Indiens President Pratibha Devisingh Patil sade under sitt besök i Syrien nyligen att Indien erkänner Syriens ”legitima rätt” till Golanhöjderna.
Den indiska presidentens värd under besöket, Syriens diktator Bashar el-Assad, som ärvde den syriske regimen från sin far, diktatorn Hafez el-Assad, gick vidare och beklagade ”lidandet hos det palestinska folket, som har avspärrats bakom en apartheidmur”.
Assad undgick att nämna, förstås, att hans far slaktade fler än 25 000 palestinska civila när han satt vid makten, att palestinier än idag nekas medborgarskap i Syrien trots att de är födda där, och att Indien har byggt en ”apartheidmur” som är flera tusen kilometer lång för att förhindra demokratin Indien från att infiltreras av pakistanska ”militanta”. Mer än 80 procent av denna säkerhetsbarriär – eller ”apartheidmur” för att använda gängse språkbruk – har byggts på ”omtvistat” territorium som Pakistan ”kräver”.
Låter vokabulären kusligt bekant – trots att sammanhanget är helt obekant, helt mörklagt i de svenska medierna?
Det är uppenbarligen dags för Israel att följa i Indiens fotspår och uttrycka sig i lika klar ordalag, helst i FN: att det är dags att avsluta den indiska ockupationen av Kashmir, att det är dags att riva ner Indiens apartheidmur och att det är dags att ge Kashmir till islamisterna i Pakistan. Som för övrigt har aviserat att krossa demokratin Indien och konvertera dess befolkning till islam.
För i slutändan kan väl två demokratier, båda omgärdade av fanatiska islamistiska regimer, tillåtas använda samma språkbruk i den gemensamma dialogen? Eller hur?