För några dagar sedan sprängde sig en islamist i Stockholm.
I terrorattacken dödade han endast sig själv och skadade två förbipasserande, men det var ren tur att den mänskliga och materiella förödelsen inte blev långt värre.
Enligt uppgifter hade den islamistiska terroristen sammanlagt 8 bomber till sitt förfogande: en bilbomb, som exploderade. En väska med sprängmedel och vassa spikar, som han ämnade kasta in i en affär men som han inte hann utlösa, samt totalt sex rörbomber fästa runt midjan, med vilka han tänkte slakta en stor mängd människor i ett köpcenter i centrala Stockholm. Endast en av dessa rörbomber exploderade, därför de ringa skadorna.
Det har spekulerats mycket i vad som kan ha drivit en svensk muslim att begå ett sådant horribelt brott. Ett brott inte bara mot de oskyldiga han på måfå selekterade för döden, utan också mot hans egen familj (han efterlämnade fru och småbarn) och naturligtvis alla andra svenska muslimer.
Medan landets politiker har intagit en lika förutsägbar som pinsamt försiktig hållning inramad av politisk korrekthet, har medierna i stort varit överraskande rättframma i sin skildring av terrorattacken och det islamistiska trycket som gav upphov till det.
Ingen mindre än Aftonbladet publicerade en uppfriskande ärlig artikel författad av Johan Hakelius om faran med en politisk korrekthet som stryper analys av den våldsamma och rasistiska politiska ideologin islamism. Läs Johan Hakelius artikel, det är bland det bästa som har skrivits i ämnet under hela 2010.
Andreas Johansson Heinö skriver också utmärkt om behovet av att belysa, analysera och avkräva ansvar där det behöver avkrävas – hos islamister och hos en hittills tyst islam – istället för att söka ansvar där sådant inte finns, exempelvis hos svenska konstnärer eller svenska militärer.
En vanligtvis samhällskritisk tidning som DN skriver att en svensk plan saknas mot extremister och nämner helt öppet att extremisterna i detta fall är islamister. Att ha en plan eller strategi mot islamistiska extremister har naturligtvis många bottnar. Det viktigaste är att försöka komma åt problemets kärna utan att störa relationerna med övriga utövare av religionen islam. Men det intressanta i sammanhanget är att det höjs allt fler röster – såväl i Sverige som utomlands – om det riktiga i att arbeta med etnisk profilering som ett bland många parallella sätt att få bukt med problemet.
Etnisk profilering är oerhört problematisk ur demokratisynpunkt. Men bortse för en stund från den religiösa/muslimska dimensionen och tänk istället på en annan samhällsomstörtande verksamhet som med lite fantasi kan tänkas vara ett stort svenskt problem: våldsamma motorcykelgäng. Anta att polisen vet om att majoriteten våldsamma brott utförs av motorcykelgäng. Dessa gängmedlemmar brukar åka tvåhjuliga fordon, de brukar ha hästsvans och de brukar bära färgglada halsdukar runt halsen. Skulle polisen, för att inte riskera anklagas för diskriminering, därför behöva kroppsvisitera unga hästsvansförsedda mammor ute på promenad med sina bebisar i barnvagnar, skulle man stoppa och kontrollera 12-åriga skolbarn cyklande till skolan på sina tvåhjuliga fordon, skulle man göra räder mot KappAhl, H&M och Lindex för att de säljer halsdukar? Eller borde polisen fokusera sina magra resurser på dem som passar den accepterade bilden av en medlem i ett motorcykelgäng?
Politisk korrekthet i form av beröringsskräck med begreppet ”islamism” håller på att kväva samhället, men tacksamt nog visar nu svenska medier och analytiker en öppen vilja att nämna och diskutera problemet med islamism.
Och medierna verkar inse att det är viktigt i sammanhanget att särskilja religionen islam från den våldsamma, fanatiska och rasistiska politiska ideologin islamism. Två rörelser – en religion och en politisk ideologi – där den senare döljer sig bakom den förre genom att kapa dess namn.
Islamism utan islam hade inte varit möjlig. Islamister lyckas med sitt uppsåt enbart för att de kan skydda sig bakom en religion med ett snarlikt namn, islam. Alltså blir det plötsligt omöjligt att beröra islamism på grund av dess namn. Vilket är också tanken.
Det är just denna svaghet som samhällssabotörer som Jan Guillou utnyttjar för att stödja islamism och attackera västvärldens demokratiska värden. Han betecknar självmordsbombaren med sina åtta bomber som en ”knäppgök”. Se här ett filmklipp om en brittisk islamist som gjorde exakt vad den svenske terroristen gjorde, fast då fick 52 människor sätta livet till. Guillou betecknar inte dessa avarter som terrorister som bör bekämpas med statens och samhällets hela makt, utan som lite halvkonstiga ”knäppgökar”.
För att kontra det massiva svenska avståndstagandet mot dessa ”knäppgökar” som tror på islamism och den förödelsen den sprider, påstår nu Guillou att det hela bara är en fråga om rasism och hudfärg – han påstår att vita svenskar får lov att yttra sig som de vill, medan mörkhyade svenskar med utländsk etnicitet inte får lov att göra det. Han verkar inte fatta att inför svensk lag är alla lika oavsett hudfärg eller etnicitet: svensklibanesen Ali Esbati tillbringade tid i fängelse för sina rasistiska påhopp mot judar. Och Säpo anser att svenska vit maktanhängare som agerar på samma rasistiska sätt mot andra svenska minoriteter bör behandlas på exakt samma sätt. Det är mycket Guillou inte vet, men inte hindrar det honom från att yttra sig.
Därför uppmuntrar Guillou svenskar till att stödja terroristgruppen PFLP. Guillou har själv varit deltagare i organisationens osmakliga aktioner och han sprider gärna dess propaganda. Bland mycket annat har PFLP dödat ett stort antal civila i Mellanöstern och Europa samt kapat och förstört ett stort antal trafikflygplan. PFLP är en rasistisk antisemitisk organisation. Guillou uppmanar svenskar att stödja PFLP. Slutsatserna är självklara.
Idag står vi inför en möjlig upptrappning av islamistiskt våld i Sverige. Ansvarsfulla medier protesterar mot våldet och vill belysa det samtidigt som de gör allt för att skydda Sveriges muslimer från att dras med i en storm skapad av fanatiska islamister. Samtidigt står en nyttig idiot som Jan Guillou och gör sitt omogna yttersta för att spä på hat, våld och död. Han verkar tro att förödelsen på Stockholms gator är en inkomstinbringande inspiration till en billig deckare.
Det är den inte. Det är allvar. Det gäller svenska liv och svensk demokrati. Vill vi verkligen utvecklas i den riktning Guillou förespråkar, där folk utomlands varnas för att resa till Sverige såsom nu görs i USA av Simon Wiesenthalcentret? Och detta utan ens någon koppling till lördagens självmordsbombning, utan till det faktum att Sverige allt mer håller på att bli en stat där islamister skyddade av sådana som Jan Guillou och Ilmar Reepalu bestämmer vem som får leva och var svenskar av judisk härkomst får bo.
Någon med juridiska kunskaper borde ta en ordentlig titt på Jan Guillou och göra det som krävs för att Sverige åter kan bli det demokratiska samhälle det var innan islamism och dess stödtrupper demonstrerade sin makt i huvudstaden Stockholm.
Läser statsåklagaren denna blogg?