Att verkställa fred i Mellanöstern är som att beordra en ny bantningsdiet.
De utomstående experterna menar väl där de sitter i sina laboratorier, den överviktige lyckas övertala experterna om att han har de bästa avsikterna, man tror sig ha hittat den idealiska lösningen – må det sedan heta Atkinsdieten, Evansdieten, broccolidieten, fruktdieten eller vilket som helst tjusigt namn.
Teorin bakom dieten är mer – eller mindre – grundligt genomtänkt.
Men man lyckas inte gå ner i vikt om inte den berörde verkligen vill det.
Allt för ofta frestas man att återgå till samma gamla dåliga vanor som tidigare. Frossa i fel sorts mat, äta vid fel tidpunkter, äta för mycket, vägra pröva något nytt som till exempel hälsosam motion.
Är man inte tillräckligt seriös, funkar det helt enkelt inte.
Likadant är det med fred i Mellanöstern.
De utomstående experterna menar väl där de sitter i sina bekväma kontor, de våldsbenägna lyckas övertala experterna om att de har de bästa avsikterna, man tror sig ha hittat den bästa lösningen – må det sedan heta Vägkartan till Fred, Den Stegvisa Fredsplanen, Interimslösning med Palestinska Myndigheten, Maktdelning mellan Hamas och Fatah, eller vilket som helst tjusigt namn.
Teorin bakom lösningen är mer – eller mindre – grundligt genomtänkt.
Men man lyckas inte skapa fred om inte de berörda verkligen vill det.
Israel har demonstrerat med all önskvärd tydlighet att man verkligen vill ha fred.
Israel har helt dragit sig tillbaka från Sinai i söder, varifrån hon i åratal attackerades av terrorister. Resultat: fredsfördrag med Egypten.
Israel har helt dragit sig tillbaka från Libanon för att skapa en likadan fredsfrämjande miljö i norr, varifrån hon i åratal har attackerats av terrorister. Resultat: Iran attackerade Israels civila med raketer, via sin lydmilis Hizbollah. Kriget varade i en månad.
Israel har helt dragit sig tillbaka från Gazaremsan för att skapa en fredsfrämjande situation liknande den med Egypten – kanske var Libanon bara ett förödande undantag. Resultat: Iran attackerade Israels civila med raketer, via sin lydmilis Hamas. Kriget varade i en månad.
Och under hela perioden har Iran fortsatt att bygga upp sin infrastruktur för kärnvapentillverkning, fortsatt att förneka Förintelsen i vilken sex miljoner judar slaktades för att de var judar – med Stormuftin i Jerusalems ivriga stöd – och har fortsatt att klargöra att Israel skall raderas från kartan.
Samtidigt fortsätter palestinierna att gå på samma gamla fredsvägrarlinje, de fortsätter att skjuta missiler mot Israel från Gaza, kasta brandbomber på bilister i och nära Judéen/Samarien (även kallad Västbanken efter Jordaniens illegala ockupation av området 1948), fortsätter att uppmuntra antisemitism i moskéerna, i skolorna, i radio, TV och tidningar, och fortsätter att demonisera sin granne Israel, ett land de ändå någon gång måste sluta fred med.
Om de nu menar allvar med att ha Israel som granne, det vill säga.
För allt tyder på att deras egentliga avsikt inte är att leva sida vid sida med sin granne, utan istället att radera och ersätta sin granne.
Under tiden fortsätter världssamfundet att pumpa in massiva finansiella resurser utan att avkräva något i gengäld. Som ett stopp för terrorattacker eller antisemitisk indoktrinering, frisläppande av Gilad Schalit från den olagliga fångenskapen han befinner sig i efter att ha kidnappats från Israel. Omvärldens obegränsade penninginjektion tolkas för vad det är – acceptans för palestiniernas fortsatt stenhårda kompromisslöshet.
Det blir som att ta den bantningsbenägna till en godisaffär och ge honom obegränsad tillgång till pengar, och lämna honom där med uppmaningen ”vi ses senare”.
Och så blir man överraskad över att vikten bara fortsätter att öka.
På samma sätt fortsätter våldet i Mellanöstern. Och ”experterna” säger sig inte förstå varför.
Stryp penningtillförseln. Sätt krav. Visa balans och objektivitet. Palestinierna behöver inse genom praktisk handling att det ställs reella krav på dem. Belöningen är en egen stat. Israelerna behöver inse genom praktisk handling att deras reella farhågor uppfattas och att ingen försöker sätta dit dem. Belöningen är fred.
Måste det vara svårare än så?
Svaret är tyvärr ”ja”. Anledningen är att palestiniernas belöning – en egen stat – har alltid underkastats det långt viktigare målet: krossandet av judarnas stat Israel.
Det är upp till omvärlden att övertyga dem om att banta bort kravet på grannstatens förstörelse och att höja skapandet av den egna staten till högsta prioritet.
Inga andra bantningskurer kommer att fungera. Allt annat innebär att världssamfundet fortsätter att betala för allehanda låtsaspreparat.
Det är dyrt. I pengar och i liv.
Bloggar, webbsidor och tidningar:
MXp om biståndsslöseri
Daniel Pipes om CAIR
GP om biståndsslöseri
FiM om biståndsslöseri
Abbas åsikt om Hamas - Kuwait Times
MEForum om biståndsslöseri
Professor Barry Rubin/GLORIA - om västvärldens attityd till terror
JPost om arabvärldens krig mot Israel i FN via UNHRC/Goldstonerapporten
Wall Street Journal om hur medierna hjälper extremisterna/Boström/Aftonbladet
Intelligence and Terrorism Information Center - om hatindustrin hos Fatah/PA/PLO och Hamas
Från denna blogg:
Problemlösning i Mellanöstern
Avsluta ockupationen av FN
En ny internationell kommission behövs
UNHCR vs UNRWA