Araberna protesterar högljutt mot dessa avstängningar. Israeliska städer som Jerusalem stängs ju av för dem och de kan förhindras från att resa till andra städer och byar på Västbanken vid dessa judiska religiösa högtider.
Även FN uttrycker mycket stark fördömande av dessa avstängningar.
Återigen är Jerusalem idag en stängd stad. Denna gång inte på grund av en judisk helg utan på grund av att Påven Benediktus XVI är i Israel på ett veckolångt besök. Idag är Jerusalem sålunda en hermetiskt avstängd stad. Men, till skillnad från Västbanken där invånarna får lov att resa fritt inom sina respektive städer vid liknande tillfällen, får vi boende i Jerusalem inte ens tillstånd att öppna våra fönster! Dessa drakoniska steg har tagits för att skydda en (1) person. Jag har inget som helst problem med att leva under dessa oerhört svåra säkerhetsvillkor under några dagar då målet är ädelt – att skydda livet på en medmänniska som annars kan utgöra mål för arabiska terrorister.
Men jag har visst problem med att FN inte med kraft fördömer dessa drakoniska steg: en hel stad som stängs av och stängs ner för att skydda en (1) person. Han är visserligen kristen, inte jude, så FNs tystnad kanske kan förklaras där, och han är dessutom en väldigt viktig kristen. Men han är fortfarande bara en (1) enda person.
Sensmoral: om man dömer av FNs avsaknad av kritik samt av de lokala arabernas öronbedövande tystnad, ser det ut som om 6 miljoner judar är värda lika mycket som en (1) kristen.
Vill FN kommentera denna selektiva tystnad? När är säkerhetsavspärrningar som urskillningslöst drabbar en hel civilbefolkning acceptabla, egentligen?
Tamir Meyer, Jerusalem