Archive for September, 2014

Utanförskap eller medveten vägran att integreras?

Måndag, September 8th, 2014

Så här dagarna före valet 2014 rasar debatten om utanförskap som aldrig förr.

Varje gång någon tar upp ämnet ”integrering” stämmer hela vänsterfalangen in i sin outtröttliga refräng ”islamofobi”.

Men vem har sagt att utanförskap är endast förbehållen Sveriges muslimska invandrare och inga andra invandrargrupper? Varför är det ”islamofobiskt” att påtala att Sveriges integrering av sina invandrare har misslyckats – kolossalt? Har Sverige endast haft invandrare från muslimska länder? Finland, Jugoslavien, Argentina, Chile, Vietnam, Polen, Ungern, faktiskt även Danmark och Norge – räknas inte dessa länder? Alls?

Svaret till frågan om varför allt tal om Sveriges misslyckade integrering av sina invandrare de senaste decennierna är så känsligt är: Sveriges islamistiska rörelser och deras villiga kollaboratorer inom den svenska vänstern.

Eller, mer rättframt, dessa nyttiga idioter som tror att bara man gör de mest våldsamma fanatikerna till lags, kommer vi att besparas det öde som redan spridit sig inom stora delar av den muslimska Mellanöstern och norra Afrika.

Islamiska Staten (IS).

För misslyckandet med Sveriges invandrings- och integrationspolitik härleds, tyvärr, endast till en enda grupp i det moderna Sverige: Sveriges muslimska minoritet. En muslimsk minoritet som har flytt undan mänskliga rättighetskatastrofer i sina hemländer, autokratiska despoter, inbördeskrig, religiös intolerans mot allt som inte exakt motsvarar en mycket snäv tolkning av de aktuella ledarna för respektive hemland, inbördes strider mellan olika muslimska stammar och strömningar inom religionen Islam, kvinnostympning på massiv skala, och mer därtill.

Av alla dessa muslimer som har flytt hit till Sverige – och de allra flesta har alltså flytt hit, inte flyttat hit – sägs den överväldigande majoritet vara moderata, ärliga, hårt arbetande människor som bidrar till sitt nya land Sverige. Och det finns ingen anledning att tro annat enligt den empiriska statistiken som finns till hands.

Men sedan kommer fanatikerna och extremisterna. I stort sett de enda som hörs. För de mer moderata muslimerna för det mesta väljer att inte yttra sig. Om det är av rädsla, av uppgivenhet, för att de är för involverade i att bygga upp sina nya liv här i det nya landet – det finns ett flertal anledningar till deras tystnad och alla är nog lika korrekta beroende på varje individs enskilda situation.

Men de hörs likväl inte, oavsett anledning. De enda som hörs är fanatikerna och extremisterna. Och dessa vinner terräng.

En vecka före valet framträder Omar Mustafa i SVTs Agenda tillsammans med Demokratiministern Birgitta Ohlson.

Och då blir det alldeles kristallklart att Sverige är inträngt i exakt den omöjliga situation där de islamistiska extremisterna vill att vi ska vara.

Omar Mustafa uttrycker det rätt tydligt. Det kan sammanfattas ungefär så här:

Vi väljer medvetet att inte integreras i det samhälle som öppet och villkorslöst tagit in oss och gett oss en fristad.

Vi deltar inte i det samhälle som har räddat oss undan hemskheter i våra forna hemländer.

Vi kräver och faktiskt får en oproportionerligt stor del av den svenska välfärdsbudgeten via ett flertal sociala och ekonomiska mekanismer.

Men om inte vi får ännu mer, ja då åker våra ungdomar ner till de mest våldsbejakande, de grymmaste massmördare i modern historia för att delta frivilligt och entusiastiskt i deras bestialiska framfart i våra forna hemländer (från vilka vi flydde), därför att det inte är vårt ansvar som föräldrar eller religiösa samfund att se till att både vi och våra ungdomar integreras (inte assimileras utan integreras) i vår nya fristad Sverige – det land som gett oss tillbaka livet och självrespekt och en framtid.

Och vi kräver dessutom att om och när våra ungdomar bestämmer sig för att komma tillbaka till Sverige, ska de inte mötas med rättsliga eller polisiära åtgärder utan med ännu mer frikostig ekonomisk investering av de svenska skattebetalarna i utbyte mot att de inte utövar sina nya stridsfärdigheter, inlärda i Somalia, Syrien och Irak, här hemma i Sverige – trots att detta är ett underförstått hot som kommer att existera i all evighet; en kniv som hänger prekärt över vår kollektiva nacke ifall de inte får allt de, och vi, pekar på.

Hur man än analyserar situationen kommer islamistisk fanatism att kosta de svenska skattebetalarna ännu mer än den redan gör. För all evighet.

Vilket lysande utbyte för vår öppenhet, vår medmänsklighet, vår generositet.

Omar Mustafa, före detta partistyrelseledamoten för Socialdemokraterna innan han avlägsnades från sin post för vissa olämpliga uttalanden – och han får faktiskt medhåll även av Demokratiministern Birgitta Ohlson (Fp) – motsätter sig att man fråntar dessa terrorister deras svenska medborgarskap.

Det de inte riktigt verka förstå är att medborgarskap är ett privilegium man förtjänar, inte en rättighet man äger.

Ett privilegium som de flesta av oss som invandrat hit och/eller flytt hit till Sverige faktiskt uppskattar som sådan.

Det finns egentligen bara en enda relevant fråga i anknytning till detta:

Varför skulle vi vilja ha stridsutbildade terrorister i vårt samhälle – vilket positivt syfte har det att ge husrum till terrorismbejakande våldsmän i vårt civila samhälle?