Förvandlingsprocessen avgörs den 13 september 2010.
Om några månader går Sverige till nyval. I en tid då massarbetslöshet hamnar farligt nära 1920-talets ekonomiska och sociala djupdykningar, är det av intresse att ta ett steg tillbaka och begrunda vilka problem som ligger de politiska partier varmast om hjärtat. Vilka värderingar partierna och deras kandidater står för, helt enkelt.
Nyligen valdes Jasenko Selimovic in som andranamn på Folkpartiet-Göteborgs riksdagslista. Selimovic har ofta uttryckt sig öppet rasistiskt. Eller vad sägs om följande stycke där han gottar sig i de värsta antisemitiska uttrycken som någonsin ekat genom seklerna: ”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.” (Sex nakna judar)
På Radioteatern, där Selimovic är chef och ansvarig utgivare, stod han nyligen bakom pjäsen ”Mellan detta andetag och dig”, en antisemitisk upprepning av gamla pogrominspirerande påståenden om judar som dödar icke-judar av religiösa och/eller penninghungrande skäl. Läs SvD, SI-Info samt Rogntudjuu för att få en bred uppfattning om hur rumsrent öppet uttryckta antisemitiska åsikter numera har blivit i det nya Sverige.
Folkpartiet är långt ifrån det enda partiet med högst tvivelaktiga kandidater på sin riksdagslista. Moderaternas Abdirisak Waberi i Göteborg anser att ”man kan ha fyra fruar. Mannen är den starke som bestämmer i familjen. Man och kvinna har olika roller i livet. Om en kvinna är otrogen får hennes man slå henne. Men bara först efter att han pratat med henne och slutat ha sex med henne.” Våld och sex som verktyg för att lära det lägre stående könet vem som bestämmer – av tystnaden hos Moderaterna kan man tyda att partiet antingen håller med dessa åsikter, eller att man under inga omständigheter vill kritisera en människa – alldeles oavsett vidrighetsgraden på dess åsikter – om vederbörande är muslim. Läs till exempel i Göteborgs-Posten och hos RFSU i ämnet.
Centerpartiet deltar också i tävlingen. Ettan på Malmölistan och aktiv inom Palestinska föreningen, Bassem Nasr, bjöd in Hamas till sin stad samtidigt som Hamas mördade 9 civila judar och lemlästade ytterligare 50 i Tel Aviv år 2006. Sydsvenskan tog upp ämnet i sin ledare. Artikeln påpekade att samtidigt som nästan en halv miljon skattekronor skänktes till Nasrs Palestinska förening användes detta tillskott till att finansiera Hamas besök till Sverige under det att Hamas av hela EU samt USA deklarerats som terrororganisation.
Andra har också kommenterat det smaklösa i att en potentiell riksdagspolitiker är aktiv medhjälpare till att terrororganisationer med ett tydligt antisemitiskt program blir rumsrena i det nya Sverige, här och här.
Kristdemokraterna då? Där också finns en rabiat besatthet med judar bland vissa kandidater. KDs Rabih Ballout ifrågasätter om judar verkligen förföljdes i nazityskland. Det är synd att min egen svärmor inte längre är vid liv – hon överlevde flera års gästfrihet i nazitysklands trevliga semesteranläggningar i Auschwitz och Ravensbruck. När hon vid 23 års ålder anlände till Sverige med de Vita Bussarna vägde hon mindre än en 11-åring.
Är det då enbart de borgerliga partiernas kandidater som är så upptagna med judar och Israel? Ingalunda. Socialdemokraternas Mona Sahlin ser det som sin huvuduppgift att gå i demonstrationståg där Hamas- och Hizbollahflaggor vajar, hon talar om för svenska folket i TV-programmet Agenda att antisemitism inte existerar i Sverige, i all synnerhet inte muslimsk antisemitism. Detta gör hon i samma program där Agenda just visat ett 20 minuter långt reportage om en ung judisk pojke i Göteborg som flera gånger blivit attackerad för att han bär en ”Magen David” – Davidsstjärna – runt halsen, precis som kristna bär ett kors eller muslimska damer bär symboler på sin religion i form av en schal/hijab/burqa, eller sikher bär turban och så vidare. Pojkens attackerare var alltid unga killar med rötter i arabvärlden, och de var alltid noga med att poängtera att de hatade judar. Trots polisjournaler och TV-reportage nekade Mona Sahlin att det fanns något som helst bevis för antisemitism i Sverige.
Miljöpartiets Per Gahrton ska man bara inta tala om. Här kommer en förgrundsfigur för Miljöpartiet som sällan yttrar sig om miljön men som istället använder sin offentliga ställning till att stödja Palestinagrupperna i Sverige, ett slags halvofficiell subvention för hans privata hobby – besatthet med den judiska staten.
Extremisten Mohammed Omar bildar ett antisionistiskt parti – i Sverige! – med enbart antisionism och antisemitism på partiets dagordning. Han gör det i skön förening med vänsterradikaler, högerradikaler och islamister. Ju färre ord man slösar på denna avart i svensk politik desto bättre, men faktum är att han och hans kollaboratörer finns i allra högsta grad och de siktar på riksdagen.
Vänsterpartiets Lars Ohly klär sig glatt i en keffiyeh där hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden – det vill säga hela Israel samt hela det tilltänkta Palestina – visas som ”Palestina”. Inget märkvärdigt i och för sig, för precis samma ståndpunkt finns i Hamas programförklaring – ett ”Storpalestina” etniskt rensat från varenda jude.
Ett klädesplagg som visar att Israel har suddats ut och ersatts av ett arabiskt ”Storpalestina” anses vara lämplig klädstil hos företrädare för ett riksdagsparti. Inte 1939 utan 2009.
Intressant i sammanhanget är att alla stora partier är rörande överens om att frysa ut, utesluta, ignorera och på alla möjliga sätt åsidosätta Sverigedemokraterna. SD i likhet med Mohammed Omars parti tycks ha en mycket begränsad dagordning. Den går ut på att bekämpa invandring och invandrare. SD vill återskapa något som för länge sedan har försvunnit – ett helvitt Sverige – medan riksdagska
ndidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.
ndidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.
UNRWA, en FN-organisation, ska ta hand om ursprungliga 700 000, idag ca 3,5 miljoner, palestinska araber (denna femfaldiga ökning kallas av svenska politiker in spe som Mohammed Omar, Ali Esbati och Ammar Maqboul för den judiska statens ”massaker”, ”etnisk rensning” och ”utrotning” av palestinierna). Denna UNRWA får en budget som är lika stor som FNs andra flyktingorgan, UNHCR, som dock ska ta hand om nästan tio gånger fler flyktingar i hela resten av världen. Se här en statistisk jämförelse mellan UNRWA och UNHCR.
UNHCR arbetar framgångsrikt inom sin budget, UNRWA går back med ett par hundra miljoner dollar per år. Arabstaterna, som med sin attack mot Israel skapade flyktingströmmen 1948, bidrar med endast 3% – tre procent! – av UNRWAs budget, trots årliga oljeinkomster i miljardbelopp. Resten bekostas av oss skattebetalare i Västvärlden, däribland Sverige som är världens största bidragsgivare per capita till palestinierna. Inget av detta tycks bekomma den radikala falangen som växer snabbt och starkt och som släpps fritt in i det politiska finrummet. Det nya – och främmande – Sverige skapas medan dessa ord skrivs.
I det nya Sverige är det kvinnofientlighet, antisemitism och stöd till terror som upptar den kommande riksdagens kandidater.
Analysen är långt ifrån uttömmande, men slutsatserna – baserade på faktiska uttalanden och händelser – talar sitt klara språk.
Det är onekligen ett nytt Sverige vi ser framför oss. Ett Sverige som inte längre är ett nominellt kristet land men där Politisk Korrekthet ändå har upphöjts till statsreligion. En politisk korrekthet som bekämpar ärlighet. Som ny svensk själv tittar jag i backspegeln och längtar faktiskt tillbaka till det gamla Sverige, ett Sverige där dagens ytterligheter aldrig någonsin hade tolererats, än mindre släppts in i Riksdagens finrum.
Så vart är Sverige på väg? Frågan avgörs om några månader.
För läsare som vill veta vart Sverige är på väg ur en global islamistisk synvinkel, läs här Professor Barry Rubins kortfattade kommentar om en uttömmande analys skriven av Johann Hari i den ansedda brittiska tidningen The Independent: ”Renouncing Islamism: To the Brink and Back Again”.