Antisemitism i Sverige har äntligen blivit uppmärksammad i media

Lite tankar om gårdagens program Uppdrag Granskning, för den som inte såg det.

I åtminstone Göteborg har judarnas utsatta situation alltid bemötts av polisen med största empati, genuin hjälpsamhet och påtaglig verklighetsförankring. Situationen tycks vara markant annorlunda i Malmö, där den ansvarige polisen som har till uppgift att spåra och motarbeta antisemitiska handlingar initialt påstår att Malmö inte är sämre än någon annanstans i Sverige.
Vilket gör att man bävar inför tanken på det som sker runt om i hela vårt rike, om det är sant.
Samtidigt påstår samme polis att det var en ögonöppnare för honom att Malmös judar känner att de är utsatta. Han kunde heller inte svara på varför man inte tar in till förhör de fordonsägare vars fordon använts i antisemitiska handlingar.
Är han i så fall landets trögaste, mest okänsliga tjänsteman? Eller är han helt enkelt en tjänsteman som ser mer till sin egen och sin familjs personliga säkerhet – han vill inte riskera att antagonisera ’fel’ befolkningsgrupp – än till judarnas säkerhet, som han visserligen får betalt att skydda?
Judiska lärare som rapporterar till sina rektorer att de trakasseras av antisemitiska elever ignoreras.
Skolelever som lämnar klassrummet varje gång ämnet rör det judiska gör det ostraffade – trots att Sverige formellt sett har obligatorisk skolplikt till 16 års ålder (bara teoretiskt, visar det sig, åtminstone när politisk korrekthet och hukande feghet får dominera).
Såväl officiella företrädare för muslimska organisationer som muslimska individer – främst yngre – uttrycker öppet antisemitiska åsikter. Utan att någon reagerar. Dessa säger gång efter annan att antipati mot svenska judar – i såväl ord som handling – är helt försvarlig på grund av en politisk konflikt mellan palestinska araber och israeliska judar på en helt annan kontinent 3000 kilometer längre österut.
Journalisterna gjorde i mångt och mycket ett utmärkt jobb i programmet Uppdrag Granskning. De var verkligen utsatta, och fick ta emot flera hot för att de uppfattades som judar. Bara det, år 2015 i Sverige. Jag tror journalisternas styrka i programmet var just deras lågmäldhet, att inte gå i svaromål utan bara locka folk att prata, att yttra sig. Men det hade varit på sin plats om de åtminstone en gång hade förmått sig att fråga om det också är försvarligt för t ex judar eller kristna att attackera muslimer i Sverige på grund av de horribla handlingar, knivattacker på civila och halshuggningar inte minst, som vissa muslimska grupper begår i samma geografiska område. Alltså om inte samma principer ska få tillämpas för alla människor. Eller om det är i sin ordning att endast judar – i Sverige – ska acceptera att särbehandlas.
Många fler tankar snurrar i huvudet. Men dessa är de främsta för tillfället. All heder åt journalisterna för att de äntligen öppnat svenska folkets ögon för ett enormt problem som konsekvent förtigits av våra politiska partier och rikets journalister under ett par decennier. Inte för att våra politiker och journalister nödvändigtvis är antisemiter – det har jag svårt att tro.
Utan snarare för att det är lättare att blunda för en obekväm social sjukdom än att tvingas behandla sjukdomen.
Sjukdomen heter antisemitism. Och den grasserar bland stora delar av vårt lands muslimska befolkning. Öppet, medan de betalda tjänstemännen – inom polisen, det politiska etablissemanget och utbildningsväsendet – blundar och tar emot sina offentligt finansierade löner. En stor del av orsaken till problemets uppväxt är också mainstream pressens medvetna, bestämda blånekande av problemet. Förhoppningsvis har gårdagens Uppdrag Granskning gjort något för att återupprätta den svenska mediekårens mycket skamfilade rykte i frågan.
För den artificiella och felaktiga kopplingen mellan den politiska konflikten i Mellanöstern och muslimsk antisemitism här i Sverige är något som våra medier måste stå till svars för. Främst politiska indoktrineringsorgan som Aftonbladet men även de övriga stora som inte vågat berätta sanningen.
Till sist: tack och lov finns unga muslimska företrädare som Siavosh Derakhti som både är och vågar uppfattas som inkluderande och medmänskliga. Om Siavosh Derakhti inte i sinom tid får en framträdande roll att spela i det nya Sveriges nödvändiga politiska omdaning, ja då det är det verkligen illa ute med Sverige.
Om du inte sett programmet, finns en länk till Uppdrag Granskning här.