Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Inga fototillfällen. Mindre ord. Mera handling

Måndag, December 11th, 2017

Fredagen den 8 december skanderade islamistiska rasister i Malmö att man ämnade skjuta judar. Polisen var närvarande men saknade de relevanta språkresurerna för att förstå vad som sades.

Lördagen den 9 december brandattackerades judiska synagogan i Göteborg medan ett större evenemang pågick i den angrändsande församlingsbyggnaden. Det var inga fyrverkerier som användes, utan stora brandbomber. Det var heller inga små PET-flaskor utan riktigt stora flerlitersbehållare. Fyllda med lättantänd vätska. Lyckligtvis blev det inga personskador och ganska små egendomsskador. Både polis och brandkåren anlände med berömvärd snabbhet och gjorde ett utomordentligt bra jobb.

Måndagen den 11 december brandattackerades det judiska begravningskapellet i Malmö. Nu är det alltså inte bara levande judar som antisemiterna vill åt, utan även de döda. Polisens hatbrottsenhet utreder attacken som försök till mordbrand.

I synnerhet efter attacken mot Göteborgs synagoga har såväl det mediala som det politiska etablissemanget opportunt sett till att yttra sig mot den allt mer utbredda, allt mer påtagliga, antisemitismen som präglar det svenska samhället.

Problemet, dock, är att det är just medierna och politikerna som har skapat dagens hatiska, rasistiska stämning mot Sveriges judar. Medierna genom enögd rapportering. Genom att fläta samman judar med israeler för att sedan fränt kritisera Israel – och enbart Israel. Genom upprepade hänvisningar till ”den judiska lobbyn”. Genom att konsekvent rapportera när Israel besvarar raketeld från Gaza, men aldrig om den ursprungliga raketelden – med andra ord att ”bråket började när juden slog tillbaka”. Genom att fråga om inte judarna själva har något ansvar för den tilltagande antisemitismen – med andra ord, att om inte judarna fanns, skulle antisemitismen försvinna. Genom att otaliga gånger upprepa några av de värsta antisemitiska troper som att judar säljer organ från palestinska barn, till att judar förföljer Sveriges utrikesminister.

Det ska göras klart att Sverige är absolut inget antisemitiskt samhälle. Men det finns undantag. De mest betydande undantagen hittas både bland religiösa extremister och politiska extremister.

Till religiösa extremister sällar sig såväl Svenska Kyrkans extremt fanatiska ledning som olika islamistiska samfund. Svenska Kyrkan har under en följd av år medvetet missrepresenterat den judiska staten Israel gång efter annan. Det finns inte en enda svensk jude som inte har nära familjeband med släktingar i Israel. Svenska Kyrkans besatthet mot Israel är på gränsen till makabert. Det bör förtydligas att detta gäller den hårt politiserade ledningen för Svenska Kyrkan – ute i de lokala samfunden ser det vanligtvis mycket bättre ut. Men det är ledningen som styr. Med järnhand.

Fanatiska, öppet antisemitiska islamistiska samfund finns det också gott om. Grupp 194 är bara en i raden av dessa aktivt antidemokratiska och antihumanistiska organisationer. Just den här organisationen stöds dessutom finansiellt av Malmö Stad, för den som till äventyrs tror att dessa organisationer lever i skuggan av samhället.

Till de politiska extremister sällar sig sådana människor som Mona Sahlin, som kategoriskt förnekade att någon antisemitism existerade i Sverige, i synnerhet inte någon muslimsk antisemitism – hur hon nu kunde bedöma det. Det uttalande gjorde hon i ett Agenda-reportage då hon just hade sett en 30 minuter lång intervju med en 13-årig judisk pojke som vittnade om ständiga antisemitiska trakasserier av muslimska förövare – som dessutom hade rapporterats till polisen. Mona Sahlin valde att inte lita på pojken, och inte heller på polisen. Till saken hör att Sahlin var Integrationsminister när hon sade detta…

Margot Wallström förtjänar ett kapitel, eller snarare en bok, för sig själv. Det räcker med att hänvisa till hennes uttalanden om judiska konspirationer, mot den judiska staten när dess poliser försvarar civila under pågående terrorattacker (samtidigt som hon berömmer svenska polisers identiska insatser under identiska terrorattacker hemma i Sverige).

Wallström agerar naturligtvis inte i ett vakuum. Hon är i gott sällskap med en diverse skara politiker som har skapat den stämning – och den verklighet – som vi lever i idag. Våra politiker har sett till att vi har en aldrig tidigare skådat befolkningsökning från främst Mellanöstern – samtidigt som polisen inte ens får de språkliga resurserna som krävs för att förstå vad som sägs i dessa grupperingar, än mindre att polisen får den lön och den bemanning som krävs för den starkt förändrade samhällsbilden.

Våra medier och våra politiker har fört oss till dagens situation, där vardagen bjuder på rop att skjuta judar på gatan samt bränder mot såväl levande som döda judar och deras egendom.

Och nu står våra politiker – som dels har skapat denna situation, och dels ignorerat våra varningar om situationen – som spön i backen och vill vara med i så många fototillfällen som möjligt där de kan stå bredvid en jude för att visa sitt stöd. Nu, när vissa medier ger bilden av att judar är rädda i det Sverige där vi har levt i 250 år, ja nu vill våra politiker stå bredvid oss. Nu när vi av medierna framställs som svaga, rädda, hunsade i våra källare. Det är den bilden av ”juden” som våra medier och våra politiker känner sig mest bekväma med, bilden där man kan tycka synd om juden.

I have news for you: ingen ska behöva tycka synd om oss. Vi är varken rädda eller svaga. Våra medier har gett den bild som passar dem. Vi är stolta, vi är en del av det svenska samhället som vi har byggt upp, och vet ni vad mer? Vi kommer att fortsätta våra liv precis som vanligt. Inte minst tack vare en fantastiskt bra poliskår som ställer upp i vått och torrt för att göra ett jobb som vi uppskattar men som överhuvudtaget inte skulle behöva göras. Året är 2017 och vi behöver poliser för att skydda judar. Är detta en önskvärd beskrivning av det nya Sverige, år 2017, eller en historisk tillbakablick till 1930- och ’40-talets rättslösa Europa?

Vi judar ser inte spökar överallt. Men med vår historia är vi benägna att tolka hot mot våra liv precis som de är menade: som hot mot våra liv. Att som samhälle ignorera dessa hot av hänsyn till politisk korrekthet gör inte att hoten försvinner – det gör att man letar efter judar att skjuta, att man försöker sig på den slutliga lösningen med brandfacklor – precis som för några decennier sedan.

Och precis som hände i Göteborg i lördags och i Malmö idag.

Jag har ett alldeles speciellt mått för att bestämma hur framgångsrikt våra medier och våra politiker tacklar det stora antisemitiska hotet: det är genom att de INTE ställer upp sida vid sida hos oss nästa gång en kamera vankas. Istället vill jag kunna läsa ett meddelande att de tyvärr inte kan närvara tillsammans med oss för att de jobbar över för att rädda det samhälle som de skapat.

Alice Bah Kuhnke, Margot Wallström, Stefan Löfven, Gustav Fridolin och alla ni andra: Vill ni övertyga oss om att ni verkligen tar vår situation på allvar? Håll er i så fall borta från oss – se istället till att ni arbetar kvar på era kontor, medan resten av svenska folket ställer upp sida vid sida med oss.

I valet mellan ett ministerfotografi, stora ord, och praktiska åtgärder – inte minst ökade polisresurser – väljer vi det sistnämnda.

Inte för vår skull för att vi är judar. Utan för det svenska samhällets skull för att vi är svenska judar.

Sverige motarbetar kvinnors lika rättigheter – selektivt

Fredag, December 1st, 2017

Idag i det omhuldade ”liberala” Sverige är vi omåttligt stolta över att kvinnor och män har lika rätter. Vilket i mångt och mycket är alldeles sant. Kvinnor och män har laglig rätt till lika arbete för lika lön under lika villkor, och det är olagligt att könsdiskriminera.

Utmärkt, och exakt som det bör vara i ett civiliserat, medmänskligt samhälle.

Samma ”liberala” Sverige finner det dock oerhört svårt, till och med omöjligt, att kräva eller ens stödja samma liberalisering – det vill säga lika behandling och lika arbets/yrkesmöjligheter för kvinnor som för män – utomlands. Till och med i de länder som årligen tar emot enorma bidrag från Sverige. Bidrag som svenska skattebetalare har tjänat ihop – män och kvinnor tillsammans.

Ett av argumenten som ges från maktens korridorer är att Sverige inte får tvinga sina värderingar på andra kulturer. Dock anses det problemfritt att tvinga svenska skattebetalare att finansiera patriakala samhällsstrukturer enligt vars värderingar kvinnors rättigheter systematiskt åsidosätts.

Ett annat argument som ges är att vi bör gå varsamt fram, att enda sättet att genomföra en strukturell förändring i ett samhälle som systematiskt våldför sig på kvinnors rättigheter är genom kombinationen morot och käpp: att frikostigt ge svenska bidrag med målet att bygga upp demokrati och medmänsklig behandling av kvinnor, och samtidigt hota med indragna bidrag om så inte sker.

Det är bara det att Sverige har aldrig – någonsin – ställt, än mindre verkställt, något hot om indragen finansiering åberopande systematisk kvinnoförnedrande behandling i mottagarlandet.

Det finns två fall i modern tid där Sverige kunnat bevittna en pågående social omvälvning där kvinnor framgångsrikt arbetat för att ta sin rättmätiga plats i samhället. I det ena fallet har Sverige de senaste decennier kraftigt motarbetat det landet i världen där dessa framsteg varit mest lysande, och i det andra fallet har Sverige de senaste åren systematiskt ignorerat en identisk framgång av rädsla för att hamna i storpolitisk, storreligiös och storfinansiell onåd hos andra inblandade.

Vilka länder är dessa?

Israel respektive Kurdistan.

Innan Israel ens återföddes i sitt ursprungsland 1948 gavs kvinnoliberalism en framstående plats i den israeliska samhällsstrukturen. I kibbutzerna – de tidiga kollektiva fordbruk –  arbetade kvinnor och män sida vid sida ute på fälten. Israel var bland de första länderna i världen med kvinnor i ledande politisk ställning – t ex Golda Meir som var Arbetsmarknadsminister, Utrikesminister och slutligen Statsminister. Israel var först ut i världen med militärtjänst för landets kvinnor, sida vid sida med männen, inklusive i stridande förband. Kvinnor tjänstgör idag som bland annat stridspiloter, pansarvagnsinstruktörer och högre befäl, och innehar de allra högsta positioner inom akademin, juridik, polisen, industrin, kommersen, konst, bankväsendet.

Israel är ett genuint könsjämställt samhälle som sticker ut inte bara i Mellanöstern, utan faktiskt även i ett självutnämnt ”liberalt” Europa. Icke desto mindre motarbetar Sverige landet Israel på samtliga diplomatiska fronter. Eftersom det helt enkelt är lättare att ansluta sig till den stora gruppen av mobbare som utgör majoriteten inom arabvärlden och den bredare muslimska världen, vars fientlighet gentemot Israel bottnar i den råaste av alla sociala sjukdomar – antisemitism.

här långt ganska lätt att förstå – för Sveriges del handlar det om unken principlöshet, om den varma gemenskapskänsla som följer av att accepteras i ett framgångsrikt härskargäng bestående av mobbare. Sverige är rädd att komma på kant med den muslimska världen – inte minst då den muslimska världen utgör en betydande marknad för svenska varor.

Men Kurdistan då? Kurdistan är också ett land likt Israel som bebos av människor som vill ha sin frihet. Precis som i fallet Israel – och helt olikt hela resten av den omgivande muslimska världen – har Kurdistans kvinnor sett sig tvungna att ta till vapen sida vid sida med sina män för att försvara sina liv. Nu senast i kriget mot detta djävulska påfund, ISIS. Men ISIS är ett muslimskt påfund, och där börjar problemen för Sverige.

När det gällde Israel kunde Sverige lätt övertygas att inget Israel gör är rätt eftersom … tja, det är ju den judiska staten. Det är riskfritt att ta ställning emot den judiska staten. Vad är det värsta en israelisk diplomat kan göra? Vägra träffa sin svensk motpart. Inga slag, inga mord, inga avrättningar, inga hämndattacker mot den svenska motpartens familj.

Men Kurdistan, som strävar efter att likt Israel också vara självständigt, är muslimskt. Och där gick Sverige bet på argument. Eftersom inget i den muslimska världen är enkelt. I Kurdistans fall är det olika skikt och olika lojaliteter som väger in: Sunni mot Shia Islam; Sunni Turkiets kalifatambitioner gentemot Shia Irans kalifatambitioner; olika Sunnigrupper gentemot varandra; familjer mot varandra; klaner mot varandra; och ovanpå allt detta, efterdyningarna av Europas storpolitiska beslut från tidigt förra seklet där internationella gränser drogs med linjal och skar rakt igenom traditionsbundna klanområden i den aktuella regionen.

Och ovanpå allt detta: Kurdistans kvinnor har nu, precis som Israels, under flera år lärt sig att vara oberoende i ett annars patriakalt samhälle. De har bildat militärförband, de har med vapen i hand satt skräck i de mest hårdföra ISIS-terrorister, de har visat att de är en röst att räkna med i bildandet av Kurdistan. Kurdistans män och kvinnor har båda sneglat på den israeliska modellen såväl gällande uppbyggandet av ett modernt samhälle, som uppbyggande av en modern, könsjämställd militär. Och de är på god väg att lyckas. Israel och kurderna har utmärkta relationer inom områden som jordbruksutveckling, diplomati, militärteknologi, vattenrening med mera.

Och Sverige har helt – totalt – ignorerat kvinnornas betydande framsteg i Kurdistan. Av ingen annan anledning än att man inte vill stöta sig med de muslimska majoritetsamhällena i en del av världen där negativ särbehandling av kvinnor är nedärvd, där kvinnoförtryck är satt i system.

Samtidigt fortsätter samma Sverige att utöka sitt diplomatiska och finansiella stöd till ett av de mest vidriga kvinnofientliga och antisemitiska samhällena i modern tid: det palestinska styret (Palestinska Myndigheten/PA).

Sverige motarbetar aktivt det enda landet i Mellanöstern där man sedan länge uppnått socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – den judiska staten Israel. Ett Israel som omfamnar sina minoriteter, av vilken 20 procent är muslimer. Pluralism omfångas sålunda.

Samtidigt ignorerar Sverige det enda andra landet i Mellanöstern som är på god väg att uppnå socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – det sunni-muslimska Kurdistan, av rädsla för att stöta sig med både sunnistater som Turkiet och shiastater som Iran. Kurdiska styrkor har undsatt såväl yezider som kristna under ISIS folkmordskrig, och kurderna har varma relationer med den judiska staten Israel. Pluralism omfångas sålunda.

Och samtidigt stödjer Sverige med massiva finansiella insatser det enda landet i Mellanöstern som använder svenska medel till att förhindra socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – ”staten Palestina” som den svenska regeringen erkänner. Ena delen av denna ”staten Palestina”, Gazaremsan, är redan etniskt rensad från samtliga spår av judar – till och med döda judar fick grävas upp och begravas åter i Israel för att blidka antisemiterna i Gaza. I den andra delen av ”staten Palestina”, som styrs från Ramallah, är de kristna så gott som fullständigt bortdrivna – idag utgör de ungefär 15 procent av befolkningen jämfört med 85 procent för några decennier sedan när Israel administrerade området. Styret i Ramallah har klart uttryckt att inga judar får bo i den palestinska staten när väl det landet deklarerar sin självständighet. Pluralism motarbetas sålunda.

Sverige. Tre helt olika behandlingssätt gentemot tre länder så geografiskt nära varandra.

Det är svårt att bedöma den svenska regeringens inställning annat än med begrepp som principlöshet, bristande moral, svaghet, svek, girighet – och rasism. Rasism både genom att inte ställa medmänskliga krav på en muslimska befolkning enbart beroende på dess religion; och genom att ställa speciella krav på en judisk befolkning enbart beroende på dess religion. I det förra fallet är det rasism genom underlåtenhet, i det andra fallet är det ett uttryck för antisemitism – enligt de normer som Sverige själv utarbetade hos IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). Definitionen nämner specifikt att det är antisemitiskt att ha krav på judiska personer, organisationer eller länder som man medvetet inte har på icke-judiska personer, organisationer eller länder.

Den svenska regeringen följer en uttalad antisemitisk utrikespolitik enligt den svenska regeringens egen definition – samtidigt som man stödjer antisemiter och kvinnofientliga krafter i Palestina men vägrar stöd till judevänliga och könsjämställda krafter i Kurdistan.

Denna artikel bör betraktas i lika mån som en appell för en konsekvent, stark och vänlig inställning till kurdernas anspråk på sitt eget land, som en appell för en mindre antisemitisk inställning till världens enda judiska land.

Förhoppningar om en mer medmänsklig, verklighetsförankrad inställning till arabvärldens sjuke man – ”staten Palestina” – ter sig orealistiska. Successiva svenska regeringar har uppvisat ett närmast psykotiskt behov av att reflexmässigt stödja en rasistisk, kvinnofientlig, icke-demokratiskt styre som aldrig någonsin kommer att väja från sin öppet deklarerade mål: utplåningen av den judiska staten Israel. Eftersom det är en stat för judar.

Det palestinska styret stöds i detta av successiva svenska regeringar. Med svenska skattebetalares hårdvunna skatteintäkter.

Det är en inställning som svenska politiska partier kanske väljer att ompröva så här inför valet september 2018 – om de vill fortsätta att vara relevanta.

Den svenska regeringen stödjer antisemitism med svenska skattemedel

Onsdag, November 29th, 2017

Palestinska myndighetens Mahmud Abbas hävdar att naziledaren Adolf Hitler och Israels förste president David Ben-Gurion var ”goda vänner”.

Rasisten Mahmud Abbas hävdar också bland annat att Adolf Eichman inte hade något med Förintelsen att göra, utan han kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten för att förhindra avslöjandet av Israels ”samarbete med nazisterna” under Andra världskriget – dvs mitt under brinnande kriget då bland många andra 6 miljoner judar slaktades av nazisterna, och flera år innan Israel ens utropade sin självständighet. Vare sig logik eller kronologi har någon plats hos rasisten Mahmud Abbas.

Påminnelse 1: Mahmud Abbas är mannen som finansierade 1972-års massaker då PLO (huvudparten i dagens Palestinska myndighet) slaktade 11 israeliska atleter på München-olympiaden. Han hyllas idag av Sverige som ”Staten Palestinas” demokratiskt valde president.

Påminnelse 2: Mahmud Abbas valdes för 13 år sedan på ett 4-årigt mandat. Han sitter kvar än idag, finansierad av den svenska regeringen.

Påminnelse 3: Sverige var den första EU-land som erkände Mahmud Abbas ”Palestina”. Utan motkrav i form av ett stopp för hans statssponsrade antisemitism, våld mot kristna, terrorism mot judar, indoktrinering av småbarn, etnisk rensning. Allt detta finansieras sålunda av den svenska regeringen, det vill säga via svenska skattebetalarna – fast utan att ta den onödiga omvägen genom att fråga svenska skattebetalare om de hellre subventionerar palestinskt våld och rasism än bidrar till svenska pensionärers välbefinnande.

Påminnelse 4: IHRAs definition av antisemitism inkluderar bland annat att ”Anklaga judarna som folk, eller Israel som stat, för att uppfinna eller överdriva Förintelsen”

Påminnelse 5: Sverige är en grundande medlem av IHRA. Den svenska regeringen arbetar sålunda emot den organisation, den definition och de principer som Sverige var med om att grunda och arbeta fram. Den svenska regeringen missbrukar svenska skattemedel för att motarbeta de principer som man tidigare spenderade svenska skattemedel på att utveckla.