Idag i det omhuldade ”liberala” Sverige är vi omåttligt stolta över att kvinnor och män har lika rätter. Vilket i mångt och mycket är alldeles sant. Kvinnor och män har laglig rätt till lika arbete för lika lön under lika villkor, och det är olagligt att könsdiskriminera.
Utmärkt, och exakt som det bör vara i ett civiliserat, medmänskligt samhälle.
Samma ”liberala” Sverige finner det dock oerhört svårt, till och med omöjligt, att kräva eller ens stödja samma liberalisering – det vill säga lika behandling och lika arbets/yrkesmöjligheter för kvinnor som för män – utomlands. Till och med i de länder som årligen tar emot enorma bidrag från Sverige. Bidrag som svenska skattebetalare har tjänat ihop – män och kvinnor tillsammans.
Ett av argumenten som ges från maktens korridorer är att Sverige inte får tvinga sina värderingar på andra kulturer. Dock anses det problemfritt att tvinga svenska skattebetalare att finansiera patriakala samhällsstrukturer enligt vars värderingar kvinnors rättigheter systematiskt åsidosätts.
Ett annat argument som ges är att vi bör gå varsamt fram, att enda sättet att genomföra en strukturell förändring i ett samhälle som systematiskt våldför sig på kvinnors rättigheter är genom kombinationen morot och käpp: att frikostigt ge svenska bidrag med målet att bygga upp demokrati och medmänsklig behandling av kvinnor, och samtidigt hota med indragna bidrag om så inte sker.
Det är bara det att Sverige har aldrig – någonsin – ställt, än mindre verkställt, något hot om indragen finansiering åberopande systematisk kvinnoförnedrande behandling i mottagarlandet.
Det finns två fall i modern tid där Sverige kunnat bevittna en pågående social omvälvning där kvinnor framgångsrikt arbetat för att ta sin rättmätiga plats i samhället. I det ena fallet har Sverige de senaste decennier kraftigt motarbetat det landet i världen där dessa framsteg varit mest lysande, och i det andra fallet har Sverige de senaste åren systematiskt ignorerat en identisk framgång av rädsla för att hamna i storpolitisk, storreligiös och storfinansiell onåd hos andra inblandade.
Vilka länder är dessa?
Israel respektive Kurdistan.
Innan Israel ens återföddes i sitt ursprungsland 1948 gavs kvinnoliberalism en framstående plats i den israeliska samhällsstrukturen. I kibbutzerna – de tidiga kollektiva fordbruk – arbetade kvinnor och män sida vid sida ute på fälten. Israel var bland de första länderna i världen med kvinnor i ledande politisk ställning – t ex Golda Meir som var Arbetsmarknadsminister, Utrikesminister och slutligen Statsminister. Israel var först ut i världen med militärtjänst för landets kvinnor, sida vid sida med männen, inklusive i stridande förband. Kvinnor tjänstgör idag som bland annat stridspiloter, pansarvagnsinstruktörer och högre befäl, och innehar de allra högsta positioner inom akademin, juridik, polisen, industrin, kommersen, konst, bankväsendet.
Israel är ett genuint könsjämställt samhälle som sticker ut inte bara i Mellanöstern, utan faktiskt även i ett självutnämnt ”liberalt” Europa. Icke desto mindre motarbetar Sverige landet Israel på samtliga diplomatiska fronter. Eftersom det helt enkelt är lättare att ansluta sig till den stora gruppen av mobbare som utgör majoriteten inom arabvärlden och den bredare muslimska världen, vars fientlighet gentemot Israel bottnar i den råaste av alla sociala sjukdomar – antisemitism.
Så här långt ganska lätt att förstå – för Sveriges del handlar det om unken principlöshet, om den varma gemenskapskänsla som följer av att accepteras i ett framgångsrikt härskargäng bestående av mobbare. Sverige är rädd att komma på kant med den muslimska världen – inte minst då den muslimska världen utgör en betydande marknad för svenska varor.
Men Kurdistan då? Kurdistan är också ett land likt Israel som bebos av människor som vill ha sin frihet. Precis som i fallet Israel – och helt olikt hela resten av den omgivande muslimska världen – har Kurdistans kvinnor sett sig tvungna att ta till vapen sida vid sida med sina män för att försvara sina liv. Nu senast i kriget mot detta djävulska påfund, ISIS. Men ISIS är ett muslimskt påfund, och där börjar problemen för Sverige.
När det gällde Israel kunde Sverige lätt övertygas att inget Israel gör är rätt eftersom … tja, det är ju den judiska staten. Det är riskfritt att ta ställning emot den judiska staten. Vad är det värsta en israelisk diplomat kan göra? Vägra träffa sin svensk motpart. Inga slag, inga mord, inga avrättningar, inga hämndattacker mot den svenska motpartens familj.
Men Kurdistan, som strävar efter att likt Israel också vara självständigt, är muslimskt. Och där gick Sverige bet på argument. Eftersom inget i den muslimska världen är enkelt. I Kurdistans fall är det olika skikt och olika lojaliteter som väger in: Sunni mot Shia Islam; Sunni Turkiets kalifatambitioner gentemot Shia Irans kalifatambitioner; olika Sunnigrupper gentemot varandra; familjer mot varandra; klaner mot varandra; och ovanpå allt detta, efterdyningarna av Europas storpolitiska beslut från tidigt förra seklet där internationella gränser drogs med linjal och skar rakt igenom traditionsbundna klanområden i den aktuella regionen.
Och ovanpå allt detta: Kurdistans kvinnor har nu, precis som Israels, under flera år lärt sig att vara oberoende i ett annars patriakalt samhälle. De har bildat militärförband, de har med vapen i hand satt skräck i de mest hårdföra ISIS-terrorister, de har visat att de är en röst att räkna med i bildandet av Kurdistan. Kurdistans män och kvinnor har båda sneglat på den israeliska modellen såväl gällande uppbyggandet av ett modernt samhälle, som uppbyggande av en modern, könsjämställd militär. Och de är på god väg att lyckas. Israel och kurderna har utmärkta relationer inom områden som jordbruksutveckling, diplomati, militärteknologi, vattenrening med mera.
Och Sverige har helt – totalt – ignorerat kvinnornas betydande framsteg i Kurdistan. Av ingen annan anledning än att man inte vill stöta sig med de muslimska majoritetsamhällena i en del av världen där negativ särbehandling av kvinnor är nedärvd, där kvinnoförtryck är satt i system.
Samtidigt fortsätter samma Sverige att utöka sitt diplomatiska och finansiella stöd till ett av de mest vidriga kvinnofientliga och antisemitiska samhällena i modern tid: det palestinska styret (Palestinska Myndigheten/PA).
Sverige motarbetar aktivt det enda landet i Mellanöstern där man sedan länge uppnått socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – den judiska staten Israel. Ett Israel som omfamnar sina minoriteter, av vilken 20 procent är muslimer. Pluralism omfångas sålunda.
Samtidigt ignorerar Sverige det enda andra landet i Mellanöstern som är på god väg att uppnå socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – det sunni-muslimska Kurdistan, av rädsla för att stöta sig med både sunnistater som Turkiet och shiastater som Iran. Kurdiska styrkor har undsatt såväl yezider som kristna under ISIS folkmordskrig, och kurderna har varma relationer med den judiska staten Israel. Pluralism omfångas sålunda.
Och samtidigt stödjer Sverige med massiva finansiella insatser det enda landet i Mellanöstern som använder svenska medel till att förhindra socialt och lagstadgat lika rättigheter mellan könen – ”staten Palestina” som den svenska regeringen erkänner. Ena delen av denna ”staten Palestina”, Gazaremsan, är redan etniskt rensad från samtliga spår av judar – till och med döda judar fick grävas upp och begravas åter i Israel för att blidka antisemiterna i Gaza. I den andra delen av ”staten Palestina”, som styrs från Ramallah, är de kristna så gott som fullständigt bortdrivna – idag utgör de ungefär 15 procent av befolkningen jämfört med 85 procent för några decennier sedan när Israel administrerade området. Styret i Ramallah har klart uttryckt att inga judar får bo i den palestinska staten när väl det landet deklarerar sin självständighet. Pluralism motarbetas sålunda.
Sverige. Tre helt olika behandlingssätt gentemot tre länder så geografiskt nära varandra.
Det är svårt att bedöma den svenska regeringens inställning annat än med begrepp som principlöshet, bristande moral, svaghet, svek, girighet – och rasism. Rasism både genom att inte ställa medmänskliga krav på en muslimska befolkning enbart beroende på dess religion; och genom att ställa speciella krav på en judisk befolkning enbart beroende på dess religion. I det förra fallet är det rasism genom underlåtenhet, i det andra fallet är det ett uttryck för antisemitism – enligt de normer som Sverige själv utarbetade hos IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). Definitionen nämner specifikt att det är antisemitiskt att ha krav på judiska personer, organisationer eller länder som man medvetet inte har på icke-judiska personer, organisationer eller länder.
Den svenska regeringen följer en uttalad antisemitisk utrikespolitik enligt den svenska regeringens egen definition – samtidigt som man stödjer antisemiter och kvinnofientliga krafter i Palestina men vägrar stöd till judevänliga och könsjämställda krafter i Kurdistan.
Denna artikel bör betraktas i lika mån som en appell för en konsekvent, stark och vänlig inställning till kurdernas anspråk på sitt eget land, som en appell för en mindre antisemitisk inställning till världens enda judiska land.
Förhoppningar om en mer medmänsklig, verklighetsförankrad inställning till arabvärldens sjuke man – ”staten Palestina” – ter sig orealistiska. Successiva svenska regeringar har uppvisat ett närmast psykotiskt behov av att reflexmässigt stödja en rasistisk, kvinnofientlig, icke-demokratiskt styre som aldrig någonsin kommer att väja från sin öppet deklarerade mål: utplåningen av den judiska staten Israel. Eftersom det är en stat för judar.
Det palestinska styret stöds i detta av successiva svenska regeringar. Med svenska skattebetalares hårdvunna skatteintäkter.
Det är en inställning som svenska politiska partier kanske väljer att ompröva så här inför valet september 2018 – om de vill fortsätta att vara relevanta.