Archive for December, 2016

Bokrecension, ”Pojken Med Davidsstjärnan”

Torsdag, December 15th, 2016

Bokrecension: ”Pojken med Davidsstjärnan” av Michael Ben-Menachem

Pojken med Davidsstjärnan” av författaren Michael Ben-Menachem är något så ovanligt som en ödesmättad livsberättelse – berättad rakt, utan onödigt patos, som ett barn hade berättat det.

För de mest centrala delarna av boken, ungdomsåren, handlar just om författarens barndom. En fin barndom som slogs i spillror då Nazismen gjorde sitt intåg i Andra världskrigets Europa.

”Jag undrade då: vad är lättast, att dö av hunger genast, eller att göra det långsamt, stegvist?”

Att ett barn som inte ens fyllt tio tänker lugnt i dessa banor ger en fingervisning om det omänskliga som utspelades tvärs över en hel kontinent.

Författarens uppväxt färgades påtagligt av plågan över att inte längre minnas sin mamma, hur hon såg ut, hur hon var. Även om detta berättas det återkommande i olika stadier av krigsåren samt uppväxten efteråt. Man kan knappt föreställa sig vilka inbördesslitningar en så fundamental avsaknad orsakade i det unga barnets uppväxt samt hans senare utveckling.

Det intressanta med författaren Michael Ben-Menachems livsberättelse är att det är just detta det är: en livsbejakande berättelse. Ja, det var många som strök med längs vägen – han beskriver ingående både gaskamrarna och de övriga koncentrationslägrens fasor. Men genom hela berättelsen glimrar hela tiden fram både medmänsklighet – ofta från oväntat håll – och humor. Visserligen ofta i början en rätt svart humor, men med åren och ytterligare utveckling även en glatt, bubblande och framför allt livsbejakande humor med ett stort mått självdistans. Som i den här korta redogörelsen för en ung mans första trevande intresse för flickor efter kriget:

”Det hände dock att jag lyckades ragga upp en flicka i badet. Det var en sorts striptease i motsatt riktning. Jag träffade flickan i fråga i badet där hon hade bikini eller baddräkt på sig och sedan när jag väntade på henne utanför hade jag ingen aning om hur hon såg ut när hon var påklädd.”

Trots att författaren förlorade stora delar av sin familj, trots att allt togs ifrån familjen först av nazisterna och sedan av efterkrigskommunismen i hemlandet Ungern, är det en sak som helt saknas i berättelsen: det finns ingen bitterhet. Varje motgång har istället gett upphov till nya sätt att överleva, slå sig fram, nå framgång och när det inte var möjligt, att fly utomlands till frihet i först Israel och sedan Sverige.

Och det är just i Israel och Sverige som författaren blomstrar och har slagit nya rötter. Både sina egna, och genom sina barn och barnbarn.

Det förflutna är inte bortglömt – Michael Ben-Menachem inte bara skriver, han besöker även skolor för att prata både om Förintelsen och om integration efter immigration. Han är ett levande exempel på lyckad integration efter immigration – det finns visserligen ett litet hörn där minnena bevaras och bejakas, men dessa mörka minnen från gårdagen tillåts inte definiera vem han är idag. I Sverige omsatte han sin positiva anda i att utbilda sig till psykolog.

Ett steg som inte bara hjälpte honom komma på stadiga fötter, utan även hjälpte andra övervinna sina egna mörka minnen och gå vidare med livet.

Eller som författaren så förträffligt skriver nära slutet av boken:

”Människor som jag, som gått igenom så mycket, är oändligt tacksamma för att vi fick leva. Ingenting i världen kan hindra oss ifrån att njuta av varje njutbar sekund av vårt liv. Livet är inte stavat med ett stort L utan många små. Om man går förbi de små njutningsbara sekunderna, minuterna, går man förbi sitt liv.”

Precis så är det. ”Pojken med Davidsstjärnan” är, trots den dystra bakgrunden, onekligen en hyllning till livet.

Le-chaim – till livet!

”Feministen” Wallström i Ramallah istället för Aleppo

Torsdag, December 15th, 2016

Staden Aleppo i Syrien har förintats och flera hundra tusen människor har dödats i inbördeskrigets Syrien. Massmordet pågår medan du läser dessa ord.

Iran hänger regimkritiker. I Palestinska Myndigheten fänglsas, torteras och dödas oliktänkande på löpande band av en ”president” som nu är inne i 12 året av sitt 4-åriga ämbetsperiod. I Turkiet behandlas armenierna och kurderna knappt som människor. I Egypten sprängs koptiska kyrkor, de bedjandes krossas levande under de demolerade byggnaderna. Saudiarabien utdelar offentliga piskrapp till kvinnor som vågar köra bil eller som går utanför huset utan slöja. Hamas slänger homosexuella från taken till sex-våningsbyggnader till en ohygglig död på gatan nedanför. I Irak säljs yezidiska flickor i öppna slavmarknader. I Afghanistan behandlas kvinnor som mindre värda en kor och getter.

Om allt detta och mer är Sveriges ”feministiska” utrikesminister Margot Wallström tyst. Istället reser hon idag genom Israel till Ramallah för överläggningar med Mahmud Abbas om fred mellan israeler och palestinier. Men hon träffar inga israeliska regeringsrepresentanter.

I svenska medier framhåller hon att hon ”bojkottas” av den israeliska regeringen.

Det stämmer inte. Margot Wallström bojkottas inte – hon ignoreras eftersom hon är irrelevant. Det är en väsentlig skillnad.

För att hon skulle bojkottas måste Israel först ta ställning till något hon har att erbjuda.

Men Wallström har inget att erbjuda Israel. Ingen dialog, ingen konstruktiv debatt, inget brobyggande mellan de svenska och israeliska regeringarna, än mindre mellan Israel och dess grannar. Så Wallström bojkottas inte, hon ignoreras. För det är så enkelt att om du bor mitt i stan och en traktorförsäljare försöker intressera dig i att köpa en jordbruksmaskin, så stannar du inte upp och undersöker utbudet – eftersom utbudet är helt ointressant för dig.

Likadant är det med fallet Israel och Margot Wallström – hon har inget att erbjuda den judiska staten. Därför ignoreras hon.

Här i Jerusalem framkallade nyheten om Wallströms nära förestående besök i regionen en suck av uppgivenhet.

Israelerna resonerar så här: Sverige och Israel har utmärkta relationer bortom det svenska utrikesministeriets antagonistiska hållning. Inom vitt skilda områden som vetenskap, akademi, kommers, innovation, katastrofberedskap, mjukvaruutveckling, integration av nyinflyttade, språkutlärningsteknik till invandrare, säkerhetsutbyte med mera, har länderna välfungerande, nära band och de trivs med och hjälper varandra. Sedan kommer Wallström och upprepade gånger fördärver allt som har byggts upp.

I Israel betraktas Sverige som ett välmenande och mycket respekterat land, men konsensus i Jerusalem är att Sverige idag verkar lida av en olycklig kombination av stora ekonomiska problem orsakade av en inte helt genomtänkt asylpolitik å ena sidan, och ett ovanligt amatörmässigt regeringsstyre å andra sidan. Jerusalem betraktar Sverige som ett vänskapligt land lett av rätt simpla människor i Rosenbad som helt enkelt inte är mäktiga den tuffa situationen de själva försatt sig i. Och då går dogma, personlig prestige och genomskinligt röstfiske före allt annat. Framför allt betraktas Margot Wallström som en person som vill väl och som vill agera på den stora världsscenen, men som hämmas av att varje aktion hon företar, varje ord hon fäller, egentligen är ämnad för en hemmapublik under pågående valkampanj. Hon vill agera i globala frågor, men uppför sig som en radikal aktivist på lokalnivå.

Margot Wallström upprepade gånger tagit klart parti för ena parten i den komplicerade Mellanösternkonflikten och upprepade gånger antagoniserat den andra parten, ignoreras hon av israeliska regeringsföreträdare under sin resa. Den israeliska oppositionen ignorerar henne också, av samma anledning.

på sätt och vis har Wallström lyckats med något ingen annan svensk politiker tidigare kunnat göra: förena den israeliska regeringen och oppositionen. Därtill har hon tidigare lyckats med ytterligare en bedrift, där hon faktiskt är ensam i världen: hon har lyckats förena Israel och flera arabländer, främst Saudiarabien, genom att förolämpa dem alla i lika stora mått.

Återstår då för Wallström att landa i Tel Aviv men åka direkt till Ramallah för att träffa Mahmud Abbas. Hur hon har tänkt ”främja fred” mellan två parter när hon så konsekvent gjort sig irrelevant för ena parten återstår att se.

Frågar man israeler vad de vet om Sverige, hör man nästan utan undantag ”Malmö. Zlatan. Margot Wallström. IKEA. Volvo”. Nästan alltid i den ordningen. Malmö och Wallström i negativ bemärkelse, Zlatan, IKEA och Volvo i oerhört positiv bemärkelse. Israeler fullkomligt älskar Sverige, men är bekymrade över den svenska regeringens ologiska hållning gentemot Israel.

Ilya Meyer, på plats i Jerusalem

Besök på Neve Eshkol dagcentral i Negevöknen, Israel

Onsdag, December 7th, 2016
En dagcentral för pensionärer – och gymnasieelever!
Vasadu, frågar du?
Jo, detta är Israel, så visst.
här är det:
Min kibbutzmamma när jag bodde på Kibbutz Gvulot, Dina Peleg, är föreståndarinna för Neve Eshkol Dagcentral. En anläggning för pensionärer, Alzheimerssjuka – och regionens skolelever. En generationsanläggning som spänner 3 generationer i Region Eshkol i norra Negevöknen där vår kibbutz ligger.
Detta är en anläggning som erbjuder aktiviteter och måltider för regionens äldre, som kommer hit på morgonen och tillbringar dagarna med att umgås, delta i och/eller titta på teater, dans, sång, äta, utveckla sina konsttalanger, lära sig språk, Förintelsestudier – ja vad helst de vill.
Ett stab om 20 personer assisterat av ungefär 100 volontärer (detta är som sagt Israel) ser till att allt fungerar.
Och utrustningen är ypperlig – och i minsta detalj genomtänkt.
Titta på bilderna. Där ni ser en gångväg ser den invigde en gångväg med minst fyra olika ytbeläggningar och lika många olika färger – för att man hela tiden ska  aktivera sinnena till och med när man tar en promenad. Där ni ser ett träd omgiven av ett ”staket” gjort av metall samt vita kullersten för att hålla obehöriga på avstånd, ser den invigde en stadig ledstång av metall att hålla i medan man får sig en promenad samtidigt som man får en gratis reflexologibehandling medan man går på de mjukt rundade stenarna. Där ni ser några träd med blommor ser den invigde noggrant planerade och planterade växtlighet i olika färger, ytstrukturer och höjder just för att hela tiden stimulera de olika sinnena. Där ni ser buskar ser den invigde planterade örter som vårdbrukarna har planterat och som de sköter.
  • Jacuzzi? Ja.
  • Bastu? Ja.
  • Fullt utrustat gym? Ja.
  • Utomhusgym? Ja – två stycken.
  • Fullt utrustat auditorium? Ja
Nästbäst av allt: gymmet, bastun, kaféet (mer om detta senare) utnyttjas även av regionens skolelever, som kommer och går när de har tid och växlar ett par vänliga ord med de äldre på väg in och ut. Det sjuder sålunda av liv och omtanke.
Skrev jag ”nästbäst” ovan? Ja.
För allra bäst, ur min synvinkel är inte allt ovanstående, eller min stolthet över att det är ”min” kibbutzmamma som utvecklat allt detta. (Dina och hennes underbare man Yigal kibbutzadopterade flera ungdomar genom åren – sina egna fyra barn till trots.)
Nej, det bästa för ett matvrak som yours truly är att kaféet – kosher, förstås – tillverkar för hand de mest utsökta chokladpraliner på denna jord.
Allt serverat med ett leende – från föreståndarinnan Dina Peleg som tycks känna varenda människa där med förnamn, via vårdpersonalen, kockarna, kafépersonalen, och skoleleverna.
Besök Neve Eshkol på väg 232.