta varandra i hand och tacka för matchen. Iftins lagkapten håller istället sin judiske motspelare med ena handen och slår honom i ansiktet med den andra. Omedelbart följer resten av det somaliska laget sin lagkaptens exempel därtill hjälpta av sina egna tillskyndade supportrar som springer in på fotbollsplanen. Det utvecklas till en regelrätt attack mot de 15-åriga judiska fotbollsspelarna. Dessa leds från platsen blödande, chockade, traumatiserade – men inte förrän de gett sina motståndare en läxa dessa inte kommer att glömma i första taget.

Ingen försöker göra gällande att Freivalds hade en lika aktiv del i denna skandal som när hon uppmuntrade till hat, segregation och splittring vid skolan i Göteborg, men den anda hon representerar tycks ha genomsyrat varenda por i det svenska samhället. Dessa 15-åriga somaliska ungdomar har rättat sig efter ett ledarskap som är berett att göra vad som helst i sin iver att neka att den har skapat och alltjämt ger näring åt ett stort problem.

Men Sverige lider inte av ett problem, landet håller på att gå under i en varbildande sjukdom. Första steget när man vill bota en sjukdom är att identifiera dess art, andra steget är att ge rätt medicinering. Att neka att man lider av en sjukdom på grund av dess pinsamma art är ju en ganska förståelig mänsklig reaktion, men det främjar knappast läkningsprocessen.

Ibland är kirurgi den enda utvägen. Utrikesminister Laila Freivalds kanske upptäcker att hon är en del av sjukdomsbilden, inte botemedlet, och att avlägsna henne från sin post kanske är enda sättet att kurera ett allt sjukare Sverige.

Hon kanske även upptäcker att oavsett hur många Vita Bussar som kördes av gårdagens svenska ledare, blir det allt svårare för dagens svenska ledare att motverka den stora skam som sker dagligen i det nya Sverige – av vissa av landets företrädare. Statsminister Göran Persson, denne store visionär och mannen bakom Levande Historia, borde agera medan det fortfarande finns något att rädda.

Brev till Statsministern och Integrationsministern

Söndag, Januari 25th, 2004
Till Statsminister Göran Persson
Cc Integrationsminister Mona Sahlin

I en debatt i ”Agenda” på TV2 söndag den 25:e januari, medgav Mona Sahlin att hon ”tydligen” har fått ett brev om tilltagande antisemitism från en religionslärare – men brevet förblev obesvarat. Detta kan ju tyda på bristande myndighetsutövning i ett stort och växande samhällsproblem, eller helt enkelt ointresse.

I den del av inspelningen som gjordes med min son och mig och som inte visades i TV, nämnde jag att jag också hade skrivit till Mona Sahlin när trakasserierna var som värst. Faktum är att jag skrev till samtliga riksdagsledamöter och bad om hjälp med att uppmärksamma det svenska samhället på ett tilltagande problem som heter antisemitism. Inom loppet av 48 timmar fick jag ca 50 svar – samtliga från riksdagsledamöter från fp och kd. Men dessa sitter som bekant inte i regeringen. Från regeringshållet fick jag inte ett enda svar. Inte något enda.

Jag skrev därför senare till samtliga statsråd – naturligtvis inklusive Mona Sahlin. Tre veckor senare fick jag ett kort brev från en kontorsanställd på Utbildningsdepartementet med ett utdrag från Skollagen där man hänvisar till att svensk lagstiftning bland annat har som mål att inga elever tillhörande minoriteter skall diskrimineras. Brevet var på några rader.

I TV-intervjun har Mona Sahlin aldrig – inte någon enda gång – nämnt orden ”jude”, ”antisemitism” eller ”judehat” utan att i samma mening länka det till islamofobi eller andra problem upplevda av muslimer, homosexuella eller andra minoriteter. Men inslaget i TV handlade inte om något annat än just antisemitism. Mona Sahlin gav prov på en fullständig oförmåga att hantera frågan om antisemitism utan att ständigt urvattna dess innebörd genom att medvetet föra in diskussionen på ett sidospår. Det är en förolämpning mot dem vars problem hon var där för att diskutera.

Mona Sahlin borde avgå med omedelbar verkan.

Bland mycket – väldigt mycket – annat som inte visades i intervjun SVT gjorde hos oss, ställde jag en enkel fråga. Även om frågan inte togs upp i programmet, är jag mycket tacksam om Ni besvarar den nu:

Antisemiternas problem med t ex min son Nadav är ju att han så uppenbarligen är jude – han bär ju på en Davidsstjärna. Myndigheterna har gång efter annan talat om för oss att vi ju kan undvika våra problem genom att dölja detta yttre tecken på vår judiska identitet. Visst, det är en mycket pragmatisk lösning på ett växande problem som florerar i en stor del av vårt samhälle.

I det bandade materialet var min respons följande:
Tänk om vårt problem inte var att vi var judar utan att vi var svarta – det finns ju förkastliga människor som drivs av hat mot svarta människor just på grund av deras hudfärg. Alla är ju överens om att detta heter rasism och ska bekämpas både öppet i media och officiellt genom en upplyst statspolitik. Vad hade då samma myndigheter gett oss ”svarta” för råd i ett sådant fall? Att likt judarna dölja det yttre tecknet – hudfärgen – eller om detta inte var möjligt stanna kvar i lägenheten bakom dess skyddande murar och be någon vit svensk granne att varje dag gå ut och handla, ta barnen till skolan, följa med dem till hockeyträningen – allt för att inte provocera fram våld genom att synas? Om inte myndigheterna är beredda att ge detta råd till Sveriges svarta, varför är det då acceptabelt att vi judar ska få det? Varför ska vi gömma oss bakom de osynliga gettomurar som håller på att byggas genom rådet att ”inte synas”?

Tacksam för ett svar på denna punkt.

Med vänliga hälsningar,

Öppet brev till samtliga riksdagsledamöter

Söndag, Oktober 5th, 2003
Nedanstående brev skickade jag till samtliga riksdagsledamöter tillsammans med en artikel jag skrev med titeln ”Det växande judehatet” (finns även på denna webbsajt daterat 030930). Jag skrev till riksdagens ledamöter i ren desperation eftersom vår situation som judisk familj i Göteborg började bli allt mer prekär.

Jag är jude.

Det är min fru och mina barn också.

Detta har under de senaste månaderna räckt för att mina barn skall bli misshandlade och förnedrade vid upprepade tillfällen – i likhet med många andra judar i dagens Sverige.
Efter den senaste tidens attacker har vi valt att rapportera dessa antisemitiska händelser till polisen i Göteborg.

Varför skriver jag då till dig som riksdagsledamot?

Anledningen är enkel: dagens antisemitism i Sverige är ingalunda bara det gamla vanliga naziinspirerade judehatet, utan i allt större utsträckning även ett uttryck för tilltagande extremistiskt, fanatiskt islamistiskt hat. Inte muslimskt, utan extremt, våldsfixerat islamistiskt.

Klimatet som såväl passivt som aktivt uppmuntrar denna sjukdom i dagens Sverige har skapats under några års tid av ett alltmer polariserat medievärld. En medievärld som ofta inte lyckas reda ut de mest fundamentala begreppen utan att judarna får ett skimmer av skuld över sig.
Efter den senaste tidens antisemitiska attacker mot våra barn och andra – de flesta uträttade av unga svenskar av muslimsk härkomst – skrev jag nedanstående artikel och bad en efter en landets största tidningar att publicera. Då medierna har skapat det onyanserade klimatet som råder, var min tanke att det var mest effektivt att samma medier deltar i återställandeprocessen. En tidning tackade nej, de övriga svarade inte.

Nu skriver jag till dig som tongivande och beslutsfattande instans i vårt land: läs nedanstående artikel som beskriver vardagen för dagens svenska judiska medborgare i vårt land.
Hjälp till att förhindra att den svenska judiska minoriteten behandlas på detta sätt. Återkom gärna med synpunkter om hur Sverige kan stävja denna sjukdom som heter antisemitism.
Medierna lyssnar inte på oss som faller offer för dess ofta onyanserade framfart och direkta mediemanipulation. Man kanske dock lyssnar till rikets beslutsfattare.

Statsminister Göran Persson tog initiativet till boken och utbildningsprogrammet ”Om detta må ni berätta”. Sveriges medier riskerar att tiga ihjäl ett akut problem istället för att fortsätta berätta i enlighet med statsministerns vision.

Kontakta mig gärna med synpunkter eller för att få mer information.

Med vänliga hälsningar,