Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.
Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.
Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.
Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.
En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.
Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.
Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Taliban.
Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.
Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vi minns fortfarande förra gången det ordet klingade i våra öron för inte så länge sedan).
Politisk drivkraft förklarar enögdheten
Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att riva dessa hus. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas krav beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.
Helig plikt att stänga arbetstillfällen
Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.
Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla en möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar mot civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.
Diakonia blundar över Darfur men spyr över Israel
Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.
Knappast förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den horribla situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2000 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.
Avgrundsdjup skillnad
Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.
Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt. En kyrka med egen utrikespolitisk linje och stora finansiella medel är sällan ett lyckat recept för fred.
Detta har historien lärt oss. Om detta må vi verkligen berätta.