90-årsjubilerande Keren Hayesod – Förenade Israelinsamlingen – bjöd in lördagen den 13e mars i Göteborg till ett evenemang som både manade till eftertanke och gav en imponerande bredd på underhållning.
Det fanns två huvudteman för kvällen: dels Israel som demokratisk – men ofta demoniserad – judisk stat, och dels integration.
Israels Sverigeambassadör Benny Dagan höll ett gripande anförande där han poängterade såväl de många positiva steg som ofta förtrycks av ett medieuppbåd med en egen politisk dagordning, som vissa inhemska svenska företeelser som väcker uppståndelse internationellt men som tills nyligen mangrant ignorerades av de svenska medierna – han nämnde med eftertryck Malmös Ilmar Reepalu.
Som exempel på det positiva nämnde han till exempel att Israels ekonomi kommer att växa med ungefär 4 procent i år, att Israel går med i OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), att Israel som första icke-europeiska land någonsin kommer att inta ordförandeskapet för det viktiga EUREKA-projektet, ett samarbetsprojekt för marknadsnära forskning (ett område det Israel har en erkänd ledning), att allt fler länder öppet talar om det viktiga i att Israel förblir ett judiskt land – till om med det arabiska Bahrain har uttalat detta – och att de senaste tidens diplomatiska förvecklingarna till trots, har USAs vicepresident Joe Biden ändå talat om Israel som ”den judiska demokratiska nationen”.
Ambassadör Dagan poängterade att Biden gick långt vidare: USAs vicepresident talade om vissa länders ”försåtliga kampanj för att delegitimisera Israel” och han underströk att han förstod mycket väl Israels tveksamhet till stora eftergifter då tidigare eftergifter – till exempel uttaget ur Libanon och Gaza – enbart resulterade i krigshandlingar iscensätta av despotiska arabiska regimer med iransk finansiering, logistik och militärt kunnande. Biden underströk, sade Benny Dagan, att ytterligare tillbakadragande för att möjliggöra en ny palestinsk stat mellan Israel och Jordanien måste ackompanjeras av garantier för Israels fullständiga säkerhet.
Ambassadören var noga att poängtera att Joe Bidens tal om ”två stater för två folk” är inget nytt utan en upprepning av ståndpunkten från 1947 som Israel godkände redan då men som arabvärlden totalt förkastade. Det handlar sålunda inte om kapitulation utan snarare om att realisera en 63 år gammal förhoppning – även för Israel. Det gäller bara att hitta mekanismen för dess förverkligande med tillförlitliga säkerhetsgarantier – något arabvärlden hittills vägrat gå med på. Ambassadören underströk att detta viktiga arbete måste man göra för de kommande israeliska och arabiska generationernas skull – så att de inte ska behöva genomgå tidigare generationers svåra belägenhet.
Ambassadör Dagan fortsatte med att tala om Iran, om Ahmadinejad som nyligen sade att ”krossandet av Israel är ett heligt löfte, ett heligt krav”. Och ändå bjuds samme Ahmadinejad in att tala vid FN varje år. I samband med detta upprepade Ambassadör Dagan Joe Bidens kommentar att ”USA kommer inte att under några villkor tolerera ett kärnvapenbeväpnat Iran”.
Benny Dagan avslutade med ett citat från Israels moderna anfader, Theodor Herzl, som sade att ”om ni verkligen vill det, kommer det att bli verklighet”. Han syftade på Israels återfödelse i sitt hemland, men idag kan uttrycket lika gärna appliceras på förhoppningar för fred i Mellanöstern.
Ambassadör Dagan lät förstå att Malmös Ilmar Reepalu förmodligen tänker i samma bana och att det kanske är det som driver honom till sina ständiga utfall mot svenska judar, Israel som judisk stat och Israels existens överhuvudtaget. Det kanske är därför Reepalu säger att det inte är hans bekymmer om judar drivs bort från hans stad – han kanske tror att om han verkligen vill bli av med dem, så kommer även det att bli verklighet. Reepalus ansträngningar har noterats med stigande oro i omvärlden.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_YX7wmt3ZQ0&hl=sv_SE&fs=1&]
Författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten, som alltid utmärkt sig som en självständig observator, analytiker och kommentator, intog sedan podiet till rungande applåder. Hon talade om judar och landet israel som vänner. Hon talade om sin personliga relation till Israel: när hennes familj flydde till Sverige från Turkiet – som så många andra förföljda kurder – var familjens första möte i Sverige med en invandrande amerikansk-judisk läkare som berättade med inlevelse om saker som frihet, demokrati och det nya landet Sverige. Han berättade ur sitt eget invandrarperspektiv om det nya värdlandet, om hur alla svenskar varje jul går ut i skogen, hugger ned ett träd, släpar in det i hemmet och sedan hoppar groda runt det, sjungandes och dansandes hela tiden. Sverige ur ett invandraramerikanskt perspektiv låter onekligen annorlunda…
Dilsa Demirbag-Sten berättade att hennes far var en hängiven socialist och som sådan berättade för barnen att Israel var det enda landet i hela Mellanöstern som var demokratiskt och att dess framgångar som fritt samhälle skulle bana vägen för en liknande utveckling i resten av Mellanöstern – inklusive för kurderna. (Läs även Fredrik Malms utmärkta artikel ”Palestinierna borde lära av kurderna”.)
Under sin uppväxttid blev Dilsa Demirbag-Sten allt mer fokuserad på koncepten frihet och demokrati, och uttrycket ”aldrig mer” blev ett allt viktigare mål för henne. Att aldrig mer upprepa gårdagens hemskheter kräver verklig frihet och demokrati – det är levnadsregler, inte bara imponerande ord. Och verklig demokrati, underströk Dilsa Demirbag-Sten, borde inte förväxlas med majoritetsbeslut – det är två vitt skilda saker. Förintelsen av judarna var resultatet av ett majoritetsbeslut i en nominell demokrati, likaså beslutet att inte tillåta byggandet av minareter i Schweiz. Majoritetsbeslut gör inte beslutet automatiskt moraliskt korrekt.
Hon påpekade att i svåra tider – som den nuvarande ekonomiskt turbulenta perioden – ”brukar folk ofta gräva tillbaka. Men för att uppnå frihet måste vi gräva framåt”. En uppmaning till att bygga för framtiden istället för att upprepa gamla misstag. Hon nämnde att Malmö är idag ett exempel av grupper som gräver bakåt – med vissa politikers ivriga stöd – och att det faktum
att svenska judar lämnar staden är ett allvarligt orostecken. För det spelar ingen roll, sade hon, att de är judar: vi är alla svenskar, och att vissa svenskars grundläggande rättigheter ifrågasätts så till den grad att de fördrivs hemifrån är en skakande utveckling.
Dilsa Demirbag-Sten sade att Israel lever i en skör liten del av världen där frihet och demokrati faktiskt uppfattas som exotiska inslag. Och just på grund av Israels frihet och demokrati är det det demokratiska svenska samhällets plikt att stödja dess rätt att existera i fred.
Kvällens organisatör Dan Fibert avslutade även han med att poängtera hur viktigt det är att samlas kring Israel på ett positivt sätt istället för det konstant negativa som Israels och det judiska folkets belackare, även här hemma i Sverige, ständigt försöker åstadkomma. Han citerade den amerikanske kolumnisten Burt Prelutsky som sade med anledning av President Obamas ofta bekymmersamma Israelpolitik att ”det måste vara något allvarligt fel när man är mer bekymrad över att en jude bygger ett hus i Israel, än över det faktum att extremistiska islamister bygger en atombomb i Iran” med det uttalade målet att förinta landet Israel och driva judarna i havet.
Dan Fibert avslutade talet med att påminna att ett av svenska Keren Hayesods/Förenade Israelinsamlingens mål är att hjälpa Israel integrera sina invandrare. Sittandes i publiken kunde man inte undgå att reflektera över följande med tanke på utvecklingen i Malmö: det är en markant skillnad gentemot Göteborg, där bland annat Rabbin Peter Borensteins oförtröttliga tvärreligiösa arbete och nära kontakter med både religiösa ledare och medlemmar i andra religiösa samfund har skapat en helt annorlunda atmosfär. Rabbin Borenstein är överläkare och han inte bara utför brit mila (omskärelser) på judiska gossar, utan det är även en konstant efterfråga på hans tjänster bland stadens muslimer som vill låta göra omskärelse på sina söner – enbart av rabbinen för att han är såväl läkare som högt ansedd religiös ledare och brobyggare. Det verkar som om Malmö har mycket att lära sig. Det verkar också som att Malmö inte ger en rättvis bild av hela Sverige, och det ska vi vara tacksamma för.
Positiv framåtanda och integration.
Teman för Keren Hayesods evenemang i Göteborg den 13 mars.
Teman som är alltid i fokus i Israel. Men som verkar försummas i Sverige.
2010 är det valår i Sverige. Hoppas våra svenska politiker läser detta.
Positiv framåtanda och integration. Låter nästan som ett vallöfte för vilket svenskt parti som helst, i vilken svensk stad som helst.
Med det möjliga undantaget för Ilmar Reepalus Malmö.
Relevanta inlägg från denna blogg, med tillhörande länkar till intressanta artiklar:
Sacrificing Swedish Jews’ security for Muslim votes
Tvillingsjälar
Allt mindre rött, allt mer brunt
Sanningen med stort ”S”