Ladies and gentlemen, den nya svenska regeringen

Läste nyligen ett S-förslag till ”blocköverskridande regering”.
Håller med. En blocköverskridande regering är faktiskt sista chansen till landets räddning.
här skulle de tyngsta posterna i en sådan blocköverskridande regering se ut:

  • Statsminister: Någon som inte tillhör något av de sju partierna som under flera mandatperiod försatt Sverige i dess nuvarande prekära situation. Med möjliga undantag för Göran Persson (S) – han kan tänkas som statsminister. Han är i varje fall den enda med pondus och statsmannamanér, samt något som ”de sju” (dvs exkluderande SD som aldrig suttit i någon regeringsposition) inte uppvisat: principfasthet och förståelse för moral.
  • Utbildningsminister: Ebba Busch Thor (Kd)
  • Socialminister: Mathias Sundin (L)
  • Inrikesminister: Jimmie Åkesson (SD)
  • Civilminister: Lars Adaktusson (Kd)
  • Finansminister: Vem som helst från Centern som tydligt tar avstånd från partiets bruna förflutna och nuvarande islamistiska infiltration.
  • Försvarsminister: Moderaten Abdirizak Waberi. Nä, jag skojar förstås å det grövsta. Inga fler experiment med islamister som försvarsminister. Ulf Kristersson – om inte annat för att han för det mesta lyckades undvika att kasta skit på meningsmotståndarna under årets hårda valkampanj. Han är inget statsministermaterial, men väl en person av integritet som klarar av att göra ett bra jobb under förutsättning att han får klara direktiv – och han skulle göra det med ärlighet och principfasthet.
  • Återstår då företrädare för V och Mp. Samt F!. Föreslås härmed att Gudrun Schyman (F!) får hedersuppdraget att övervaka kvinnors rättigheter i Iran. Staten bör dock inte bekosta hennes livförsäkring.
  • Jonas Sjöstedt (Kommunistpartiet de Islamisterna) föreslås som den nya regeringens ambassadör i Pyongyang, Nordkorea. Han ska även få i hedersuppdrag att hämta hem de fler än 3 miljarder kronor i obetalda medel som Nordkorea hållit inne för leveras av Volvo fordon redan på 1970-talet.
  • Gustav Fridolin (MP) föreslås som honorärkonsul i Gaza, där han kan arbeta för att förmå Hamas att upphöra med sin pågående massiva ekoförstörelse av södra Israel meddelst urskillningslösa mordbränder på gårdar, djurlivet, naturskyddsområden, skogar och utplåningen av det totala bi-beståndet i hela den geografiska regionen – inklusive Gaza, södra Israel, Egypten samt Jordanien. Han är som klippt och skuren för uppdraget.
  • Isabella Lövin (MP) föreslås till den alldeles nyinrättade position som Riksdagsunderhållningsgeneral – hon visade prov på dråplig stå-uppfärdigheter för ett par dagar sedan då hon i livesänd TV-debatt beskrev Löfvens styre som ”en väl fungerande regering”. Hon rev ner huset med flera minuters tårdrypande skratt.
  • Själv står jag till tjänst som den nya regeringens PR-chef på Utrikesministeriet. Någon måste väl tala om för våra kvinnliga ministrar när det är lämpligt att lämna huvudduken hemma vid besök i andra länder, och hur man bör uttrycka sig som Utrikesminister för att inte göra sig ovän med – och portförbjuden i – ett flertal länder.

Undertecknad: Ilya Meyer – översättare, författare och numera också aspirerande regeringsrådgivare

Ett ödesdigert val. Välj med omsorg och ställ ansvar!

I Sverige har vi på många sätt ett ödesdigert val den 9 september i år. Utan överdrift.
Motsättningarna i samhället är många – och de är i mångt och mycket aktivt uppmuntrade och pådrivna av vissa ohederliga politiska aktivister tillhörande ett flertal av de partier som själva försatt landet i dess nuvarande situation. En situation där vi står vid en vägkorsning och beslutet om vägen framåt förmodligen kommer att för all framtid forma det svenska samhällets utveckling.
Så vilket parti ska man rösta på?
Självfallet beror det på ens egna politiska uppfattning, på de värderingar man har och på de problem man ser och tror att ett eller flera partier kan lösa.
Så principen bör vara följande:

  1. Ta SJÄLV reda på vad varje parti tänker i dina hjärtefrågor. Lita inte på vad de övriga partierna säger – de agerar självfallet bara i egetintresse och har absolut inget intresse av att berätta sanningen om något annat parti. De berättar sällan hela sanningen om det egna partiet heller för den delen. Och för allt i världen lita inte en minut på de svenska medierna, vilka sedan länge övergett sin uppgift att objektivt rapportera nyheterna och istället övergått till att själva skapa de nyheterna de tror bäst gynnar den egna politiska övertygelsen.
  2. När du pratar med politiker – i valstugor eller på turné – lyssna på vad de säger, ta dem i hand och tacka för att de tar sig tid att förklara hur de/partiet tänker. Även om du inte håller med dem. Be att få deras namn – inte på ett hotfullt sätt utan på ett trevligt sätt. Detta för att en gång för alla börja ställa våra politiker till svars om de (a) inkommer med motbjudande tankar, eller (b) ännu viktigare, om de dagarna före valet lovar guld och gröna skogar för att dagen efter valsegern slänga alla sina löften i bingen. Ansvar, ansvar, ansvar.
  3. Var och en av oss har sin egen prioritering i detta ödesval. Ställ samma frågor till samtliga partiers representanter och jämför sedan deras svar. Frågorna kan handla om ekonomi, sjukvård, skolan, pensioner, invandring/integration, infrastrukturutbyggande, korruption, politikeransvar – whatever.
  4. Acceptera inte svar som ”här får du en broschyr, du kan läsa vad vi står för i den”. Be snällt att få svar, ansikte mot ansikte. Är du inte värd ett svar, är det partiet inte värd din röst.
  5. Oavsett var man själv står i frågan om asylinvandring, integration och relaterade frågor, kan det inte förnekas att detta har utvecklats till förmodligen den viktigaste frågan detta valår. Så ställ tuffa frågor och kräv ärliga svar som går att redovisa – med fakta, siffror, källor. Bygg inte din uppfattning på hets, intolerans, smygrasism eller halvsanningar – men acceptera heller inte undanglidningar, generella floskler eller uppenbara lögner. Vi HAR ett problem med invandring/integration/segregering i vårt samhälle – eller åtminstone ett problem med vår uppfattning av invandring/integration/segregering. Se till att få ordentliga svar.
  6. Det har slängts många okvädningsord om olika partiers ”bruna historia”. Fakta: i stort sett varje riksdagsparti har ett brunt förflutet, en del långt mer än andra. S som krävde att nazisterna skulle stämpla ett ”J” i de tyska judarnas pass för att Sverige lättare skulle kunna identifiera och avvisa dem vid gränsen, Bondepartiet (idag Centerpartiet) med en skrämmande uppslutning bakom nazisterna, de många bemedlade medlemmar i Högerpartiet (idag Moderaterna) som kammade hem enorma vinster genom handel med nazisterna, och så vidare. Det relativt nya SD har också ett brunt förflutet. V som stödde och fortfarande stödjer några av de mest brutala diktaturerna i den moderna världen, Mp vars fanatiska aktivister öppet demonstrerar sin förakt för demokratiska värderingar genom att gång efter annan förstöra andra partiers valaffischer, valstugor osv. Förmodligen är det endast L och Kd som inte har något brunt förflutet. Men på grund av dessa partiers tvetydighet i många nyckelfrågor både under Alliansperioden och även under innevarande opposition, riskerar dessa två partier att nu hamna under riksdagsspärren, vilket är lika med en bortkastad röst.
  7. Så frågan är egentligen inte vad ett parti historiskt har gjort – för vem kan bestämma när historia börjar eller tar slut och nutiden tar över? – utan frågan är var partierna står i dessa frågor IDAG. För det är idag vi måste ta ställning så att vi kan bygga en bättre framtid imorgon. Ställ dig själv denna fråga och se vilka av Riksdagspartier bäst motsvarar dina behov – utan att ta ställning till historia, tidigare misstag eller vilka som en gång var med i det partiet. För det är NU det gäller. Nu, idag – för en bättre morgondagen.
  8. Vet inte om någon blev klokare av att läsa detta, men för min egen del har processen med att skriva ner dessa rader gjort att mina egna tankar klarnat och jag har skrivit färdigt min lista på frågor att ställa i valstugorna.

Lycka till! Fråga, värdera, ställ ansvar, och framför allt, RÖSTA. Sveriges framtid hänger på din röst som aldrig förr.

SVT går till attack mot svensk demokrati

Hoppas innerligt att den första åtgärden för den nya regeringen efter valet 9 september är att avskaffa SVT och TV4.
För den svenska demokratins skull.
De verkar inte förstå vilken fara det är för svensk demokrati när offentligt finansierade medier tar på sig själva att bestämma vilka politiska partier som ska få komma till tals i offentligt finansierade medier.
Förfarandet var vanligt förekommande i hårda kommunistiska diktaturer som Sovjet och DDR, men detta är ju det nominellt demokratiska Sverige vi pratar om.
Det spelar ingen roll hur vidrig, hopplös, ogenomtänkt, populistisk, skrattretande eller barnsligt omogen man anser ett partis politik är – som i fallen F!, V och Mp, till exempel.
Det handlar om våra demokratiska värderingar, där det faktiskt är upp till oss, väljarna, att bestämma vilkas åsikter vi vill höra och vem därefter som ska leda landet. Det är INTE upp till några agenda-drivna, offentligt finansierade journalister att bestämma å våra vägnar. Vi är faktiskt myndiga och kan bestämma själva.
För det är inte heller upp till mig eller dig som väljare att bestämma vem som får lov att komma till tals. Vilket också förklarar varför det är en motbjudande attack mot den svenska demokratin när man river ner valaffischerna för partier man inte gillar. Man skapar inte något slags extra stöd för det egna partiet genom att göra motståndaren osynlig, man gör bara motståndaren till offer – och motståndaren kommer att ge igen. Inte minst på valdagen. Det man sålunda gör är helt enkelt att ytterligare stödja motparten, den man attackerar.
För vi svenskar gillar inte mobbare. Har aldrig gjort det.
SVTs och TV4s mobbningsfasoner mot i det här fallet SD kommer ovillkorligen att ge det resultat man minst av allt önskat vid valet 9 september. Och dessa agenda-drivna medier, denna gråa, icke-valda ”parallella statsmakten”, kommer bara att kunna tacka sig själva för sin dumhet och sin attack mot den svenska demokratin.
Och ja – jag skulle säga exakt detsamma oavsett detta motbjudande tilltag gällde  V, Mp, S, SD, L, M, Kd eller C.

Dags att sätta stopp för de upprepade Gazakrigen

Än en gång har det antisemitiska Hamas, finansiellt och diplomatiskt stödda av FN samt EU – främst Sverige – påbörjat ett krig mot Israel.
Än en gång har islamistiska Hamas bett och bönat sina beskyddare i FN och EU om att få ett stopp på Israels skyddsåtgärder när Hamas inser att de inte lyckats – inte denna gång heller.
Och än en gång har FN och EU lydigt sett till att ”medla” ytterligare en i den långa raden av ”tillfälliga vapenvilor” så att Hamas kan slicka sina sår, rusta upp på nytt, fylla på vapenförrådet från Iran, för att sedan starta ytterligare ett krig mot Israel. Mönstret känns igen sedan 30 år tillbaka, och det kommer att upprepas under ytterligare 30 år eller rent av oändligt – om inte det globala samhället sätter stopp för detta makabra beteende.
Fråga: hur många fler ”tillfälliga vapenvilor” ska vi ha, hur många fler tusentals hektar mordbränd israelisk åkermark ska vi tolerera, hur många fler araber och israeler ska behöva dödas eller skadas innan demokratiska länder börjar inse att inget kommer att ändras förrän världens demokratier tvingar fram en förändring?
För det är så enkelt att ansvaret för detta eviga krigande hänger egentligen inte på Hamas – Hamas hade inte kunna överleva en enda vecka utan det massiva finansiella och diplomatiska skyddet de får via främst FN och EU, lett av Sverige.
Hamas består av rasistiska våldsverkare som fullt ut tror på könssegregering, etnisk rensning, antisemitism som regeringsform, indoktrinering samt psykisk misshandel av småbarn, politisk diktatur samt stöld som inkomstkälla.
Om omvärlden – läs FN och EU, lett av Sverige – inte gav dem finansiellt och diplomatiskt stöd, vare sig direkt eller indirekt genom UNRWA och andra förtäckta frontorganisationer för islamistiskt herravälde – skulle Hamas kollapsa. Omgående.
Ingen i regerande ställning på global nivå kan påstå att de inte förstår detta, då även ett 10-årigt barn förstår det.
vad är egentligen omvärldens skäl för sitt reflexmässiga, onyanserade och kontraproduktiva stöd för Hamas, och för Fatah, Palestinska myndigheten, PLO och allt vad de olika antidemokratiska, antisemitiska våldsorganisationer heter?
En förklaring kan förstås vara dold antisemitism. Men förmodligen är det egentliga skälet långt mer mondän än så: förmodligen är skälet att man efter så många år av medieindoktrinering helt enkelt är sjukligt beroende, psykologiskt besatt, av att reflexmässigt ge skydd så fort något händer som sätter araber, palestinier, muslimer eller islam i dålig dager, förtjänt eller ej. Ingen vill väl anklagas för ”islamofobi”…
Därtill finns ytterligare ett väsentligt skäl till att omvärlden agerar målvakt för att skydda antisemitiska islamistiska våldsorganisationer som Hamas: den ansenliga – och växande – andel muslimer som idag är en del av röstlängden i många europeiska och andra västländer. Västvärldens politiker är helt enkelt beroende av muslimska röster. Vad är väl ytterligare ett krig ”där nere”, med några arabiska och israeliska liv, i det ädla sammanhanget?
Därför kommer vi för alltid att se samma krig utspela sig mellan antisemiterna i Gaza/Ramallah och Israel. Ingen törs ändra på status quo.
Men vi måste se en grundlig ändring i status quo. För allas bästa. För araberna i Gaza så de kan befrias från Hamas kedjor och börja njuta av ett liv i säkerhet, välstånd och välmående, för israeler som kan leva ett liv i säkerhet, och för omvärlden som äntligen inte behöver donera miljarder varje år som omgående stjäls av Hamas och omsätts i vapen medan Gazaborna lider. Alla vinner.
I alla konflikter vinner man genom att vinna, medan motparten förlorar. Punkt slut. Det gäller fotbolls VM, det gäller Olympiska spelen, det gäller krig mellan nationer. En vinner, motparten förlorar och hela världen accepterar resultatet.
Alltså är det upp till Israel att ändra status quo, en gång för alla. Vad är det värsta som kan hända – fördömande från Margot Wallström? Det får man redan, alldeles oavsett fakta, sanning och sammanhang.
I det långa loppet är det faktiskt mer humant för alla inblandade med ett kort, oerhört intensivt men totalt, slutgiltigt krig som tar ut samtliga Hamasledare. Så att alla kan äntligen börja leva ett normalt liv.
Ett svenskt riksdagsparti som inte är på medmänsklighetens sida genom att stödja ett sådant agerande, det vill säga ett enda krig för att förhindra alla framtida krig och framtida lidande, är inte värt en enda röst. För om man röstar emot ett sådant förslag, röstar man istället på en fortsättning på status quo.
Det vill säga oändligt dödande, upprepade krig, och förlust för alla inblandade. Inte minst svenska skattebetalare som blöder pengar till rasistiska våldsorganisationer som Hamas och Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah.

När ett barn inte är ett barn men ändå samtidigt ett barn – beroende på om det vankas röster och pengar

Du påstår att du är 17 år men kan inte bevisa det för du saknar ID-handlingar som ens bevisar ditt namn. Ett politiskt beslut tas att du ändå ska få alla förmåner som vore du ett minderårigt barn. Beslutet tas av politiker som känner att de kan vinna röster genom beslutet.
Men du är förstås inget barn och vill självklart göra som alla andra i din ålder vill göra – du vill exempelvis kunna fritt besöka Systemet och handla. Du nekas naturligtvis att handla – för det har överkommits att du är ju minderårig, ditt utseende till trots.

kommer du tillbaka och påstår att du egentligen har fyllt 25 år och vill därför kunna handla på Systemet. Du nekas eftersom ditt ID inte går att styrka – vare sig din ålder, eller namn, eller ens födelseland i många fall.
samlar du ytterligare 8999 av dina kompisar, alla som av en händelse starka, muskulösa ”barn” av uteslutande manligt kön, som alla har samma krav. Ni skriker högt, bryter mot lagen, ingår allianser med principlösa riksdagsledamöter – och vips så får du både handla på Systembolaget som vuxen, och SAMTIDIGT får du gå kvar på högstadiet som minderårigt barn.
Du får dessutom stats- och kommunbidrag för att köpa din sprit på Systemet som vuxen (eftersom du inte har någon inkomst), sida vid sida med dina fortsatta studie- och barnbidrag som minderårigt barn där du läser på högstadiet.
Och ibland kommer du – och dina 8999 kompisar – lite sent till lektionerna eftersom det tar tid att raka av den envisa tjocka skäggstubben som magiskt växer där på kinden varje morgon. Trots att du och dina kompisar bara är barn.
Sverige, april 2018.
Val, september 2018.
Läs Per Gudmundsons artikel i ämnet – det gränslösa sveket.

Ohederlig svensk politik del 1001

Det märks väl redan att det är valår i år, eller hur?
Redan för flera år sedan var vi många som varnade för alltför stor asyl- och annan obegränsad invandring från framför allt utomeuropeiska länder.
Nej, inte för att vi är rasister, utan därför att vi förstod något som våra skattebetalda politiker inte tycktes förstå: att utan fokuserad, framgångsrik integrering blir invandring en belastning – för såväl invandraren som värdsamhället.
Vi sade det eftersom vi visste, inte minst genom att studera de framgångsrika erfarenheter från bl a Australien och Israel, hur man hanterar invandring på bästa sätt: genom att satsa stenhårt på integrering. Och det gör man inte minst genom att ställa krav – samtidigt som man hjälper till.
Vi beskylldes för att vara rasister. Av exakt de politiker som idag står i kö för uttala sig i medierna med exakt samma ordalag som vi använde redan då. De orden har plötsligt blivit rumsrena – detta valår 2018.
Dessa politiker är inte rasister för det de säger idag. Och vi var inte rasister för det vi sade då. Vi sade det eftersom vi var ärliga och tänkte på allas bästa. Våra politiker upprepar idag det vi sade då för att de är oärliga och tänker på sitt omval.
Sveriges invandrings- och asylpolitik har kännetecknats av allt annat än integrering. Följden har varit stor mänsklig misär, höga kostnader, social segregering, överbelastad sjukvård, förakt mot livsviktig blåljuspersonal, rädsla, våld och en högst osäker framtid för såväl invandrarna som värdsamhället i det kaos som våra politiker skapat.
När nu det ena partiet efter det andra bekänner sig till någon slags offentlig tillnyktring, är det inte på grund av nya insikter om något de inte visste. De visste det redan då – men vi som påpekade det blev beskyllda för allt möjligt osmakligt.
Nej, våra politikers plötsliga aha-upplevelse grundar sig helt enkelt i att detta är 2018. Valår ni vet.
Det hade varit hedersamt om alla dessa politiker inte bara som nu anammar det vi sade då, utan offentligt och i klartext – helst också med arabisk undertext – bad svenska folket om ursäkt, i all synnerhet vi som beskylldes för rasism bara för att vi vill värna om de nyanländas bästa genom att understryka att invandring utan integrering är dömd att misslyckas.
Vi väntar på ursäkten. Om den uteblir, vänta inte på våra röster.

Inga fototillfällen. Mindre ord. Mera handling

Fredagen den 8 december skanderade islamistiska rasister i Malmö att man ämnade skjuta judar. Polisen var närvarande men saknade de relevanta språkresurerna för att förstå vad som sades.
Lördagen den 9 december brandattackerades judiska synagogan i Göteborg medan ett större evenemang pågick i den angrändsande församlingsbyggnaden. Det var inga fyrverkerier som användes, utan stora brandbomber. Det var heller inga små PET-flaskor utan riktigt stora flerlitersbehållare. Fyllda med lättantänd vätska. Lyckligtvis blev det inga personskador och ganska små egendomsskador. Både polis och brandkåren anlände med berömvärd snabbhet och gjorde ett utomordentligt bra jobb.
Måndagen den 11 december brandattackerades det judiska begravningskapellet i Malmö. Nu är det alltså inte bara levande judar som antisemiterna vill åt, utan även de döda. Polisens hatbrottsenhet utreder attacken som försök till mordbrand.
I synnerhet efter attacken mot Göteborgs synagoga har såväl det mediala som det politiska etablissemanget opportunt sett till att yttra sig mot den allt mer utbredda, allt mer påtagliga, antisemitismen som präglar det svenska samhället.
Problemet, dock, är att det är just medierna och politikerna som har skapat dagens hatiska, rasistiska stämning mot Sveriges judar. Medierna genom enögd rapportering. Genom att fläta samman judar med israeler för att sedan fränt kritisera Israel – och enbart Israel. Genom upprepade hänvisningar till ”den judiska lobbyn”. Genom att konsekvent rapportera när Israel besvarar raketeld från Gaza, men aldrig om den ursprungliga raketelden – med andra ord att ”bråket började när juden slog tillbaka”. Genom att fråga om inte judarna själva har något ansvar för den tilltagande antisemitismen – med andra ord, att om inte judarna fanns, skulle antisemitismen försvinna. Genom att otaliga gånger upprepa några av de värsta antisemitiska troper som att judar säljer organ från palestinska barn, till att judar förföljer Sveriges utrikesminister.
Det ska göras klart att Sverige är absolut inget antisemitiskt samhälle. Men det finns undantag. De mest betydande undantagen hittas både bland religiösa extremister och politiska extremister.
Till religiösa extremister sällar sig såväl Svenska Kyrkans extremt fanatiska ledning som olika islamistiska samfund. Svenska Kyrkan har under en följd av år medvetet missrepresenterat den judiska staten Israel gång efter annan. Det finns inte en enda svensk jude som inte har nära familjeband med släktingar i Israel. Svenska Kyrkans besatthet mot Israel är på gränsen till makabert. Det bör förtydligas att detta gäller den hårt politiserade ledningen för Svenska Kyrkan – ute i de lokala samfunden ser det vanligtvis mycket bättre ut. Men det är ledningen som styr. Med järnhand.
Fanatiska, öppet antisemitiska islamistiska samfund finns det också gott om. Grupp 194 är bara en i raden av dessa aktivt antidemokratiska och antihumanistiska organisationer. Just den här organisationen stöds dessutom finansiellt av Malmö Stad, för den som till äventyrs tror att dessa organisationer lever i skuggan av samhället.
Till de politiska extremister sällar sig sådana människor som Mona Sahlin, som kategoriskt förnekade att någon antisemitism existerade i Sverige, i synnerhet inte någon muslimsk antisemitism – hur hon nu kunde bedöma det. Det uttalande gjorde hon i ett Agenda-reportage då hon just hade sett en 30 minuter lång intervju med en 13-årig judisk pojke som vittnade om ständiga antisemitiska trakasserier av muslimska förövare – som dessutom hade rapporterats till polisen. Mona Sahlin valde att inte lita på pojken, och inte heller på polisen. Till saken hör att Sahlin var Integrationsminister när hon sade detta…
Margot Wallström förtjänar ett kapitel, eller snarare en bok, för sig själv. Det räcker med att hänvisa till hennes uttalanden om judiska konspirationer, mot den judiska staten när dess poliser försvarar civila under pågående terrorattacker (samtidigt som hon berömmer svenska polisers identiska insatser under identiska terrorattacker hemma i Sverige).
Wallström agerar naturligtvis inte i ett vakuum. Hon är i gott sällskap med en diverse skara politiker som har skapat den stämning – och den verklighet – som vi lever i idag. Våra politiker har sett till att vi har en aldrig tidigare skådat befolkningsökning från främst Mellanöstern – samtidigt som polisen inte ens får de språkliga resurserna som krävs för att förstå vad som sägs i dessa grupperingar, än mindre att polisen får den lön och den bemanning som krävs för den starkt förändrade samhällsbilden.
Våra medier och våra politiker har fört oss till dagens situation, där vardagen bjuder på rop att skjuta judar på gatan samt bränder mot såväl levande som döda judar och deras egendom.
Och nu står våra politiker – som dels har skapat denna situation, och dels ignorerat våra varningar om situationen – som spön i backen och vill vara med i så många fototillfällen som möjligt där de kan stå bredvid en jude för att visa sitt stöd. Nu, när vissa medier ger bilden av att judar är rädda i det Sverige där vi har levt i 250 år, ja nu vill våra politiker stå bredvid oss. Nu när vi av medierna framställs som svaga, rädda, hunsade i våra källare. Det är den bilden av ”juden” som våra medier och våra politiker känner sig mest bekväma med, bilden där man kan tycka synd om juden.
I have news for you: ingen ska behöva tycka synd om oss. Vi är varken rädda eller svaga. Våra medier har gett den bild som passar dem. Vi är stolta, vi är en del av det svenska samhället som vi har byggt upp, och vet ni vad mer? Vi kommer att fortsätta våra liv precis som vanligt. Inte minst tack vare en fantastiskt bra poliskår som ställer upp i vått och torrt för att göra ett jobb som vi uppskattar men som överhuvudtaget inte skulle behöva göras. Året är 2017 och vi behöver poliser för att skydda judar. Är detta en önskvärd beskrivning av det nya Sverige, år 2017, eller en historisk tillbakablick till 1930- och ’40-talets rättslösa Europa?
Vi judar ser inte spökar överallt. Men med vår historia är vi benägna att tolka hot mot våra liv precis som de är menade: som hot mot våra liv. Att som samhälle ignorera dessa hot av hänsyn till politisk korrekthet gör inte att hoten försvinner – det gör att man letar efter judar att skjuta, att man försöker sig på den slutliga lösningen med brandfacklor – precis som för några decennier sedan.
Och precis som hände i Göteborg i lördags och i Malmö idag.
Jag har ett alldeles speciellt mått för att bestämma hur framgångsrikt våra medier och våra politiker tacklar det stora antisemitiska hotet: det är genom att de INTE ställer upp sida vid sida hos oss nästa gång en kamera vankas. Istället vill jag kunna läsa ett meddelande att de tyvärr inte kan närvara tillsammans med oss för att de jobbar över för att rädda det samhälle som de skapat.
Alice Bah Kuhnke, Margot Wallström, Stefan Löfven, Gustav Fridolin och alla ni andra: Vill ni övertyga oss om att ni verkligen tar vår situation på allvar? Håll er i så fall borta från oss – se istället till att ni arbetar kvar på era kontor, medan resten av svenska folket ställer upp sida vid sida med oss.
I valet mellan ett ministerfotografi, stora ord, och praktiska åtgärder – inte minst ökade polisresurser – väljer vi det sistnämnda.
Inte för vår skull för att vi är judar. Utan för det svenska samhällets skull för att vi är svenska judar.

Sverige motarbetar kvinnors lika rättigheter – selektivt

Idag i det omhuldade ”liberala” Sverige är vi omåttligt stolta över att kvinnor och män har lika rätter. Vilket i mångt och mycket är alldeles sant. Kvinnor och män har laglig rätt till lika arbete för lika lön under lika villkor, och det är olagligt att könsdiskriminera.
Utmärkt, och exakt som det bör vara i ett civiliserat, medmänskligt samhälle.
Samma ”liberala” Sverige finner det dock oerhört svårt, till och med omöjligt, att kräva eller ens stödja samma liberalisering – det vill säga lika behandling och lika arbets/yrkesmöjligheter för kvinnor som för män – utomlands. Till och med i de länder som årligen tar emot enorma bidrag från Sverige. Bidrag som svenska skattebetalare har tjänat ihop – män och kvinnor tillsammans.
Ett av argumenten som ges från maktens korridorer är att Sverige inte får tvinga sina värderingar på andra kulturer. Dock anses det problemfritt att tvinga svenska skattebetalare att finansiera patriakala samhällsstrukturer enligt vars värderingar kvinnors rättigheter systematiskt åsidosätts.
Ett annat argument som ges är att vi bör gå varsamt fram, att enda sättet att genomföra en strukturell förändring i ett samhälle som systematiskt våldför sig på kvinnors rättigheter är genom kombinationen morot och käpp: att frikostigt ge svenska bidrag med målet att bygga upp demokrati och medmänsklig behandling av kvinnor, och samtidigt hota med indragna bidrag om så inte sker.
Det är bara det att Sverige har aldrig – någonsin – ställt, än mindre verkställt, något hot om indragen finansiering åberopande systematisk kvinnoförnedrande behandling i mottagarlandet.
Det finns två fall i modern tid där Sverige kunnat bevittna en pågående social omvälvning där kvinnor framgångsrikt arbetat för att ta sin rättmätiga plats i samhället. I det ena fallet har Sverige de senaste decennier kraftigt motarbetat det landet i världen där dessa framsteg varit mest lysande, och i det andra fallet har Sverige de senaste åren systematiskt ignorerat en identisk framgång av rädsla för att hamna i storpolitisk, storreligiös och storfinansiell onåd hos andra inblandade.
Vilka länder är dessa?
Israel respektive Kurdistan.
Innan Israel ens återföddes i sitt ursprungsland 1948 gavs kvinnoliberalism en framstående plats i den israeliska samhällsstrukturen. I kibbutzerna – de tidiga kollektiva fordbruk –  arbetade kvinnor och män sida vid sida ute på fälten. Israel var bland de första länderna i världen med kvinnor i ledande politisk ställning – t ex Golda Meir som var Arbetsmarknadsminister, Utrikesminister och slutligen Statsminister. Israel var först ut i världen med militärtjänst för landets kvinnor, sida vid sida med männen, inklusive i stridande förband. Kvinnor tjänstgör idag som bland annat stridspiloter, pansarvagnsinstruktörer och högre befäl, och innehar de allra högsta positioner inom akademin, juridik, polisen, industrin, kommersen, konst, bankväsendet.
Israel är ett genuint könsjämställt samhälle som sticker ut inte bara i Mellanöstern, utan faktiskt även i ett självutnämnt ”liberalt” Europa. Icke desto mindre motarbetar Sverige landet Israel på samtliga diplomatiska fronter. Eftersom det helt enkelt är lättare att ansluta sig till den stora gruppen av mobbare som utgör majoriteten inom arabvärlden och den bredare muslimska världen, vars fientlighet gentemot Israel bottnar i den råaste av alla sociala sjukdomar – antisemitism.
här långt ganska lätt att förstå – för Sveriges del handlar det om unken principlöshet, om den varma gemenskapskänsla som följer av att accepteras i ett framgångsrikt härskargäng bestående av mobbare. Sverige är rädd att komma på kant med den muslimska världen – inte minst då den muslimska världen utgör en betydande marknad för svenska varor.
Men Kurdistan då? Kurdistan är också ett land likt Israel som bebos av människor som vill ha sin frihet. Precis som i fallet Israel – och helt olikt hela resten av den omgivande muslimska världen – har Kurdistans kvinnor sett sig tvungna att ta till vapen sida vid sida med sina män för att försvara sina liv. Nu senast i kriget mot detta djävulska påfund, ISIS. Men ISIS är ett muslimskt påfund, och där börjar problemen för Sverige.
När det gällde Israel kunde Sverige lätt övertygas att inget Israel gör är rätt eftersom … tja, det är ju den judiska staten. Det är riskfritt att ta ställning emot den judiska staten. Vad är det värsta en israelisk diplomat kan göra? Vägra träffa sin svensk motpart. Inga slag, inga mord, inga avrättningar, inga hämndattacker mot den svenska motpartens familj.
Men Kurdistan, som strävar efter att likt Israel också vara självständigt, är muslimskt. Och där gick Sverige bet på argument. Eftersom inget i den muslimska världen är enkelt. I Kurdistans fall är det olika skikt och olika lojaliteter som väger in: Sunni mot Shia Islam; Sunni Turkiets kalifatambitioner gentemot Shia Irans kalifatambitioner; olika Sunnigrupper gentemot varandra; familjer mot varandra; klaner mot varandra; och ovanpå allt detta, efterdyningarna av Europas storpolitiska beslut från tidigt förra seklet där internationella gränser drogs med linjal och skar rakt igenom traditionsbundna klanområden i den aktuella regionen.
Och ovanpå allt detta: Kurdistans kvinnor har nu, precis som Israels, under flera år lärt sig att vara oberoende i ett annars patriakalt samhälle. De har bildat militärförband, de har med vapen i hand satt skräck i de mest hårdföra ISIS-terrorister, de har visat att de är en röst att räkna med i bildandet av Kurdistan. Kurdistans män och kvinnor har båda sneglat på den israeliska modellen såväl gällande uppbyggandet av ett modernt samhälle, som uppbyggande av en modern, könsjämställd militär. Och de är på god väg att lyckas. Israel och kurderna har utmärkta relationer inom områden som jordbruksutveckling, diplomati, militärteknologi, vattenrening med mera.
Och Sverige har helt – totalt – ignorerat kvinnornas betydande framsteg i Kurdistan. Av ingen annan anledning än att man inte vill stöta sig med de muslimska majoritetsamhällena i en del av världen där negativ särbehandling av kvinnor är nedärvd, där kvinnoförtryck är satt i system.
Samtidigt fortsätter samma Sverige att utöka sitt diplomatiska och finansiella stöd till ett av de mest vidriga kvinnofientliga och antisemitiska samhällena i modern tid: det palestinska styret (Palestinska Myndigheten/PA).
Sverige motarbetar aktivt det enda landet i Mellanöstern där man sedan länge uppnått socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – den judiska staten Israel. Ett Israel som omfamnar sina minoriteter, av vilken 20 procent är muslimer. Pluralism omfångas sålunda.
Samtidigt ignorerar Sverige det enda andra landet i Mellanöstern som är på god väg att uppnå socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – det sunni-muslimska Kurdistan, av rädsla för att stöta sig med både sunnistater som Turkiet och shiastater som Iran. Kurdiska styrkor har undsatt såväl yezider som kristna under ISIS folkmordskrig, och kurderna har varma relationer med den judiska staten Israel. Pluralism omfångas sålunda.
Och samtidigt stödjer Sverige med massiva finansiella insatser det enda landet i Mellanöstern som använder svenska medel till att förhindra socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – ”staten Palestina” som den svenska regeringen erkänner. Ena delen av denna ”staten Palestina”, Gazaremsan, är redan etniskt rensad från samtliga spår av judar – till och med döda judar fick grävas upp och begravas åter i Israel för att blidka antisemiterna i Gaza. I den andra delen av ”staten Palestina”, som styrs från Ramallah, är de kristna så gott som fullständigt bortdrivna – idag utgör de ungefär 15 procent av befolkningen jämfört med 85 procent för några decennier sedan när Israel administrerade området. Styret i Ramallah har klart uttryckt att inga judar får bo i den palestinska staten när väl det landet deklarerar sin självständighet. Pluralism motarbetas sålunda.
Sverige. Tre helt olika behandlingssätt gentemot tre länder så geografiskt nära varandra.
Det är svårt att bedöma den svenska regeringens inställning annat än med begrepp som principlöshet, bristande moral, svaghet, svek, girighet – och rasism. Rasism både genom att inte ställa medmänskliga krav på en muslimska befolkning enbart beroende på dess religion; och genom att ställa speciella krav på en judisk befolkning enbart beroende på dess religion. I det förra fallet är det rasism genom underlåtenhet, i det andra fallet är det ett uttryck för antisemitism – enligt de normer som Sverige själv utarbetade hos IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). Definitionen nämner specifikt att det är antisemitiskt att ha krav på judiska personer, organisationer eller länder som man medvetet inte har på icke-judiska personer, organisationer eller länder.
Den svenska regeringen följer en uttalad antisemitisk utrikespolitik enligt den svenska regeringens egen definition – samtidigt som man stödjer antisemiter och kvinnofientliga krafter i Palestina men vägrar stöd till judevänliga och könsjämställda krafter i Kurdistan.
Denna artikel bör betraktas i lika mån som en appell för en konsekvent, stark och vänlig inställning till kurdernas anspråk på sitt eget land, som en appell för en mindre antisemitisk inställning till världens enda judiska land.
Förhoppningar om en mer medmänsklig, verklighetsförankrad inställning till arabvärldens sjuke man – ”staten Palestina” – ter sig orealistiska. Successiva svenska regeringar har uppvisat ett närmast psykotiskt behov av att reflexmässigt stödja en rasistisk, kvinnofientlig, icke-demokratiskt styre som aldrig någonsin kommer att väja från sin öppet deklarerade mål: utplåningen av den judiska staten Israel. Eftersom det är en stat för judar.
Det palestinska styret stöds i detta av successiva svenska regeringar. Med svenska skattebetalares hårdvunna skatteintäkter.
Det är en inställning som svenska politiska partier kanske väljer att ompröva så här inför valet september 2018 – om de vill fortsätta att vara relevanta.

Den svenska regeringen stödjer antisemitism med svenska skattemedel

Palestinska myndighetens Mahmud Abbas hävdar att naziledaren Adolf Hitler och Israels förste president David Ben-Gurion var ”goda vänner”.
Rasisten Mahmud Abbas hävdar också bland annat att Adolf Eichman inte hade något med Förintelsen att göra, utan han kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten för att förhindra avslöjandet av Israels ”samarbete med nazisterna” under Andra världskriget – dvs mitt under brinnande kriget då bland många andra 6 miljoner judar slaktades av nazisterna, och flera år innan Israel ens utropade sin självständighet. Vare sig logik eller kronologi har någon plats hos rasisten Mahmud Abbas.
Påminnelse 1: Mahmud Abbas är mannen som finansierade 1972-års massaker då PLO (huvudparten i dagens Palestinska myndighet) slaktade 11 israeliska atleter på München-olympiaden. Han hyllas idag av Sverige som ”Staten Palestinas” demokratiskt valde president.
Påminnelse 2: Mahmud Abbas valdes för 13 år sedan på ett 4-årigt mandat. Han sitter kvar än idag, finansierad av den svenska regeringen.
Påminnelse 3: Sverige var den första EU-land som erkände Mahmud Abbas ”Palestina”. Utan motkrav i form av ett stopp för hans statssponsrade antisemitism, våld mot kristna, terrorism mot judar, indoktrinering av småbarn, etnisk rensning. Allt detta finansieras sålunda av den svenska regeringen, det vill säga via svenska skattebetalarna – fast utan att ta den onödiga omvägen genom att fråga svenska skattebetalare om de hellre subventionerar palestinskt våld och rasism än bidrar till svenska pensionärers välbefinnande.
Påminnelse 4: IHRAs definition av antisemitism inkluderar bland annat att ”Anklaga judarna som folk, eller Israel som stat, för att uppfinna eller överdriva Förintelsen”
Påminnelse 5: Sverige är en grundande medlem av IHRA. Den svenska regeringen arbetar sålunda emot den organisation, den definition och de principer som Sverige var med om att grunda och arbeta fram. Den svenska regeringen missbrukar svenska skattemedel för att motarbeta de principer som man tidigare spenderade svenska skattemedel på att utveckla.

Novemberpogromen 1938 och dess arv 2017

Idag 9 november markerar vi det systematiska judeutrotningsprogrammet som nazisterna inledde 9 november 1938. Trots att dessa rasister slaktade flera miljoner judar i sin antisemitiska iver, lyckades de inte i sin uppsåt att sudda bort judarna från världen.
Idag har vi tvärt om en återfödd judisk stat i en del av det judiska hemlandet, Israel. Judarna är idag starkare och mer självständiga än någonsin i modern tid.
Men nazisternas arvtagare i form av antisemitiska islamister för det rasistiska arvet vidare. Från Beirut, Ramallah, Gaza, Tehran, Malmö, Göteborg, Stockholm, Umeå…
Om vi var – och är – fast övertygade om att nazister är förkastliga inte minst för sin antisemitiska rasism, ja då måste vi vara lika övertygade om att islamister är förkastliga inte minst för sin antisemitiska rasism.
Eftersom det är inte VEM som är antisemit som är vårt fokus, utan själva EXISTENSEN av antisemitism – alldeles oavsett vem det är som är antisemiten. Dåtidens ”ism” som på 30-talet inledde modern historiens största systematiska försök till utrotning av judarna från världen lyckades inte. Det är vårt ansvar att se till att dagens ”ism” inte lyckas heller. Nazism eller islamism spelar ingen roll – antisemitism skall inte få näring i samhällskroppen.
Det som inte lyckades igår ska inte få en andra chans idag.
Det är vårt ansvar att undervisa, ihågkomma, förhindra, ja till och med beröva frihet för de som anammar den antisemitiska läran.
Det är lärdomen vi tar med oss till nuvarande och kommande generationer barn.
Inte bara för vår skull som judar – utan för samhällets skull. Eftersom inget samhälle som är antisemitiskt har någonsin varit medmänskligt i något annat sammanhang heller.