Förevigandet av palestinsk omedgörlighet

För den som ännu inte läst den, ta några minuter och läs en utmärkt artikel skriven av Ben-Dror Yemini, chefskolumnist i den israeliska dagstidningen Maariv.
Han skriver i artikeln ”Nakba Day and the Fraud” (Nakbadagen och Bedrägeriet) om hur de palestinska araberna (”vem?” kanske du frågar) har genomfört ett av de mest framgångsrika bedrägerierna i modern historia – det om ”palestinsk självständighet som stat” i ett ”eget land” tills de hemska judarna kom och tog landet ifrån dem.
Om du är ivrig supporter av lögner som politiskt verktyg, gillar konspirationsteorier och ser systematisk propaganda som legitim, om du föredrar pan-arabism samt islamisternas dröm om ett globalt kalifat där alla tvingas bli muslimer; om du föredrar allt detta hellre än bevisad fakta, sluta läsa här eftersom du inte kommer att ta till dig något av det du läser.
Men om du å andra sidan uppskattar bevis, både i text och bild; om du föredrar fakta hellre en fiktion när man betraktar historia; om du erkänner att objektiva, verifierbara fakta är rimligare än subjektiva känslor och en gnällande ”men jag VILL ha det!” attityd, fortsätt att läsa.
Ben-Dror Yemini ger massor av bevis. Och allt bevis pekar mot det faktum att tills judarna återvände till sitt hemland i det som då hade döpts om till ”Palestina” – av vilket 80 procent avhyvlades och gavs till de lokala araberna för att de skulle bygga något de aldrig tidigare haft, ett eget land – var den arabiska befolkningen mycket liten, näst intill obefintlig. Dagens arabiska befolkning är det direkta resultatet av framgångsrik judisk invandring till regionen – de utfattiga arabiska invandrarna kom i fotspåret av judiska jordbruks- och industriell framgång, de kom för att söka jobb skapade av judisk entreprenörskap.
Som jag har konsekvent hävdat under 25 år som debattör, bör man inte neka byggandet av en palestinsk stat bara för att de som idag kallar sig för palestinska araber aldrig tidigare haft eller velat ha en egen stat förrän judarna återskapade sin egen stat i sitt eget hemland. Om det är det de vill ha, om de idag känner sig som en enhet (fast det bittra kriget mellan Fatah och Hamas tyder på raka motsatsen) bör de få det. Att det redan finns en palestinsk stat byggd på hela 80 procent av mandat-Palestina kan man ta i beaktande eller inte, men det kräver först och främst att man accepterar behovet av dialog hellre än massmord, terrorism, etnisk rensning och antisemitisk rasism som verktyg för att förverkliga drömmen om den palestinska staten – var dess gränser än går.
Men staten bör och kan inte skapas genom stöld. Inte genom massmord. Inte genom att anamma nazismens värsta lärdomar. Och inte genom systematiska lögner. Som mogna vuxna bör de palestinska ledarna sätta sig ner med sina israeliska grannar – precis som egyptierna och jordanierna tidigare gjorde – och arbeta fram lösningarna i en atmosfär av ömsesidig respekt. Att helt enkelt kräva något som tillhör någon annan räcker inte, i all synnerhet inte när kraven framställs ihop med en rasistisk ideologi.
Problemet är inte de palestinska araberna. Det har det aldrig varit. Problemet finns i palestiniernas omvärld, i synnerhet hos FN, som ger blint stöd till deras mest bisarra krav och deras mest barnsliga utbrott. Utan det stödet kommer de palestinska araberna snabbt till insikt att vägen till framgång leder genom dialog och kompromiss.
Som det nu är, dock, ser de ingen anledning till moderation eftersom de får stort stöd i sådana respektingivande organisationer som FN. Tänk bara att Libyen har accepterats som medlem i FNs råd för mänskliga rättigheter! Libyen!
Läs Ben-Dror Yeminis artikel här på bloggen Solomonia.
För en intressant kommentar om artikeln, besök bloggen Augean Stables.
För information om FNs råd för mänskliga rättigheter, läs ”A promising investment” (En lovande investering).
Läs här om hur olika FN-organ missbrukar miljarder kronor för att föreviga den palestinska misären.
Läs Daniel Pipes utmärkta recession av boken ”Palestine Betrayed” (Palestina förrått).
Läs bloggen Sapere Aude, ”Varför är de palestinska flyktingarna annorlunda än alla andra flyktingar?”
Bloggen FiM: ”Palestinska flyktingar vittnar: vår ’naqba’ orsakades av arabledarna”.
För konkret bevis om hur ofattbara miljarder har spenderats under 60 år för att föreviga myten om palestinsk-arabiskt ”flyktingskap”, titta på följande bildspel som jämför UNHCR med UNRWA. Båda är flyktingorganisationer drivna av FN, båda har lika stora budgetar, men UNRWA har fler än 25 000 mestadels arabiska anställda och dess uppdrag är att föreviga flyktingstatus för idag mellan 3 och 4,5 ”palestinska flyktingar”, alltså ättlingar i fjärde generation till de 600 000 palestinska araber som flydde på 1940-talet sedan det palestinsk-arabiska kriget mot Israel misslyckades. UNHCR, å andra sidan, har endast några hundra anställda och dess uppdrag är att upphäva flyktingstatus för ungefär 30 miljoner flyktingar världen över, av vilka osedvanligt många är svarta från Afrika. DET är äkta rasism. Rasism finansierad av FN. Dina pengar, med andra ord.