Den 27 december 2008 inledde Israel en militär operation mot Hamasstyret i Gaza efter att ha lidit under åtta års palestinsk missilbeskjutning av civila israeliska samhällen och efter att alla andra alternativ prövats och misslyckats.
Under åtta år lamslogs hela södra Israel av ständiga raketattacker med upp till 40 missiler om dagen mot skolor, fabriker, sjukhus, bensinmackar, bostadshus och kraftstationer. Totalt slog 12 000 missiler ner i civila israeliska samhällen. Både FN som organisation och omvärlden som världssamhälle intog en märklig tystnad.
Inget politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt eller militärt tryck utövades på Gazaregimen för att få den att upphöra med sina åtta års brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte heller utövades något tryck på Gazas Hamasregim för frisläppandet av israelen Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och som idag, 1200 dagar senare, ännu inte fått träffa vare sig familj, advokat, Röda korset, FN-sändebud eller läkare. Ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna.
Nu äntligen har FN talat. I en nästan 600 sidor lång rapport fördömer FNs sändebud Richard Goldstone Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna under landets månadslånga svar på 8 års missilbeskjutning från Gaza. Rapporten säger inget om de föregående åtta årens missilattacker. Eller om kidnappningen av Gilad Schalit. Eller om att en av huvudpersonerna som sammanställt rapporten, professor Christine Chinkin, redan i förväg sade att hennes uppgift var att se till att Israel fördömdes internationellt. Rapporten åberopar Human Rights Watch (HRW) mer än 30 gånger, men nämner inte att HRWs främste rådgivare är en man med nazistkopplingar, Marc Garlasco. Han har till och med fått avgå på grund av sin tvivelaktiga bakgrund, men det hindrar inte att Goldstones rapport bygger på Garlascos tvivelaktiga uppgifter och inställning.
Trots att rapporten kallas för ”Gaza Fact Finding Mission” har man inte någonstans i rapporten lyckats fastslå att Hamas medvetet använde civila samhällen som skydd. Detta trots att såväl Hamas som Gazas civila med stolthet medgett att så var fallet, och trots att journalister på plats dokumenterat användandet av civila som mänskliga sköldar.
Intressant nog används ordet ”terror” nästan inte alls trots åtta års palestinskt bombardemang av civila israeliska mål. Dock fördömer rapporten Israel i kraftiga ordalag för påstådda krigsbrott, trots att Israel dokumenterat gett förhandsvarningar om attacker mot Hamasmål om det även fanns risk att civila kunde skadas eller dödas.
Nästan mest bisarrt av allt är rapportens kritik mot ”nedtystandet av oliktänkande i Israel”. Denna anklagelse baseras på det faktum att en majoritet av israeler ansåg att landets militära aktion mot Hamas var berättigad – vilket enligt rapporten tyder på att inga andra åsikter tilläts i Israel. Det har alltså övergått rapportförfattarnas förstånd att de flesta israeler kanske helt enkelt stödde sin regering.
Denna omvända logik påminner starkt om hur palestinier för några år sedan anklagade Israel för diskriminering på grund av att inga israeliska soldater våldtog palestinska kvinnor trots att israelerna hade makten att göra det. Detta, menade man, var ett uttryck för diskriminering eftersom ”alla” visste ju att segerarmén alltid våldtog kvinnorna. Samma anklagelser här. Det säger en hel del om kvaliteten av och målet med rapporten.
Det är inte enbart Israel som är avigt inställd till rapporten. Många stater såsom EU, Schweiz, Kanada, Sydkorea och Japan vägrade stödja dess inriktning och dess resultat. Till och med FN:s tidigare Hög-kommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson – annars känd som är stark kritiker av Israel – vägrade medverka i rapporten och sade tydligt att den ”styrdes inte av omtanke för mänskliga rättigheter utan av politik”.
Överlag är rapporten en på förhand bestämd och planerad politisk kampanj mot Israel. Dess rekommendationer försöker tvinga Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, den Internationella brottmålsdomstolen, FN:s råd för mänskliga rättigheter och hela det internationella samfundet att delta i kampanjen.
Rapportens mål var inte att bringa klarhet i ett krig startat av Hamas och avslutat av Israel. Dess mål var att iscensätta en kampanj för att delegitimisera FNs medlemsstat Israel och att göra det genom att kapa en lång rad FN-organisationer för att genomföra kampanjen.
Eftersom rapporten rentvår Hamas och i förlängning all arabisk fanatism och extremism inklusive tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna, uppmuntrar rapporten till en fortsättning av sådant uppförande från fanatiska arabiska regimer.
Sålunda bidrar rapporten till att förlänga krig och lidande för israeler, araber och hela Mellanöstern. Rapporten har bekostats av våra skattemedel via FNs medlemsstaters bidrag. Svenska skattemedel används sålunda till att föreviga krig och förlänga elände.
För objektiva, ärliga synpunkter på rapporten, läs nedan.
DN, Bicom, NGO-Monitor, MFA, JPost, UN-Watch, Ilya Meyer, Ilya Meyer2, Ilya Meyer3