Inga fototillfällen. Mindre ord. Mera handling

Fredagen den 8 december skanderade islamistiska rasister i Malmö att man ämnade skjuta judar. Polisen var närvarande men saknade de relevanta språkresurerna för att förstå vad som sades.

Lördagen den 9 december brandattackerades judiska synagogan i Göteborg medan ett större evenemang pågick i den angrändsande församlingsbyggnaden. Det var inga fyrverkerier som användes, utan stora brandbomber. Det var heller inga små PET-flaskor utan riktigt stora flerlitersbehållare. Fyllda med lättantänd vätska. Lyckligtvis blev det inga personskador och ganska små egendomsskador. Både polis och brandkåren anlände med berömvärd snabbhet och gjorde ett utomordentligt bra jobb.

Måndagen den 11 december brandattackerades det judiska begravningskapellet i Malmö. Nu är det alltså inte bara levande judar som antisemiterna vill åt, utan även de döda. Polisens hatbrottsenhet utreder attacken som försök till mordbrand.

I synnerhet efter attacken mot Göteborgs synagoga har såväl det mediala som det politiska etablissemanget opportunt sett till att yttra sig mot den allt mer utbredda, allt mer påtagliga, antisemitismen som präglar det svenska samhället.

Problemet, dock, är att det är just medierna och politikerna som har skapat dagens hatiska, rasistiska stämning mot Sveriges judar. Medierna genom enögd rapportering. Genom att fläta samman judar med israeler för att sedan fränt kritisera Israel – och enbart Israel. Genom upprepade hänvisningar till ”den judiska lobbyn”. Genom att konsekvent rapportera när Israel besvarar raketeld från Gaza, men aldrig om den ursprungliga raketelden – med andra ord att ”bråket började när juden slog tillbaka”. Genom att fråga om inte judarna själva har något ansvar för den tilltagande antisemitismen – med andra ord, att om inte judarna fanns, skulle antisemitismen försvinna. Genom att otaliga gånger upprepa några av de värsta antisemitiska troper som att judar säljer organ från palestinska barn, till att judar förföljer Sveriges utrikesminister.

Det ska göras klart att Sverige är absolut inget antisemitiskt samhälle. Men det finns undantag. De mest betydande undantagen hittas både bland religiösa extremister och politiska extremister.

Till religiösa extremister sällar sig såväl Svenska Kyrkans extremt fanatiska ledning som olika islamistiska samfund. Svenska Kyrkan har under en följd av år medvetet missrepresenterat den judiska staten Israel gång efter annan. Det finns inte en enda svensk jude som inte har nära familjeband med släktingar i Israel. Svenska Kyrkans besatthet mot Israel är på gränsen till makabert. Det bör förtydligas att detta gäller den hårt politiserade ledningen för Svenska Kyrkan – ute i de lokala samfunden ser det vanligtvis mycket bättre ut. Men det är ledningen som styr. Med järnhand.

Fanatiska, öppet antisemitiska islamistiska samfund finns det också gott om. Grupp 194 är bara en i raden av dessa aktivt antidemokratiska och antihumanistiska organisationer. Just den här organisationen stöds dessutom finansiellt av Malmö Stad, för den som till äventyrs tror att dessa organisationer lever i skuggan av samhället.

Till de politiska extremister sällar sig sådana människor som Mona Sahlin, som kategoriskt förnekade att någon antisemitism existerade i Sverige, i synnerhet inte någon muslimsk antisemitism – hur hon nu kunde bedöma det. Det uttalande gjorde hon i ett Agenda-reportage då hon just hade sett en 30 minuter lång intervju med en 13-årig judisk pojke som vittnade om ständiga antisemitiska trakasserier av muslimska förövare – som dessutom hade rapporterats till polisen. Mona Sahlin valde att inte lita på pojken, och inte heller på polisen. Till saken hör att Sahlin var Integrationsminister när hon sade detta…

Margot Wallström förtjänar ett kapitel, eller snarare en bok, för sig själv. Det räcker med att hänvisa till hennes uttalanden om judiska konspirationer, mot den judiska staten när dess poliser försvarar civila under pågående terrorattacker (samtidigt som hon berömmer svenska polisers identiska insatser under identiska terrorattacker hemma i Sverige).

Wallström agerar naturligtvis inte i ett vakuum. Hon är i gott sällskap med en diverse skara politiker som har skapat den stämning – och den verklighet – som vi lever i idag. Våra politiker har sett till att vi har en aldrig tidigare skådat befolkningsökning från främst Mellanöstern – samtidigt som polisen inte ens får de språkliga resurserna som krävs för att förstå vad som sägs i dessa grupperingar, än mindre att polisen får den lön och den bemanning som krävs för den starkt förändrade samhällsbilden.

Våra medier och våra politiker har fört oss till dagens situation, där vardagen bjuder på rop att skjuta judar på gatan samt bränder mot såväl levande som döda judar och deras egendom.

Och nu står våra politiker – som dels har skapat denna situation, och dels ignorerat våra varningar om situationen – som spön i backen och vill vara med i så många fototillfällen som möjligt där de kan stå bredvid en jude för att visa sitt stöd. Nu, när vissa medier ger bilden av att judar är rädda i det Sverige där vi har levt i 250 år, ja nu vill våra politiker stå bredvid oss. Nu när vi av medierna framställs som svaga, rädda, hunsade i våra källare. Det är den bilden av ”juden” som våra medier och våra politiker känner sig mest bekväma med, bilden där man kan tycka synd om juden.

I have news for you: ingen ska behöva tycka synd om oss. Vi är varken rädda eller svaga. Våra medier har gett den bild som passar dem. Vi är stolta, vi är en del av det svenska samhället som vi har byggt upp, och vet ni vad mer? Vi kommer att fortsätta våra liv precis som vanligt. Inte minst tack vare en fantastiskt bra poliskår som ställer upp i vått och torrt för att göra ett jobb som vi uppskattar men som överhuvudtaget inte skulle behöva göras. Året är 2017 och vi behöver poliser för att skydda judar. Är detta en önskvärd beskrivning av det nya Sverige, år 2017, eller en historisk tillbakablick till 1930- och ’40-talets rättslösa Europa?

Vi judar ser inte spökar överallt. Men med vår historia är vi benägna att tolka hot mot våra liv precis som de är menade: som hot mot våra liv. Att som samhälle ignorera dessa hot av hänsyn till politisk korrekthet gör inte att hoten försvinner – det gör att man letar efter judar att skjuta, att man försöker sig på den slutliga lösningen med brandfacklor – precis som för några decennier sedan.

Och precis som hände i Göteborg i lördags och i Malmö idag.

Jag har ett alldeles speciellt mått för att bestämma hur framgångsrikt våra medier och våra politiker tacklar det stora antisemitiska hotet: det är genom att de INTE ställer upp sida vid sida hos oss nästa gång en kamera vankas. Istället vill jag kunna läsa ett meddelande att de tyvärr inte kan närvara tillsammans med oss för att de jobbar över för att rädda det samhälle som de skapat.

Alice Bah Kuhnke, Margot Wallström, Stefan Löfven, Gustav Fridolin och alla ni andra: Vill ni övertyga oss om att ni verkligen tar vår situation på allvar? Håll er i så fall borta från oss – se istället till att ni arbetar kvar på era kontor, medan resten av svenska folket ställer upp sida vid sida med oss.

I valet mellan ett ministerfotografi, stora ord, och praktiska åtgärder – inte minst ökade polisresurser – väljer vi det sistnämnda.

Inte för vår skull för att vi är judar. Utan för det svenska samhällets skull för att vi är svenska judar.

Kommentarer är stängda.