Archive for Januari, 2016

Ensamkommande barn – då och nu

Söndag, Januari 31st, 2016

Några personliga reflektioner om hur det är att vara ensamkommande barn – ett VERKLIGT sådant – i ett främmande land.

17 år gammal bröts jag upp från min familj, från landet där jag föddes, Indien, och skickades – ensam – till England. För att fortsätta min skolgång, att läsa på gymnasiet.

Jag kände ingen i England. På grund av Indiens  stränga finanslagar kunde alla mina ekonomiska tillgångar ledigt rymmas i en egenhändigt tillverkad (i slöjdklassen) läderplånbok: exakt 2 pund (vid den tiden motsvarade detta ungefär 14 kronor).

That’s it. 14 kronor och så fick jag klara mig på egen hand i ett nytt land. Jag blev inkvarterad hos en familj, som betalades av kommunen för att ge mig kall frukost och varm kvällsmat varje dag, samt en ren omgång sängkläder och badlakan varannan vecka. Inget mer.

I skolan fick man på den tiden skollunch, precis som man får i svenska skolor idag. Men lunchen var behovsprövad – de som hade föräldrar med hyggliga inkomster fick betala för lunchen själva. Men jag var oerhört blyg, det fanns ingen vuxen jag kunde vända mig till, och jag hade inga föräldrar i England som kunde föra min talan. Så jag gick första året utan lunch. Varje lunchtid lämnade jag skolan och vandrade på gatorna i exakt 35 minuter tills lunchpausen var över. Klasskamraterna tog för givet att jag gick ”hem” och åt lunch.

Men jag hade inget hem att åka till. Bara ett rum där jag inkvarterades hos en familj, som inte riktigt förstod – eller brydde sig om – hur jag klarade mig under den långa skoldagen.

Jag gick inte ut och matstrejkade – jag hade ingen mat att äta eller strejka över. Tills jag kom hem efter skolan och fick min kvällsmat. Jag lärde mig äta mycket bröd på den tiden.

Jag skötte mig i skolan, gjorde alla mina läxor i tid, skaffade två regelbundna jobb på helgerna – ett på lördagar och ett annat på söndagar. Tvättade däremellan folks bilar, klippte gräset åt grannfamiljer, städade kontor. Köpte aldrig någonting jag inte hade råd med, förväntade mig inte heller att kommunen eller någon annan skulle ge mig något jag saknade.

Jag var 17 år, sedan 18 år (gymnasiet i England är på blott 2 år) – min VERKLIGA ålder – och jag tafsade inte på några småtjejer, våldtog inte någon, slog inte ner någon för att han/hon tillhörde en annan religion, och jag stack absolut inte kniv i någon ung människas rygg bara för att hon (a) tillhörde det föraktade kvinnliga könet, eller (b) tillhörde någon föraktad religion.

Jag var – är – jude och kände inget annat än djup tacksamhet mot England. I all min ensamhet kände jag stor tacksamhet för att England hade gett mig en möjlighet att ta mig ur en växande misär i Indien. En möjlighet till högre utbildning – jag gick vidare och läste 4 år på universitet. En möjlighet att stå på egna ben och arbeta för det jag saknade – som till exempel pengar så jag kunde betala 50 pence, motsvarande 3 kronor och 50 öre på den tiden, för att äta mig mätt på skollunchen från början på andra året i skolan.

Jag var ensamkommande barn. Verkligen ensam. Utan möjlighet att förbättra min situation annat än genom att sköta mig i skolan och arbeta hårt varje ledig stund för att tjäna pengar och skaffa det jag saknade och behövde.

Jag fick aldrig någon känsla av att politiker eller journalister skulle sympatisera med mig om jag istället avreagerade min ensamhet, min avsaknad av fundamentala förnödenheter, genom att bestraffa min omgivning. Jag fick definitivt inte någon känsla av att jag skulle väcka sympati hos rikspolischefen eller min lokala kommunpolitiker om jag gick omkring och satte eld på folks bilar eller stack kniv i folks rygg.

Jag skötte mig. Jag hade vuxit upp i Indien som enda jude i en kristen skola där de flesta barn var hinduer, med en stor minoritet buddhister, sikher, kristna, jainister och muslimer. Som jude var det detta jag hade lärt mig – att ingen är skyldig mig något som jag inte arbetar för, men att jag är skyldig min omvärld ett gott uppförande och ett ärligt uppsåt.

Inte minst, jag uppförde mig på detta sätt för att det var det som förväntades av mig.

Samhället hade klara, tydliga krav på mig.

, på den tiden, gick det hur bra som helst att ställa krav på ensamkommande barn.

Visst har världen förändrats väldigt mycket sedan jag var 17 år. Men har det verkligen förändrats så mycket att samhället inte längre vågar ställa krav på ungdomar?

Eller är det så att bara vissa ungdomar skyddas från krav? Hur väljer man vilka som får leva ett kravfritt liv?

Och är det verkligen bra för rikets psyke att inte ställa fundamentala krav på en stor samhällsgrupp med enorm potential – den generation som kommer att ärva (eller nedmontera) vårt samhälle om några år?

Ungdomarnas (och det råder delade meningar om den verkliga åldern på många av dessa individer) bristande uppfostran hemmavid i sina hemkulturer kan ha många möjliga förklaringar. Inte minst spelar nedärvda religiösa normer en betydande roll här. Men problemet ligger nog inte enbart hos ungdomarna, utan minst lika mycket hos de vuxna politiker och journalister som ignorerar, ja faktiskt kväver, sitt eget samhälles kulturarv och istället fjäskar för andra kulturyttringar som inte har mycket gemensamt med värdsamhällets normer – de normer som tills nyligen byggde upp vårt land, det kitt som sammanhåller vår sociala struktur.

, i England 1972, lärde jag mig anpassa mig till det nya samhället. För samhället ställde krav på mig.

Är samhällsfunktionen i Sverige, år 2016, verkligen så väldigt annorlunda?

Eller är det bara politiker och journalister som borde veta bättre, som istället fortsätter att idka massiva sociala experiment med andras välfärd och liv som insats? Eller som i sin enfald tror att respekt för andra kulturer kräver överseende för övertramp på värdsamhällets sociala integritet?

Ett kort förslag därför till våra politiker och journalister: ställ tydliga krav – eller lämna över tyglarna till andra som är villiga att ta ansvar för samhället.

För Sverige har inte råd med fortsatt socialt experimenterade.

Skriver alltså ett före detta ensamkommande barn.