De obekväma parallellerna

Vad är det som NATO-soldater kan kräva men som israeliska soldater förvägras, trots att båda strider mot islamistiska terrorister?
Ändamålsenliga regler för krigsföring.
NATO-styrkor i Afghanistan har länge klagat över de restriktiva regler som förhindrar dem från att på ett lämpligt sätt hantera en fiende som klär sig i civila kläder, använder civila för skydd, skjuter från civila områden och sedan försvinner spårlöst i den omgivande civila befolkningen. NATO-soldaterna dör och lemlästas som resultat av detta. Det vill säga, amerikanska, brittiska, tyska, australiensiska, svenska soldater med flera.
Soldaterna kräver nu en liberalisering av krigsreglerna så att de kan slå till mot terroristerna på det sätt som anses mest lämpligt.
Deras önskan kommer naturligtvis att accepteras av USA, FN och EU-nationerna som vill se de islamistiska terroristerna slagna och de egna soldaternas liv räddade när terroristerna missbrukar civil infrastruktur för krigsändamål.
Det är exakt samma missförhållande som israeliska soldater har länge klagat över vad gäller palestinska terrorister: att de klär sig i civila kläder, använder civila för skydd, skjuter från civila områden och sedan försvinner spårlöst i den omgivande civila befolkningen.
Till skillnad från den välvilliga inställning som NATO möter i en identisk situation, när det istället är Israel som säger exakt samma sak vägrar kategoriskt USA, FN och EU att ens lyssna på det örat. Tvärt om jagar USA, FN och EU Israel för varje dödsfall orsakad av de palestinska terroristernas systematiska missbruk av den egna civila befolkning för skydd – inklusive när det är terroristerna själva som dör i den väpnade kampen.
En regel för juden, en annan för alla andra.
Det enda sättet detta problem någonsin kommer att lösas är genom att våldet upphör.
Detta kommer förmodligen att ske endast med tillkomsten av en andra palestinsk-arabisk stat etniskt rensad från alla judar – kallad Palestina – sida vid sida med den första palestinsk-arabiska staten som redan är etniskt rensad från alla judar – Jordanien. Detta måste ske samtidigt med skapandet av en tredje palestinsk-arabisk stat som också den är redan etniskt rensad från alla – Hamastan i Gazaremsan. Jordanien ockuperar redan 80 procent av det Brittiska Mandatets mark, och de andra respektive tredje palestinska staterna kommer att utgöra totalt hälften av det resterande området, vilket ger de palestinska araberna allt som allt 90 procent av marken medan de palestinska judarna – som idag kallas israeler – får resterande tio (10) procent av marken. Trots den absurda obalansen i tilldelningen har faktiskt Israel alltid – sedan 1948 – accepterat en sådan lösning bara det blir fred. Mer än så finns inte att ge.
Men det är mer än så palestinierna vill ha. De vill ha allt.
För att Palestina II och Palestina III ska kunna skapas sida vid sida med Palestina I (Jordanien) och för att allt våld ska upphöra, krävs dock att palestinierna börjar bli lite mer realistiska. 90 procent av något som de aldrig tidigare ägt eller ens önskat är faktiskt ingen dålig deal – speciellt med tanke på att det är omvärlden – via organisationer som FN, SIDA, Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och så vidare – som från 1948 till idag har helt bekostat palestiniernas ständigt höjda penninghunger och markgirighet. Ekvationen är enkel: palestinierna kräver, vi betalar ur våra skattemedel för att uppfylla deras krav.
För att lösningen ska ha en chans att fungera måste vissa regler accepteras. Främst bland dessa är gränserna som markerar Palestina II mellan Jordanien och Israel, samt Palestina III mellan Egypten och Israel.
Det enda sättet dessa gränser kommer att erkännas är genom befolkningstransfer. I Gaza implementerades strategin genom att varenda jude fysiskt förflyttades från hus och hem i enlighet med arabernas krav på total rasetnisk rensning. Israels medgörlighet hade bara en effekt: Gazapalestinierna valde Hamas till regeringsmakt och den nya regeringens första drag var att från det nyligen erhållna territoriet avfyra 10 000 raketer mot civila i Israel.
Israels generositet mot Hamastan (Palestina III) misslyckades kommer receptet för Västbanken (Palestina II) att under inga omständigheter vara det samma. Denna gång blir det inga förflyttningar av människor, vare sig judar eller araber – alla får stanna precis där de är idag. Istället är det de nationella gränserna som kommer att flyttas just för att tillförsäkra att ingen behöver flytta. Allt så att krigseländet ska ha en chans att en gång för alla upphöra – allt annat har provats och misslyckats, gång efter annan.
Detta förslag är inte ny, det är inte omdanande på något sätt annat än genom att vara den enda lösningen som kan fungera – vilket är precis anledningen till att världssamfundet kommer att med kraft motsätter sig den. Detta eftersom förslagets framgång skulle en gång för alla avsluta alla våldshandlingar – och det är just våldshandlingar mot existensen av en judisk nation oavsett gränserna som driver hela den islamistiska världen och deras kollaboratorer i Europa och på andra håll.
Skulle detta förslag misslyckas – och allt tyder på att världssamfundet aldrig kommer på tanken att avkräva islamistiska nationer eller organisationer något överhuvudtaget, oavsett hur rimligt – är konsekvensen ytterligare decennier av krig, död, terrorism, hat och religiöst inspirerad uppvigling från islamistiska fanatiker medan världssamfundet ser handfallet på.
Det är just den islamistiska mentaliteten som är roten till problemet. Och det är världssamfundets rädsla för att ta itu med problemet som får islamistisk extremism att sakta men säkert göra sitt intrång i västvärlden.
Skrämselpropaganda? England är en hundälskande nation, den mest hundtäta nationen i världen. På Londons bussar får numera passagerare med hund inte stiga ombord ifall det finns eller senare kan finnas muslimska passagerare eller förare som inte gillar tanken på att dela fordonet med en hund. Muslimer anser hundar vara orena djur. Det är självfallet deras fullständiga rätt att ha sådan åsikt, men att övriga samhället ska påtvingas samma syn är en styggelse. Muslimer anser att alkohol är otillåten. Återigen, det är självfallet en åsikt som det full rätt att ha. Men blir nästa steg att ingen får stiga ombord på en buss om de har en flaska vin i väskan? Islamister kräver, Europa faller samman.
Problemet är inte islamism. Problemet är ett fegt världssamfund som inte är villig att stå och strida för sina egna rättigheter på den egna hemmafronten.
Bloggen MXp har en förträfflig artikel om hur politisk korrekthet tystar ner avslöjandet när en muslimsk ledare medger själv att islam inte är en fredens religion.