Svar: 1909.

Fråga: Varför är det intressant?

Svar: För att Palestinska Myndigheten (Palestinian Authority, PA) tillsammans med FNs utbildningsorgan UNRWA undervisar palestinsk-arabiska skolbarn i hatets ädla konst: Titta på videon nedan, runt 3:08 visas en karta på Israel men där Israel är utraderat (HELA Israel är utraderat) och ersatt av den judenrein, etniskt rensade, ”Palestina”. Den israeliska staden Tel Aviv, grundad 1909 av judar utanför hamnstaden Jaffa, påstås istället tillhöra detta ”Palestina”. Tillsammans med hela resten av Israel. HELA Israel.

Denna utbildning ges i UNRWAs regi. Låt mig förklara. UNRWA drivs med bland andra svenska skattemedel. Det vill säga, svenska skatteintäkter som inte går till svenska sjukhus, inte går till svenska skolor, inte går till svensk transportinfrastruktur eller för att skapa jobb i Sverige.

Skatteintäkter som istället går till att undervisa barn i att en stad byggd från grunden av judar på öppna sanddyner ändå tillhör det världsomspännande islamiska förbundet – Kalifatet.

På ren svenska brukar sådant här kallas för stöld, indoktrinering, hjärntvätt, lögn. Men när det sker i FNs regi och är finansierat med svenska skattemedel är det tvärt om skyddat från vare sig insyn eller kritik.

Där integration betyder exakt det: stolthet i ens kulturarv, men med total acklimatisering till det nya landet och att leva ens liv på exakt samma villkor (med exakt samma rättigheter OCH skylidgheter) som resten av befolkningen. Vare sig mer eller mindre.

Yityish Aynaw, Miss Israel 2013 (photo credit: Channel 2 screenshot)

Detta måste vara oerhört svårt för alla de många BDS-ivrare som jämt pratar om Israels ”apartheid”.

Mazal tov Yityish. Och Mazal tov Israel!

Eftersom saken är enkel: Om man inte ifrågasätter Syriens gränser, eller Libanons gränser, eller Egyptens gränser, eller Jordaniens gränser, eller Iraks gränser, ja då får man enligt lag inte ifrågasätter Israels gränser.

Varför? Jo, därför att samtliga dessa länders gränser – inklusive Israels – drogs upp och ratificerades vid ett och samma tillfälle. Av världens samtliga – SAMTLIGA – länder, det vill säga av Nationernas Förbund.

Ur juridisk synpunkt sträcker sig Israel över hela det område som idag kallas för Jordanien, Västbanken och Gazaremsan, även kallade Palestina I, Palestina II respektive Palestina III. Arabvärlden å sin sida vill hellre skapa Palestina IV där Israel står. Alltså i brott mot den enda – den ENDA – internationella lag som gäller för området, som tydligt stakar ut Israels gränser och där något arabiskt-muslimskt ”Palestina” inte existerar.

Israel å sin sida har frånsagt sig det område som upptas av Jordanien och Gazaremsan i utbyte mot fred, men vågar av säkerhets skäl inte skänka de judiska provinserna Judéen & Samarien, även kallat Västbanken efter Jordaniens illegala ockupation av området, till ytterligare ett fientligt inställt arabisk-islamistisk icke-fungerande statsskick.

Det enda landet vars existens ifrågasatts idag är ändå Israel – trots att något arabiskt ”Palestina” juridiskt sett aldrig existerat, och trots att samtliga andra länder i regionen uppkom ur en och samma mandat tillsammans med Israel.

Återstår då att inse att Israels ansträngingar framöver bör rikta sig inte på att undvika ett krig med sina grannar, utan på att vinna en definitiv seger över sina grannar, en gång för alla, för att skapa fred i enlighet med områdets juridiska grunder.

För allas bästa. Inte bara israelernas, utan även de arabiska grannarnas.

Se filmen:

Det blir hans första besök i Israel som president, alla hans vallöften under den första valkampanjen till trots.

Vilka tankar ligger bakom Obamas plötsliga beslut att besöka den judiska stadens enade och eviga huvudstad Jerusalem – eller som han föredrar att omnämna Israels huvudstad: Tel Aviv?

Är nyss hemkommen från två veckor i Israel. Redan innan vi åkte dit fick hustrun och jag inbjudan till Israels tidigare Sverigeambassadör Zvi Mazel och hans hustru Michelle. Vi skulle vara hos dem på fredagsförmiddag, på brunch. Trevligt, tänkte vi, njuta av en kopp kaffe och en stunds småprat om deras minnen från Sverige, prata om barn och barnbarn och så vidare.

Nu blev det inte riktigt så.

När vi kom till dem i Jerusalem var vi inte de enda gästerna. Bland övriga på plats var tidigare Sverigeambassadör Moshe Yegar med hustru Dvora, tidigare Norgeambassadör David Zohar med hustru Nira, professor Raphael Israeli från Hebrew University och Ariel Center for Policy Research med svenskfödda hustrun Margalit (professor Israeli har tidigare hållit föredrag om Mellanöstern i Sverige), Manfred Gerstenfeld från den högt ansedda tankesmedjan Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA) som bland mycket annat har skrivit boken ”Anti-Semitism in Norway; Behind the Humanitarian Mask”, professor Robert Wistrich från Hebrew University tillika rektorn vid universitets International Center for the Study of Anti-Semitism, samt Ilan Evyatar, nyhetsredaktör på Jerusalem Post.

Meningen med att återge denna digra lista av tungviktare är inte att visa vilket fint sällskap vi hamnat i av misstag; utan meningen är att understryka hur mycket intresse det finns i Israel för det som sker i Sverige och hur israelerna febrilt, än idag, försöker förstå vad det är som driver Sverige till sina ytterligheter just när det gäller Israel.

För det visade sig att jag förväntades hålla föredrag för dessa eminenta tänkare om läget i Sverige, den nuvarande statusen och möjliga utvecklingar framåt. De var mycket insatta i svenska nyheter, svenska nyhetstrender, svensk inrikespolitik och de olika politiska partiernas nuvarande situation samt programförklaringar. Jag förväntades alltså arbetar hårt för mitt kaffe – två oförberedda föredrag på en timme var. Det var en ren njutning att diskutera och samtala med framstående personer av sådant intellekt och integritet. Det utbyttes många idéer och erfarenheter och nog kommer detta att ge genomslag både i Israel och här i Sverige.

Men inget av detta är egentligen speciellt viktigt. För det allra viktigaste var en kommentar av Moshe Yegar. Han tjänstgjorde som Israels ambassadör i Sverige mellan 1988 och 1991. Alltså för en kvarts sekel sedan. På den tiden, precis som idag, ingick det i en ambassadörs uppgift att samtala med höga representanter från samtliga svenska riksdagspartier. Han hade sålunda täta kontakter med bland andra Pierre Schori, som nog representerade den yttre vänsterextremistfalangen hos Socialdemokraterna, i synnerhet när det gällde synen på Israel, och Carl Bildt, som vid tiden var högerpartiet Moderaternas ledare.

Moshe Yegar sade att vad gällde synen på och motvilja mot den judiska staten, fanns en total samsyn mellan Schori och Bildt. Vänster och Höger i Sverige uttryckte exakt samma antipati mot Israel, de båda behandlade Israels ambassadör med samma ringaktning, de båda systematiskt nonchalerade ena sidan samtidigt som de samarbetade med den andra sidan – den pistolförsedda Yasser Arafat. Redan för 25 år sedan.

Den svenska politiska elitens attityd gentemot Israel är inget nytt, med andra ord. Yttersta vänstern och högern kom inte överens om någonting 1988 förutom om riktigheten av att motarbeta den judiska staten med alla medel – vanligtvis svenska skattemedel. Detta sätter dagens antiisraeliska situation i Sverige i ett skarpt perspektiv. Det som sker idag är inget nytt. Det som däremot är nytt sedan 25 år tillbaka är att nu finns en bredare folklig uppslutning kring denna sjuka besatthet.

Alltså är det upp till oss att tänka nytt.

Nytt idag, ur vår horisont, är de elektroniska medierna. De fanns inte för 25 år sedan. Men de elektroniska medierna är verkningslösa om inte vi använder dem. Så se till att sprida information, distribuera artiklar och synpunkter som talar för Israels sak.

Nytt idag är också den nya elektroniska ålderns direkthet, den omedelbarhet som står till buds via smartphones, Facebook, Twitter och så vidare. Ser du en antisemitisk demonstration? Fotograferna den. Hör du på en manifestation en uppmaning till våld mot judar eller Israel? Spela in den. Använd denna snabbhet till vår fördel när det sker något som borde få en större publik. Förr i tiden kunde de traditionella medierna helt enkelt tiga ihjäl en historia. Idag kan de inte – tack vare din, just DIN, smartphone. Så använd den. Ofta.

Nytt idag är dessutom Google och alla de andra utmärkta sökmotorerna. Innan du ger dig in i en diskussion antingen ansikte mot ansikte eller via det skrivna ordet, slå upp fakta, kontrollera både en och tre gånger att dina påståenden är korrekta. Det tar så lite tid numera, det är synd att inte ha trygga fakta bakom dig innan du diskuterar med arbetskamrater, skolkompisar, tidningsläsare, FB-vänner och så vidare.

Nyaste av allt är ett nytt synsätt: att aldrig backa. Faktiskt att inte heller stå vår grund. Utan istället att hela tiden avancera. Vi måste lära oss att hela tiden röra oss framåt. Vet ni varför? Därför att våra meningsmotståndare alltid rör sig framåt. Om inte vi gör det, hamnar vi på efterkälken. 25 år har gått sedan en israelisk ambassadör noterade att den svenska vänstern och den svenska högern är rörande överens i sitt hat mot den judiska staten – och vi står fortfarande på de gamla barrikaderna och tror att vi måste bekämpa vänster på ett sätt, höger på ett annat sätt, islamisterna (notera, islamisterna, inte muslimerna) på ett tredje sätt, och så vidare. Det stämmer inte. Den nya antisemitism stavas ”antisionism” och alla våra meningsmotståndare ger uttryck för det. Det är exakt samma sjukdom, det är antisemitism i lönndom, antisemitism nödtorftigt täckt med lite verbal kosmetika. Vi måste ständigt bekämpa antisemitism, antisionism, islamism, rasism och de ständiga attackerna mot de mänskliga rättigheterna med exakt samma styrka och beslutsamhet. För det är exakt samma sjukdom.

Har den svenska sjukdomen oåterkalleligt förpestat Israels syn på Sverige? Inte ett dugg. Varenda en vi pratade med hade enbart lovord om sina erfarenheter från Sverige – från en kvarts sekel sedan till idag. Sist under vårt besök i Israel träffade vi Benny Dagan och hans hustru Irit. Benny Dagan lämnade sin post som Israels Sverigeambassadör för bara några månader sedan. Deras nya lägenhet i Jerusalem är en hyllning till sin tid i Stockholm, det finns stora svenska inslag i både prydnaderna och barnens IKEA-möbler inköpta i den svenska möbeljättens varuhus i israeliska Rishon Le-Zion. Även Benny och Irit Dagan såg tillbaka över sina år i Sverige med värme och genuin kärlek – förutom när det gällde vissa höga politikers och tidningars automatiskt aviga inställning till den judiska staten.

Rådet vi fick från samtliga var att aldrig ge sig, aldrig stå stilla, aldrig vila. Rådet vi gav dem var att se till sprida nyheter om Sverige både i de israeliska medierna och bland det politiska etablissemanget. Faktum är att Sverige och Israel samarbetar mer än någonsin industriellt, vetenskapligt, ekonomiskt. Det israeliska företaget Sodastream, till exempel, har en fabrik som anställer israeliska judar, israeliska araber, israeliska druser och palestinska araber (både muslimer och kristna). Ändå höjs röster i Sverige på att företaget Sodastream ska bojkottas och fabriken, som är belägen i Judéen, ska stängas. Med förlust av arbetstillfällen för många palestinska araber och israeliska araber och druser.

Det är denna sorts bisarra beslutsamhet att orsaka så mycket palestinsk-arabisk lidande som möjligt om bara man samtidigt kan åsamka judarna i Israel lite skada, som totalt förbryllar den israeliska allmänheten och landets ledare. I Israel är man mån om arbetstillfällen, om ens medmänniskor – i lika mån om den palestinsk-arabiska befolkningen som ständigt tvingas till ytterligheter av sina korrupta, rasistiska och indoktrinerande ledare. I Israel förstår de flesta att de vanliga palestinska araberna inget hellre vill än att leva ett normalt liv, ha ett bra jobb, ge barnen en bra utbildning. Därför kommer det ständigt som en chock när svenska åsiktsbildare ständigt gör sitt bästa för att sätta krokben för dessa palestinsk-arabiska förbättringsansträngningar – bara man samtidigt kan skada en israelisk jude.

Det är nog där vi har vår största uppgift: att få den svenska allmänheten att se vilken skada en Pierre Schori, en Carl Bildt, ständigt orsakar i ivern att skada den judiska staten. För de gjorde det för 25 år sedan och de gör det alltjämt idag, varenda dag.

Så sitt inte tyst, utan bidra till kampen. Genom att skriva, argumentera, debattera, sprida information. Och röra dig framåt. Hela tiden.

Nu senast efter att terrororganisationen Fatah fick upphöjd status hos FN, vill samma FN att Fatah och Hamas samarbetar för att styra Gazaremsan samt de judiska provinserna Judéen & Samarien, som även kallas Västbanken efter Jordaniens illegala ockupation av området mellan 1948 och 1967.

Gaza i ett nötskal:

Kvinnlig fängelsechef i Gaza: ”I Gaza kan kvinnor göra allt de vill”

Kvinna i Gaza: ”Jag önskar att Hamas inte vann valet … Gaza är inte längre en del av Palestina sedan Hamas vann valet – vi får inte göra något alls”

”Hamasregeringen styr i en atmosfär av paranoia … vanliga Gazabor får betala priset”

Gaza under den folkvalda Hamasregeringen:

• Barnarbete i tunnlarna för att bistå smuggling av bl a droger
• Drogberoende har ökat markant sedan Hamas övertagande
• Kvinnor diskrimineras systematiskt. Kvinnor som anklagas för ”sedlighetsbrott” (att vistas offentligt med män som inte är deras äkta makar) buras in, med sina barn
• Ungar Gazabor vänder sig till droger pga Hamas
• Om någon arresteras för drogmissbruk: Fängelsedirektör: ”civila missbrukare hängs, militärer skjuts”
• Efter Hamas maktövertagande ”får kvinnor inte rapportera till polisen om deras män slår dem”

FN, EU, Kvartetten uppmuntrar ändå Fatah att förenas med Hamas och tillsammans styra de palestinska araberna.

Med DINA pengar, tagna ur dina skatteintäkter.

Nöjd?

Vänner!

Vi har samlats här, utanför antisemitisks tabloid Aftonbladet som på allvar tror på och sprider ryktena om att israeliska soldater bortför palestinier för att ta deras organ och sedan döda dem.  Sedan – enligt Aftonbladet – hamnar de organen i USA där de säljs av judiska rabbiner.

Vi lever i ett medieklimat där rasistisk hat och demonisering av Israel hör till vardagen. Svenska medier har etablerat bilden av Israel som ”den andre”, som direkt motsatt till godhet, som högborg av all ondska i världen. Det är inte svårt att svartmåla en krigförande nation som hotas till sin existens. Man behöver inte ens – som Aftonbladet gör – hitta på antisemitiska rövarhistorier. I krig brukar människor lida på båda sidor av gränsen och för mediekrigare räcker det med att fullständigt bortse från ena sidan, fokusera på lidandet av den andra sidan och tiga om alla händelser som ledde till utvecklingen.

Bilden kan förstärkas med hjälp av magstarka fotografier. Barnlikspornografi har alltid varit ett av centrala elementen i arabisk antisemitisk propaganda. Varje palestinskt barn som tragiskt dödas under konflikten skulle, innan det begravas, fotograferas från alla möjliga vinklar för att sedan kablas via arabiska Tv-kanaler i syftet att elda på hatet.

Har någon sett en bild på ett dött israeliskt barn? Exempel är inte få och palestinska myndigheten till och med uppkallade en skola och ett sommarläger efter Dalal Mughrabi som sprängde en buss med 13 barn. Men israeler har aldrig fallit så lågt för att använda deras kroppar som propagandamedel.

Svenska medier längre tyckte att palestinsk barnliktspornografi var ett skamgrepp även med svenska mått. Men under det senaste bombkriget mot södra Israel har det viftats med ett dött Gaza-barn i SVT:s ruta. Rasistiskt Israelhat har gjort svenska medier avtrubbade och utnyttjandet av en mänsklig tragedi i rasistiskt syfte är inte längre tabu även i Sverige.

Ett talande exempel är SVT-profil Gina Dirawi. På hennes twitter-konto publicerade hon ett foto på ett blodigt barn som hävdades att komma från Gaza. Upprörda kommentarer kom direkt, men sedan visade sig att bilden kom från Syrien. Då publicerade hon en annan bild av lamslaget barn. Det som är fascinerande att barnet i Syrien slutade på en gång vara intressant. När hon inte längre kunde spela roll av judarnas offer kunde hon glömmas bort och hennes tragiska öde gjorde inte längre någon engagerad eller upprörd.

Till saken hör även att det var över 40000 dödsoffer i Syrienkriget medan raketkriget mot södra och centrala Israel lämnade efter sig 145 dödsoffer på bägge sidor.  Det visar essensen av Sveriges nyhetsvärdering: offren i konflikter är mist intressanta, men de gärna kan utnyttjas i situationer när judar kan framställas som förövare.

Och då kommer vi till frågan om någon i svenska journalistkåren har någonsin brytt sig om palestinier. Jag menar inte palestinier som onda israelernas offer, men om palestinierna som sådana. I Libanon gäller renodlade apartheidlagar mot palestinier: de är förvisade till särskilda läger och får inte utöva vissa yrken.  De får inte jobba i bankväsendet, juridik och utbildning. Libanesiska apartheidlagar förnekar palestiniernas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. 56% av palestinier i Libanon är arbetslösa. 2/3 lever på < $6 per dag. Har ni sett svenska medier att ta upp det? Svenska medier brydde sig om palestinier i Libanon endast en gång: 1982, då Israel gick in i landet och libanesisk milis dödade många palestinier i två flyktingläger. Men det enda svenska medier brydde sig om var israelernas påstådda skuld. Det som är intressant är att Eile Hobeika som var libanesiska falangisternas befälhavare under massakrerna blev 1990 flyktingminister i Libanon. Utan att någon lyfte på ögonbrynet.

Tror ni fortfarande att svenska medier och aktivister bryr sig i det mista grad om palestinier – förutom i situationer då de kan framställas som offer för ondskefulla israeler? Jag undrar: förstår inte palestinierna att de spelar roll av förbrukningsvara i händerna på arabiska och europeiska antisemiter? Det är kanske dags att sluta spela deras spel och satsa på det som verkligen gynnar både israeler och palestinier: fred.

Men det kommer att kräva tuffa ansträngningar för att göra upp med det som utgör själva grunden för konflikten: arabisk antisionism som så småningom anammades även av europeiska antisemiter för att finna en politiskt korrekt kanal för deras antisemitism. Efter Andra Världskriget lever vi i epok då de festa antisemiter i Europa skäms att kalla sig för antisemiter. Men det gör dem inte bättre.

Aftonbladet kommer aldrig acceptera någon fredsuppgörelse som lämnar en smula av judisk suveränitet i judarnas land. Den kommer alltid att framställa den som förtryck och orättvisa. Europeiska och arabiska antisemiter kommer alltid att söka människor som kan kastas på altaren av krig för att framställas som offer för blodtörstiga judar.

Vänner, jag skulle vilja avsluta mitt tal med någonting hoppgivande, men det är svårt att göra det under tiden av spirande rasistisk israelhat utan några förbättringar i sikte. Tvärt om, ser vi till exempel i Malmö hur socialistiska och arabiska antisemiter gör gemensam sak för att jaga bort stadens judar. Det framkallar bara lama protester från Sveriges politiska elit. I dagens medieklimat är det bara tidsfråga tills sådana stämningar når Stockholm.

Men till skillnad från hur det var för 80 år sedan har vi judar ett land som alltid ska ta emot oss med öppna armar. Det är vår beskyddare, det är vår försäkring. Det förtjänar allt stöd vi kan ge henne. Låt oss inte spara på krafterna för att stödja Israel.

Antisemitism, precis som alla andra former av rasism, är konsensustänkandets sjukdom. Man väljer helt enkelt att följa flocken. När flockdrivare framställer israeler som onda, känner man sig okomfortabel att avvika och ta det som framställs som ondskan i försvar. Det är mycket bekvämare att hålla tyst. Precis som när hela flocken placerar handen med budskapet ”Vi gillar olika”, dras folk med automatiskt, utan att ägna en tanke om att det handlar om ett cynisk, hycklande, kommersiell jippo.

Därför vill jag be er alla: gå ut ur sin komfort zon, ifrågasatt flockbeteende, även när flockdrivaren är Skandinaviens största antisemitiska tabloid med kommersiell ”antirasistisk” renommé. Att alltid vara okontroversiell är att göda rasism. Men att vara en riktig antirasist betyder ofta att gå emot flocken, att ifrågasätta konsensusbildande, öronbedövande propaganda. Ibland handlar det om att vara mycket ensam. Ha mycket mod, bekämpa antisionism och antisemitism, ifrågasatt medier, stött Israels kamp för överlevnad i fientlig omgivning!

Tack så mycket!

(fr v) Hanna Zion, Ilya Meyer, Kim Milrell & Dmitri Vasserman

Foto: Svensk-Judisk Dialog

Det bittra vädret till trots (minus 15 grader) kom en entusiastisk grupp människor som alla förenades av en sak: principfasthet.

Principfasthet som yttrades i besvikelsen över Aftonbladets och de övriga svenska mainstream mediernas oförmåga att rapportera sakligt, sanningsenligt och objektivt om den judiska staten Israel – och ENDAST den judiska staten Israel.

Hanna Zion höll ett brandtal om mediernas vinkling, Dmitri Vassermans tal var både informativt och tankeväckande – han underströk bland mycket annat de palestinska arabernas förkärlek för vad han betecknade som barnlikspornografi, att visa upp döda barn som ett sätt att skapa sympati för den palestinska saken även om det inte ens är palestinsk-arabiska barn utan syriska barn som dödats av den syriska regimen. Smaklöshet och rå, inhuman känslomissbruk bortom förstånd.

(fr v) Anna Berg och Hanna Zion från organisationen bakom manifestationen.

Foto: Maya Eriksson

Manifestationen organiserades av Anna Berg, Hanna Zion, Natan Gelber och Kim Milrell tillsammans med stoppabojkott.se.

Nedan finns mitt tal.

Stort tack till Anna Berg, Hanna Zion, Natan Gelber och Kim Milrell för den perfekt genomförda manifestationen. Och verkligen stort tack till alla trevliga poliser som tjänstgjorde i kylan och gjorde att manifestationen kunde genomföras i fred och utan incident – ni är värda en speciell eloge!

Foto: Maya Eriksson

Fler bilder: Klicka här.

Vinklad medierapportering om Israel i Sverige

Det är roligt och uppmuntrande att se vilket stöd det finns i Stockholm för den enda fungerande demokratin i hela Mellanöstern – den judiska staten Israel.

Endast den blinde kan bortse från det enkla faktum att Israel är Mellanösterns enda demokrati, en högborg för mänskliga rättigheter och religiös frihet. Och endast den blinde och döve kan bortse från det enkla faktum att stora delar av de svenska medierna, ledda framför allt av TT, Aftonbladet och SVT, har en öppet partisk inställning mot den judiska staten, till förmån för de fanatiska antisemitiska krafter som öppet proklamerar att de vill förgöra den judiska staten just för att det är en judisk stat.

Man kan prata i timmar, och skriva spaltkilometer, om den nakna antipati som TT, Aftonbladet och SVT visade under det senaste Hamaskriget mot Israel. Ett krig delvis finansierat med svenska skattemedel, med raketer tillverkade i den fanatiskt islamistiska staten Iran, och avfyrade av den fanatiskt islamistiska Hamasregeringen i Gaza.

Men det räcker med att bara titta på inledningen, den initiala medierapporteringen när kriget bröt ut. Enligt gammal TT- Aftonbladet- och SVT-tradition bröt konflikten ut när Israel svarade på Hamas raketbeskjutning av israeliska civila. INTE när Hamas först sköt mot israeliska civila.

Faktum är att Israel under 2012 fram till krigsutbrottet skickade hela 20 brev till FN med begäran om att FN skulle sätta stopp för Hamas ständiga raketbeskjutning. Inte ETT ENDA brev besvarades av FN. Fram till krigsutbrottet 14 november hade 752 missiler avfyrats från Gazaremsan mot israeliska civila enbart i år. Under den sista veckan fram till krigsutbrottet sköt Hamas inte mindre än 70 missiler mot Israel. FN tog inte upp det till diskussion. Förra året sköt Hamas 627 missiler. FN diskuterade inte det heller. Hamas upphör inte med sina attacker, FN lyssnar inte, TT, Aftonbladet och SVT rapporterar inte. På SVTs Text-TV förekom inte en enda rapport om detta. På åminnelsedagen av Kristallnatten, dagen då nazisterna 1939 inledde sitt industriella system för utrotning av judenheten från jorden, sköt Hamas en missil mot Israel, 4 israeler skadades allvarligt. Tyst hos TT, Aftonbladet och SVT.

Till slut svarade Israel. Israel svarade först genom att sikta på Hamas underjordiska raketramper. Israels militär har antingen världens bästa, mest precisa och humanitära flygvapen, eller så har landet världens allra sämsta: 1500 bombattacker från israeliska stridsplan under 8 dagar i det tättbebyggda Gaza, och ändå har inte fler än 140 personer dödats, av vilka 90 terrorister. De israeliska piloterna måste som sagt vara utomordentligt dåliga på att sikta – eller så är de faktiskt världens bästa.

Och det var naturligtvis först då som Text-TV rapporterade om konflikten: ”Israelisk attack dödar minst 6 palestinier”. Bråket började sålunda när judarna slog tillbaka.

Inte bara det, SVTs Text-TV fortsatte med följande häpnadsväckande påstående:

”Striderna är de allvarligaste på nästan 3 år”.

En gång till: hundratals missiler från Gaza mot israeliska civila varje år i 3 år, och enligt SVT ger Israels SVAR upphov till de allvarligaste striderna på 3 år. Hos SVT tycks inte judiskt liv väga speciellt tungt. Det är en inställning som får stå för dem, men det som är oroväckande är att mediegiganten SVT finansieras av oss – de svenska licensbetalarna – för att sprida sådana uppfattningar. Tror SVT på alla människors lika värde? Uppenbarligen inte.

De stora, allt mer irrelevanta traditionella medierna visar en förkärlek för att ignorera fakta, manipulera bilder, kasta om händelseförlopp, censurera nyheter som inte passar en förutbestämd politisk dagordning, och – faktiskt – ljuga rakt av.

Mitt under brinnande krig, med 3 miljoner israeler i skyddsrum dygnet runt medan skolor, daghem, sjukhus och bostadshus beskjuts, väljer Aftonbladet att damma av en gammal antisemitisk skröna i sann Göbbelsanda – att den judiska staten dödar palestinska araber för att stjäla deras organ till försäljning. Aftonbladets Åsa Linderborg påstår att hon har dementerat detta i en artikel – men hon kan inte uppvisa någon sådan artikel. Detta är den mest avskyvärda sortens rå antisemitisk propaganda som finns, vanligt hos nazister samt hos islamister på Västbanken, i Gazaremsan, Iran, Turkiet, Egypten. Och den finner en utmärkt grogrund hos Aftonbladet.

Medan Hamasraketerna faller, fäller de svenska mediernas älsklingspersonlighet Gina Dirawi det ena antisemitiska uttalandet efter det andra. Nu senast prisar hon en grovt judefientlig bok av en ökänd revisionist, en person som stiftelsen Expo klassar som ”radikal antisemit”. Dirawis arbetsgivare SVT, istället för att ge henne sparken, ger henne sitt fulla stöd. För Gina Dirawi och hennes arbetsgivare SVT är det inte första gången detta sker. I Sverige får helt enkelt antisemitism, ofta nödtorftigt förtäckt till ”israelkritik”, öppet stöd i de etablerade medierna.

Men istället för att stödja antisemitism, råa lögner och naken propaganda, fanns det så otroligt mycket som de svenska medierna hade kunnat rapportera, om de velat agera som journalister istället för som Hamas PR-konsulter.

Till exempel hade de kunnat rapportera att aldrig tidigare i världshistoria har man haft ett krig där den som attackeras fortsätter att försörja angriparen. Mellan 1100 och 1300 lastbilslaster per vecka med mat, bränsle, mediciner, byggnadsmaterial förs in från Israel till Gaza. Samtidigt kommer hundratals sjuka palestinska araber till Israel för medicinsk behandling – dag ut, dag in. 125 000 palestinska araber behandlades i Israel 2011. Inte ett ord hos TT, och därför per definition inte heller hos Aftonbladet och SVT – det passar inte in i den nidbild av den judiska staten som de vill sprida bland svenska nyhetskonsumenter. Snälla nån – Hamasledaren Ismail Haniyehs egen syster Suhilas man behandlades på ett israeliskt sjukhus för bara ett par månader sedan! Medan Hamas fortsatte att bombardera Israel med raketer…

Mitt under brinnande raketkrig, med 1400 raketer från Gaza avfyrade mot Israel på 8 dagar, skickade ändå Israel 880 lastbilar med förnödenheter till Gaza. Israeliska energiverksingenjörer reparerade Gazas elnätverk under kriget – och fick skyddas av den israeliska militären så att ingenjörerna kunde genomföra arbetet medan de besköts av Hamas! Sanslöst – och ignorerat av de svenska medierna. Utomlands rapporterades det dock, för utomlands kan inte åsiktsmonopolen TT sätta stopp för nyhetsförmedling.

Israel har regionens mest förödande militärmakt. Att platta till hela Gazaremsan och sätta stopp för raketbeskjutningen skulle vara lättare och billigare om man gick hårt fram, istället för att som nu fokusera på precisionsattacker mot dem som skjuter. Israel skulle lätt kunna använda samma taktik som Hamas – terrorbeskjutning med raketer utan styrsystem, utan mål. Det skulle vara mycket effektivt som terrorvapen, & mycket billigt. Men Israel gör inte det. Det luktar moraliskt fördärv på långt håll när våra svenska medier istället försöker ge sken av att Israel och Hamas är lika goda kålsupare båda två. Det finns ingen som helst moralisk likvärdighet mellan Israel och Hamas.

14 000 raketer mot israeliska civila under 11 års tid. ENBART mot civila. Hamas har importerat lång-distans Fajr-5 raketer från Iran, så logistiken för vapentillförseln fungerar utomordentligt bra. Varför då inte importera raketer med styrsystem, som man i så fall kan rikta mot den israeliska militären? Svaret är naturligtvis att militären inte är målet – civilbefolkningen är målet. Hamas vill att Israel ska acceptera som normalläget att raketer skjuts mot judar, att en del av nationens budget ska behöva investeras i privilegiet att leva. I Sverige öronmärks en del av landets budget för trafiksäkerhet; i Israel öronmärks en del av landets budget för säkerhet mot raketattack. Detta kunde de svenska medierna ha rapporterat, men de föredrog att inte göra det.

Israel har utvecklat anti-raketsystemet Iron Dome, Järnkupolen, för att förstöra inkommande Hamasraketer i luften, innan de landar i Israel. Israel lägger alltså sina resurser på raketer som SKYDDAR civila, Hamas lägger sina resurser på raketer som DÖDAR civila. De svenska medierna kunde ha rapporterat om denna väsensskillnad mellan Israel och Hamas. Men de valde medvetet att inte göra det.

Hamas är skyldig till dubbla brott mot de mänskliga rättigheterna: de skjuter mot civila i Israel, och de gör det med de egna palestinsk-arabiska civila som mänskliga sköldar. Hamas programförklaring säger tydligt att Israel ska krossas och att området mellan Jordanfloden och Medelhavet (dvs inklusive hela Israel) ska rensas på alla judar. Smaka på det: etnisk rensning i den officiella programförklaringen. Ändå, i uppladdningen inför kriget som skulle föra Hamas mot sitt ädla mål, har Hamas medvetet undvikit att bygga skyddsrum för sina egna civila – JUST för att de vill skapa så många egna civila förluster som möjligt och vinna propagandapoäng. De svenska medierna ignorerar även detta dubbla brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det påstås en massa nonsens om ”oproportionerligt våld”. Vad är då ”proportionerligt våld”? Ska försök till massmord inte bestraffas eller ens förhindras om försöken inte är framgångsrika? Blir medvetet mordförsök bara förkastligt OM det lyckas? Blir krig schysst endast om exakt lika många dödas på bägge sidor? Ska vi verkligen anamma en förlegad ”öga mot öga”-mentalitet, är det så de svenska medierna tänker? I krig dör människor. Enda sättet att undvika dödsfall i krig är att inte starta krig. Förhandla istället. Men hur kan Hamas plötsligt ignorera hela sitt program, hela sin propaganda, hela sin indoktrinering av generationer barn och börja förhandla med judar, dessa ”grisars och apors avkommor” som de själva säger?

Gaza är det enda området i världen som, i enlighet med palestiniernas officiella policy, är helt judenrein, dvs etniskt rensat från samtliga spår av judar. Till och med döda judar fick grävas upp och åter begravas i Israel för att tillfredsställa islamistregimen i Gazaremsan. Så ser de mänskliga rättigheterna ut i Gaza. Och de svenska medierna ignorerar detta. Det rapporteras inte på nyhetssidorna, det belyses inte heller på ledarsidorna. Analysförmågan – det som borde vara varje journalists livsnerv – tycks vara helt okänd hos TT, Aftonbladet och SVT.

Jag har en vädjan till de svenska medierna. Agera gärna partiskt för den sida ni föredrar. Agera gärna ensidigt mot den sida ni har bestämt inte har rätt att ens existera. Blunda gärna för sanning, ignorera gärna analys, dölj gärna fakta. Gör allt detta. Men gör det inte under er arbetstid.

Vet ni varför? Därför att vi – nyhetskonsumenter, skattebetalare, licensbetalare, anhängare av demokrati, helt enkelt – är värda bättre. Dessa ihärdiga försök att dölja sanningen medan ni är i tjänst är ett tecken på att ni inte respekterar det svenska folket, eller ens vår demokrati.

En blodig, tragisk konflikt blir inte lättare av att uppviglare använder sin arbetstid till att med flit förvärra situationen. Medmänsklighet, samförstånd, samarbete, gagnas inte av att man piskar upp stämningen och främjar en hatisk miljö.

Men framför allt är jag, och alla andra vänner av demokrati, ärlighet och etik i Sverige, orolig över att rötan är så djup – att några få nyckelmedier anser sig ha rätt att bedriva ett slags tankemonopol, en censur gällande nyheterna om Israel – och endast om den judiska staten Israel.

Medierna har ett ansvar. Medier som inte kan uppträda ansvarsfullt är ett hot. Ett hot mot svenska folket. Vilket i slutändan är ett hot mot riket. För när man börjar agera i enlighet med den egna politiska dagordningen i EN fråga, är steget inte långt till att man missbrukar detta kraftfulla vapen även i andra frågor.

TT, Aftonbladet, SVT: gå en kurs i journalistisk yrkesetik, i medmänsklighet och principfasthet.

Eller avgå, hela bunten.

Det handlar inte bara om att rapportera objektivt om världens mest infekterade konflikt. Utan det handlar i lika mån om att uppträda på ett förtroendegivande sätt.

För idag är ert förtroendekapital totalt förbrukat.

Tack för er uppmärksamhet.

Abbas får gehör från bland andra FN och EU som alla protesterar mot att denna utbyggnad kommer att göra fri rörelse i en tänkt framtida palestinsk-arabisk stat omöjlig. De menar att det då endast återstår en omöjligt smal korridor, en smal landremsa som förbinder norra och södra delarna av den tilltänkta palestinska staten. Denna stat vill de för övrigt inte bygga i Jordanien där 70 procent av befolkningen är palestinska araber och vars yta upptar 76 procent av Mandatet Palestina. Men det är en annan fråga.

De menar alltså att korridoren mellan norra och södra delarna av Västbanken är för smal för att vara livskraftig eller praktiskt genomförbar.

Verkligen?

Titta på kartan. Den ”smala korridoren” på 15 kilometer är exakt lika bred som Israel vid sin smala midja kring Netanya – där delar av den önskade palestinska staten klämmer åt den judiska staten i en smal landremsa som förbinder de norra och södra delarna av Israel. Förresten har Israel fått bygga en anti-terrorbarriär här just för att förhindra palestinsk-arabiska terrorister från att ta sig in i Israel, begå terrordåd och sedan ta sig tillbaka till Västbanken via denna smala korridor; just här har terroristerna störst chans att undgå arrestering på grund av att – wait for it – landremsan de måste korsa är så smal… Men det får judarna finna sig i, som sagt.

Dock: det som är gott nog för judarna räcker inte för övriga. En regel för judarna, en helt annan för alla andra. Och det är alltså inte bara Abbas som tycker det – han får medhåll från EU och FN.

Så här skriver Mellanösternskribenten Ralph Haglund om områdets storlek och livskraftighet:

Medan svenska och andra media skriker sej hesa i sitt antisionistiska hat, här ser du vad de skriker om, när det gäller E-1. Jag hittade en bättre karta, som visar det enkla förhållandet att palestinaaraberna har precis lika mycket plats öster om E1 och byggnadsblocken öster därom, som Israel själv har på sitt smalaste ställe – där är gott om plats, jag har i stort sett gått hela sträckan en mörk natt utan taxipengar, då jag fick fotvandra från Netanya till min kibbutz nära stilleståndslinjen mot palestinaaraberna, 1972 var det visst. Har du sett det i några massmedia här annars förstår du deras agenda – att förstärka hatet för judarna i Israel så monotont som möjligt.

Femton kilometer är femton kilometer, oavsett var på kartan sträckan dras.

Läs också:

Honest Reporting, Elder of Ziyon,