Utan att erkänna antisemitismens historiska dragningskraft i stora delar av den muslimska och arabiska världen är det omöjligt att få ett fast grepp om uppkomsten till dagens konflikt. Här kommer kortfattade fakta som förklarar den traditionellt antijudiska drivkraften som utmynnar i forsatt krig när 2008 glider in i 2009.
Judarna har sin hemvist i området (kungadömena Israel samt Juda, därav namnet ”judar”). Som religion är judendomen 3300 år gammal.
Araberna, av vilka det finns både kristna och muslimer, har bott i området i 600 år. Araberna är invandrare från den arabiska halvön (därav namnet ”araber”).
Palestina var hem till såväl infödda palestinska judar som infödda palestinska araber.
Palestina blev med åren också hem till såväl invandrande judar som invandrande araber.
Judarna flydde till sitt historiska hem i Palestina undan pogromer i de arabländer där de hade levt i många år. Araberna drogs till Palestina, där de aldrig någonsin haft vare sig självständighet eller ens anspråk, i jakt på arbete sedan judarna öppnade fabriker, jordbruk, skolor och landets första fungerande kommersiella hamn.
1. Brittiska mandatet Palestina 1920
2.
Mandatet Palestina, hem till såväl judar som muslimska och kristna araber, delas i två 1921.
De palestinska araberna får ungefär 75 procent av marken i ett nytt land som kallas ”Transjordanien”. Resterande 25 procent, som fortfarande heter ”Palestina”, ska vara ett judiskt land.
De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”.
3. Förslag från Peel Commission, 1937
Det föreslås då att den resterande 25 procenten delas en gång till för att blidka araberna. De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta arabiska staten har som grannar likaledes arabiska Egypten och Jordanien.
4.FN:s delningsplan 1947
Ytterligare en ny delning föreslås. De palestinska araberna förkastar återigen delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta judiska staten har som grannar de fientligt inställda arabiska staterna Syrien, Egypten och Jordanien – planen var att judarna skulle få sin stat men slukas av de omringande muslimsk-arabiska grannarna samma dag som självständigheten utropades. Därigenom kunde FN svära sig fri – de hade gett judarna sin självständighet – men ändå inte behöva riskera en självständig judisk stat eftersom den arabiska övermakten talade sitt tydliga språk. Som vi vet lyckades inte vare sig FN:s eller arabernas plan.
Men många svenska ”experter” och ”analytiker” vill hellre få den svenska publiken att tro att det är de palestinska judarnas fel att de inte dog planenligt i händerna på araberna.
Detta är hela dagens konflikt i ett nötskal. Fakta skiljer sig från vad många ”experter” vill få den svenska publiken att tro.