Archive for April, 2017

Rasism i Sverige. Idag. Varje dag.

Söndag, April 23rd, 2017

Idag är det Yom HaShoah – Förintelsens Minnesdag. Dagen då vi minns de judiska offren för rasismens härjningar i dåvarande Nazityskland.

Snabbspola till Sverige av idag, 2017. Och vet med dig att judiska offer för rasism finns än idag. I Sverige. De är inte offer för nazisms härjningar. Utan för islamismens.

Jag vet. Jag är ett av dem.

Jag har varit borta från det offentliga livet under 3 långa månader, i ett slags fängelse vars murar utgjorts av mina egna väggar, mina egna dörrar.

Fast ändå inte. För murarna restes av svenska islamister – rasister som förnekade mig det enklaste man kan tänka sig i en fri och demokratisk stat som Sverige nominellt är – saker som mitt jobb, min hälsa, min frihet.

Jag har nämligen selekterats av rasister för karaktärsmord.

Men med tanke på förövarnas etnicitet och strikta tolkning av sin religion är det en öppen fråga hur det slutar.

För ett tag sedan återgick jag till mina rötter som lärare, arbetade 3 dagar i veckan som vikarie på olika förskolor allt efter behov. Det är ett livligt, givande och roligt – och ibland ansträngande! – jobb.

En dag efter att ha arbetat på en förskola i ett invandrartätt område tillkallades jag till bemanningskontoret och avstängdes med omedelbar verkan. Med motivering att jag dagen före hade ofredat en 5-årig flicka.

Det var naturligtvis en stor överraskning för mig. Inte minst eftersom jag den aktuella dagen hade arbetat hela dagen endast med 2-åriga barn.

Men med tanke på att mina anklagare (flickans föräldrar) kommer från ett muslimskt land med ett synnerliget patriarkalt samhälle där man utövar en speciellt strikt tolkning av islam, bestämde myndigheterna sig för att de måste ta anklagelserna på allvar.

Det hela verkar handlar om något så simpelt – och motbjudande – som att man inte vill ha manlig personal på förskolan. Föräldrarna löste problemet effektivt genom att anklaga mig för det värsta brott som tänkas kan i ett demokratiskt, civilt samhälle. Och det fungerade utmärkt eftersom jag avstängdes med omedelbar verkan. Deras problem löstes direkt.

dagen 12 veckor – 3 månader – senare, fick jag äntligen officiell bekräftelse på att undersökningen lagts ned och jag var frikänd – att förundersökningen inte ens ”kunnat ge något stöd för att brott har förövats”. Nu till det intressanta: efter att de anmälde mig har målsäganden inte ”kunnat nås” för polisförhör. Låter det konstigt?

Inte alls – föräldrarna kunde uppenbarligen inte ta risken att deras dotter av misstag skulle motsäga dem i polisförhör och därigenom riskera familjens chanser till rikedom. I Sverige finns som bekant en brottsofferfond ur vilken man betalar brottsoffer enligt en fastställd taxa. Sexualbrott mot barn ”betalar” särskilt generöst. Målsäganden hade nog räknat med dubbel vinst – avlägsna manlig personal från deras dotters förskola, OCH dessutom få betalt för det. Det de inte räknade med var att polisen inte automatiskt tolkade deras anklagelser som bevis utan vill ha, ja, just bevis. Och bevis fanns ju inte eftersom hela storyn var ett illvilligt påhitt – och därigenom en kriminell, straffbar handling. Det finns en utbredd social sjukdom bland vissa snäva delar av våra invandrargrupper, ett slags ”rättighetssjukdom” där man verkar tro att bara man skriker tillräckligt länge och högt får man det man kräver. Faktum är att strategin allt som oftast fungerar i ett tafatt Sverige.

Dock inte i detta fall. Målsägandens tre månader långa otillgänglighet för polisförhör tolkas som att man insåg att planen inte skulle fungera och att man behövde ligga lågt tills fallet lades ned. Vilket nu har skett. Polisen kan inte att stämma dem för falsk vittnesangivelse, vilket är en kriminell handling – det är istället upp till mig att besluta om jag vill göra det själv.

varför bestämde jag mig ändå för att offentliggöra det hela, trots att jag har friats från samtliga misstankar, trots att målsäganden har undvikit polisförhör, och trots att åklagaren bekräftar att det inte finns något som helst bevis för att något brott av något som helst slag har skett? Jag gör det av många anledningar, inte minst eftersom jag måste nu börja den mödodsamma ansträngningen som krävs för att ta mig ur det hål i vilket jag psykiskt levande begravts av islamistiska barbarer som motsätter sig att manlig lärarpersonal i Sverige arbetar med förskoleflickor – eftersom detta går emot deras tolkning av Sharialagarna. De ägnar inte minsta tanke åt den person vars liv de förstör för att nå målet. Min advokat påpekade för polisen från allra första början att anklagelserna hade en helt annan dimension än det påstådda – eftersom jag är inte bara en manlig lärare utan dessutom jude, sionist som öppet stödjer den judiska staten Israel, samt frekvent debattör i sammanhang där demokrati och lika rättigheter prisas och islamism kritisieras – inte islam utan islamism, för den som orkar förstå skillnaden.

Den andra anledningen till att jag nu går ut med detta är att Sverige – och världen utanför – behöver veta hur långt islamiseringen av vårt samhälle har framskridit. Den naiva, ovetande svenska befolkningen förstår inte riktigt vad som är i görningen. Man tror att könssegregeringen i de svenska skolorna begränsas till att flickor tvingas sitta längst bak i skolbussen medan pojkar sitter längst fram, till att det finns könssegregerade badtider för flickor och pojkar i skattefinansierade kommunala simbassänger. Sanningen är långt värre – könssegreringen når hela vägen in till själva bemanningen på våra förskolor – förskolor som systematiskt töms på manlig personal varhelst islamister härjar. Jag är ett levande bevis för denna utveckling.

I dagens Sverige, år 2017, tycks det i praktiken inte vara kommunen som bestämmer vem som arbetar i förskolan. Istället tycks det vara de islamistiska föräldrarna som beslutar vem som får privilegiet att ha ett jobb i en kommunal förskola finansierad med våra skatteintäkter.

Världens media fokuserar – med rätta – på den fruktansvärda islamistiska attacken på Drottninggatan i Stockholm i början på april. Men det som verkar undgå allas uppmärksamhet är de ständiga, osynliga islamistiska attackerna på samtliga våra gator i hela Sverige, inte minst på de gator som huserar kommunala förskolor i ett Sverige som redan håller på att kollapsa inifrån, ett Sverige vars hela sociala infrastruktur och överlevnadsvilja har urholkats på ett sätt som de flesta inte ens kan fantisera ihop i sina värsta mardrömmar.

Som till exempel när det gäller vem som får lov att utbilda den kommande generation svenska barn – beroende på personalens kön och/eller religion.

En dag som denna, då vi minns de judar som kallsinnigt utsattes för rasismens barbari, får vi inte glömma att denna rasismen frodas än idag i Sverige. Inte på tyska, utan på en mängd språk som härrör från olika dela av MENA (Middle East and North Africa).

Det är en obekväm sanning att påpeka i ett Sverige som självbelåtet titulerar sig själv ”humanitär supermakt”.