Utebliven kritik bygger ett segregerat samhälle

Läs den utmärkta artikel i Sydsvenskan av Pernilla Ouis. Det handlar om den konsekvent uteblivna kritiken av fanatiska muslimer i Sverige.
Precis så är det.
Det segregerade samhället som vi tyvärr numera fått är inte ett resultat av att svenskar inte tycker om muslimska invandrare.
Det är ett resultat av att svenska medier och politiker konsekvent vägrat att underställa muslimska invandrare exakt samma krav som alla andra.
Att särbehandla samhällsgrupper utifrån etnicitet/religion är rasism. Kanske ett slags välmenande rasism, men rasism icke desto mindre. Och ett rasism med samma förödande resultat som den mest brutala former av öppen rasåtskillnad.
När det gäller rasism, är det inte avsikterna som räknas utan resultaten. Och resultaten är exakt likadana: segregering. Ett segregerat samhälle där vakuumet som lämnas av rädda och okunniga politiker och medier snabbt fylls av människor med dunkla motiv.
Islamisterna bland våra invandrare har tacksamt kapitaliserat på denna svaghet. Med vissa politikers och mediers ibland tysta, ofta aktiva, medgivande.
Slutresultatet är ett segregerat samhälle – men ett segregerat samhälle framkallat av islamister med ett rasistiskt, elitiskt perspektiv där medmänsklighet inte ryms.
Att inte våga kritisera ett samhällsgrupp just på grund av dess etnicitet/religion är alltid dömt att misslyckas. Visst är det våra oerhört svaga, principlösa politikers och mediers fel att de konsekvent vägrat utöva denna kritik – men de har faktiskt skrämts till tystnad av islamisterna.
Och där har vi adressen för vår kritik. De moderata muslimska samfunden som under en följd av år inte velat eller vågat öppet särskilja sig själva från islamisterna, extremisterna. Resultatet är att hela samhällsgrupper ställs utanför.
grund av utebliven kritik.
Kommer våra politiker och medier att dra lärdom av detta, ge det nödvändiga stödet till de muslimska samfunden och ta initiativet genom att såväl stödja de moderata krafterna och starkt kritisera fanatikerna? De moderata muslimska samfunden måste få se i praktiken att de får samhällets stöd, annars kommer de aldrig att våga ta fajten själva.
Det är upp till samhället – våra politiker och medier.
Och det hela börjar med rätten att utöva kritik. Inte på hela samhällsgrupper utan på dem som förtjänar det.
Öppet. Utan rädsla. Fullt beredd på de eventuella konfrontationer som kanske följer – och lika fullt övertygade om att de konfrontationer måste vinnas av det demokratiska samhället.
För det öppna samhällets demokratiska värderingar. Värderingar som utan åtskillnad, utan segregering, måste få tillämpas på alla i samhället.