Västbanken i Skandinavien

Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank

Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så my
cket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad

Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initia
tivet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.