Krister Kronlid (s) höll ett fantastiskt tal på åminnelsedagen av Kristallnatten

Krister Kronlid (s) höll ett fantastiskt tal på åminnelsedagen av Kristallnatten, då Göteborgs Judiska Församling höll en minnesceremoni i synagogan.
Evenemanget, som hölls helt och hållet i Göteborgs Judiska Församlings regi, var en värdig, gripande ceremoni som började med Havdala, då man tänder ett ljus för att signalera att sabbaten är över, och avslutades med att rabbin Hillel sjöng en vacker El Maale Rachamim, en bön över de döda.
Där emellan blandades underbar musik och sånger från tonårsflickor ur Judiska Församlingen – Tredje Generation, dvs barnbarn till de judar som överlevde Förintelsen – samt tre tal: en av Stefan Lindmark, som representerade Andra Generationen, dvs barn till överlevande. Stefan höll ett starkt tal som skildrade hans mammas öde under Förintelsen samt svenske hjälten Raoul Wallenbergs ojämförliga arbete med att rädda judar ur Hitlers gaskammare.
Jag höll ett tal som satte in Kristallnatten i ett bredare perspektiv, och det tredje talet hölls av Krister Kronlid (s).
Kristers tal var så starkt att han fick stående ovationer. Han har gett mig tillstånd att återge hela talet här på bloggen:

Krister Kronlid (s) talar om Kristallnatten inför en fullsatt synagoga i Göteborg.
Foto: Mi Grandin

Till åminnelse av Kristallnatten – Göteborgs synagoga 10/11-2012
Antisemitismen är ett mänsklighetens gissel och har flertusenåriga anor på vår jord. Redan ett par hundra år före vår tideräkning fanns antisemitismen, eller judehatet, bevittnat av flera skribenter vid den tidens skildringar av samhällena runt om i mellanöstern.  De var inte bara de romerska ockupanterna som behandlade judar mycket illa.
Av kringboende arabiska folkgrupper betraktades judar som giriga, fega och lömska enligt historiker. Vilket också speglade livet för judar som tvingades fly undan romarnas förtryck. Man kan tycka att vi under de två tusen vi haft på oss skulle kunnat skingra alla fördomar, stereotypa och rasistiska uppfattningar.
Men så är dessvärre inte fallet. Snarare tvärtom!
Under medeltiden präglades stora delar av Europa av starka antisemitiska strömningar. Ledda av, eller understödda av, katolska kyrkan och kyrkans mäktiga män. I påvens rom tvingades judar att bo i trånga, avskilda och begränsade ytor i så kallade getton. Ett fenomen vi tvingades se upprepa sig i historien några hundra år senare, med mycket, mycket allvarliga konsekvenser.
Från Spanien fördrevs alla judar under drottning Isabell och katolska kyrkan.
Men på många håll levde judar under relativt säkra och trygga förhållanden, som goda lyckliga samhällsmedborgare tillsammans med sina familjer. Fria att utöva sin religion och sina sedvänjor.
Ofta var de judiska familjerna engagerade i kulturlivet, politiken, finansväsendet och inom vetenskapen. Därigenom vann man på många håll samhällets respekt, uppskattning och en stark social ställning. Det judiska livet i Europa blomstrade.
Den bilden förändrades radikalt i Europa under 1800-talets senare del. Nationalstatens betydelse och nationalismen vann mark och lade sig som en blöt filt över länder och folk vilket skapade spänningar på kontinenten.
Judarnas medborgerliga rättigheter begränsades. Religiösa och politiska doktriner resulterade i så kallade pogromer. I Tsarryssland jagades judarna på flykt. I Polen skrämdes man iväg och på många håll runtom i Europa tvingades judarna fly på grund av antisemitismen och våldet som följde i pogromernas spår.
Många av dessa kom till Sverige. De kom hit för att söka en fristad åt sina familjer. För att leva och utveckla sina liv i frihet. Sedan dess har många sett Sverige som ett tolerant, fördomsfritt och öppet samhälle för alla, oavsett religiös, etnisk eller kulturell tillhörighet.
Det är en självbild av vårt land som kommit allt mer på skam under åren.
Redan under 1800-talet bildades antisemitiska föreningar i Sverige, vilka följdes av fascistiska och sedermera nazistiska partier under 1920- och 30-talet.
Mitt under brinnande världskrig fanns nazister i folkvalda församlingar här hemma. Trots att vi redan 1941 visste att judeförföljelserna i Tyskland och Europa övergått i rent folkmord.
6 miljoner judar…
6 miljoner judar och andra mördades under industrialiserade och välorganiserade former i andra världskrigets inferno. Det är ett obestridligt faktum och en skam för mänskligheten. De skändligheter och folkmord som utfördes i Europas slakthus var ideologiskt och politisk motiverat.
Och världen skrek ut sin ångest – aldrig mer!
Men i takt att människor glömmer, överlevande går ur tiden och förintelsen förnekas av politiska och religiösa krafter – så tystnar rösterna från det förflutna och grumliga teorier vinner åter mark.
Det sker i Mellanöstern, Europa och Sverige varje dag, till och med just nu ikväll då vi samlats till åminnelse av Kristallnatten 1938. Det är en varningsklocka för vår värld och vi som ser och hör måste höja våra röster!
Att antisemitismen kan växa sig starkare år 2012 visar hur stark rasismen är till sin natur. Det visar också att den inte försvinner ur ett demokratiskt samhälle utav sig självt. Den måste bekämpas med alla till buds stående medel. Med aktiva och kraftfulla åtgärder i demokratins och toleransens namn.
Passivitet, tystnad och axelryckningar däremot, är antisemitismens näring och energi.
Idag är det inte alltid säkert att vara jude i Sverige. Män, kvinnor och barn med judisk tillhörighet vågar inte bära sina religiösa attribut på våra gator och torg. Rädda för trakasserier, hot och våld.
Ungar med judisk tillhörighet vågar inte tala om i skolan att hon eller han är jude. Man är rädd att utsättas för mobbning, hot och våld.
Dessa underliggande hot gäller även vuxna, som av rädsla för omgivningens reaktioner tiger stilla om sitt religiös, kulturella och etniska arv. På jobbet, på gymmet och i föreningslivet. Det är inte acceptabelt i ett öppet, tolerant och demokratiskt land år 2012. Det är inte acceptabelt i vårt Sverige!
I landets tredje största stad Malmö, ser vi antisemitismen komma tillbaka med full kraft.
Inte smygandes, utan klampandes fram. Ogenerat, högljutt och arrogant. Ändå är det pinsamt tyst i det offentliga, politiska och intellektuella Sverige.
Jag reste nyligen till Malmö, för att delta i en så kallad Kippavandring. Vi var några hundra personer som tillsammans vandrade från synagogan till Möllevångstorget under tystnad, för att där avluta med några talares väl valda och uppmuntrande ord. Vi delade en känsla av värdighet den dagen.
En känsla av att vi tog tillbaka en del av vårt toleranta och öppna samhälle. Det var en viktig symbolisk handling och en viktig signal till stadens politiska ledning:
– Vi accepterar INTE att den judiska minoriteten hotas och förföljs i vårt Sverige!
Det som kanske gör att vi reagerar trögt på den eskalerande antisemitismen är kanhända för att vi inte känner igen den, då vi bär en kollektiv bild av antisemitismen från Europas blodiga historia.
Men det är inte alltid bredaxlade unga killar med rakade skallar och bombarjackor, som rusar gatan fram och vrålar ut sitt hat.
De finns fortfarande kvar, men de är förhållandevis få idag…
Det är någonting annat vi ser – angripare med rötterna i Mellanöstern.
Intoleranta människor med rötterna i den del av världen där antisemitismen fortfarande växer och frodas. I länder som Syrien, Iran, Jordanien och Egypten är produktionen av antisemitiskt material större än den någonsin var i Hitlertyskland.
Det tillverkas skolböcker, barnprogram, filmer, musik och teveprogram med antisemitiska budskap. I syfte att förlöjliga och demonisera judar och piska upp hat.
Ytterst syftar det till att skapa konfrontation där utplåning av det judiska folkhemmet Israel står högst upp på agendan för religiösa och politiska ledare. Utplåning av Eretz Israel.
Dessa hatets och våldets ideologier sprider sig även via teve och internet till Sverige och människor som är mottagliga för antisemitismens budskap. Här i vårt land ställs judar till kollektivt ansvar för händelser i mellanöstern, tusentals mil härifrån. Irrationellt, ologiskt och rasistiskt. Men ändå ett faktum.
Det är ett ansvar för Sveriges politiker att våga se verkligheten och ta sig an utmaningen – Att stoppa antisemitismen innan den växer sig för stark.
Det handlar om dialog, integration, upplysning samt att lyfta fram och uppgradera demokratins allra mest fundamentala delar – respekten för alla människors lika värde.
Jag ser Malmö och förfäras. Jag ser Göteborg och inser att vi måste agera för att säkerställa vårt samhälle för alla som lever här. Inklusive våra nationella minoriteter, som dessutom skall erhålla särskilt skydd och ställning i Sverige enligt en lag från 1999. Judarna är en av dessa minoriteter.
Ironiskt nog tvingas den nationella minoriteten judar här i Göteborg driva äldreboende, förskola och skola bakom lås och bom. Bakom murar, bepansrade glas, ståldörrar och med kameralövervakning och vaktbolag. Vilka andra svenskar skulle acceptera sådana livsbetingelser i sitt eget land? Endast på grund av sin identitet?
Vi moderna upplysta människor vet vad antisemitismen har att erbjuda världen. Förintelsen är ett kvitto på det och priset mänskligheten betalade var 6 miljoner mördade judar. I en civiliserad och rättfärdig värld finns ingen plats för antisemitism, intolerans och rasism.
Mikael Wiehe och Björn Afzelius sjöng i en av sina sånger: ”Om fascismen kommer smygande tillbaks. Så är det du, och jag, som måste stå emot”… Jag är en av alla de svenskar som tror på alla människors lika värde, religionsfrihet och vårt mångkulturella samhälle. Därför står jag här idag.
Jag kommer att fortsätta bekämpa antisemitismen så länge jag andas och lever. Oavsett i vilken skepnad den kommer tillbaka. Jag är också beredd att betala priset för min tro och mina värderingar. Inget pris kan bli högre än det som betalades av förintelsens offer.
Ikväll är vi tillsammans för att minnas Kristallnatten 1938 och för att se till att det aldrig händer igen.
Tack för att jag fick vara med!
Krister Kronlid (s)