En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.
Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.
Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.
Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”
Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.
Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.
Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.
Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.
Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.