Fred och samlevnad grumlas av maktpolitik

Yairs stjärna grumlas av maktpolitik. Utan yttre inblandning går livet lättare för alla – araber och judar.

På den israeliska sidan av 1967-års Gröna linje – där attackerande jordanska arméstyrkor nedkämpades till vapenstillestånd – ligger en bedårande vacker israelisk stad, Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska). Öster, söder och norr om staden ligger palestinsk-arabiska byar tillhörande Palestinska myndighet (PA), och väster om staden ligger det en israeliskt-arabisk stad, Tira, med en befolkning på 30.000.

Jag träffar Marek Oren och hans hustru Ariella, elektronikingenjör respektive grundskolelärare som har bott i staden i 12 år. På väg in till Kochav Yair ser vi det omtalade säkerhetsstaketet som skär av PA-området från Israel. Vad tycker de om staketet?

Säkerhetsbarriären ett nödvändigt ont
”Tyvärr ett nödvändigt ont. Det är inte önskvärt, långt ifrån. Vi vill ha och vill vara goda grannar, precis som det var innan. Staketet kom inte ur tomma intet, det var ett svar på ett akut problem orsakat av en del av våra grannar: så gott som varje vecka dödades civila israeler av palestina-araber som vill ha en egen nation och som ansåg att bästa sättet att skapa denna nation var genom att döda civila i vår nation. Bisarrt,” säger Ariella och skakar konfunderat på huvudet.

Jag frågar då om relationer med de israeliska araberna i de näraliggande arabiska byarna och städerna. Varför tillåts de inte att tjänstgöra i den israeliska militären?

Medierna är fixerade vid enbart Israel
”För det första vill de inte. För det andra skulle det försätta dem i en mycket svår situation om de måste konfrontera sina egna, det vill vi inte tvinga någon att göra. Det handlar om pålitlighet, familjband, säkerhet. Våra arabiska medborgare utgör en erkänd minoritet där familj- och klantillhörigheter ofta är viktigare än nationella eller ens religiösa band. Allt är inte alltid lika enkelt som det ofta framställs i utländsk media,” säger Marek Oren, och fortsätter: ”Titta här, situationen är likadan i Storbritannien, där många brittiskt-födda muslimer säger att de känner starkare band till islam än till landet i vilken de föddes, ändå är det Israel medierna fokuserar på. Och så finns det en tredje aspekt som inte många talar om: nämligen att det även finns israeliska judar som heller inte tillåts tjänstgöra i armén på grund av säkerhets-, sociala eller andra skäl.”

Paret Oren tar mig ut på en kort tur. Vi kör upp på en vacker kulle. Här låg det en gång i tiden en kibbutz, Eyal, på en i övrigt öde plats, inuti Israel. Men upprepade attacker från den arabiska staden Kalkilya, med många dödsfall som resultat, tvingade så småningom kibbutzen att flytta till en mer skyddad plats. Man ser fortfarande skyttegravarna från vilka kibbutzmedlemmarna försökte skydda sina hem och familjer, samt monument över de många mördade civila.

Relationerna mellan israeliska och arabiska grannar
Jag frågar Marek hur han ser på relationen med de arabiska grannarna idag. ”Jag har så gott som dagliga kontakter med araber. En del är kunder, andra är kolleger och frilansande ingenjörer. Allt flyter hur bra som helst, att vi tillhör olika religioner är liksom fullständigt oväsentligt. Vi har utvecklat ett system för smidig samlevnad där vi helt enkelt undviker att diskutera politik. Håller vi oss till det är det som att leva var som helst i världen, inga problem alls.”

Roten är politik och makt, inte religion
Innan vi skiljs åt säger Ariella och Marek något som får mig att stanna upp. ”Problemet kanske ser ut att vara orsakat av olösliga religiösa motsättningar, men det är långt ifrån sanningen. Roten till problemet är politik, politik som praktiseras av religiösa ledare i de palestinska och ibland de lokala israeliskt-arabiska samhällen. Dessa ledare utnyttjar lokala politiska ledare helt enkelt för att befästa sin egen makt. Det handlar endast om makt, inte om någon gränsdragning hit eller dit, en sådan struntsak skulle vi kunna lösa imorgon över en kopp kaffe – så varma är faktiskt våra relationer på den lokala nivån. Om bara dessa maktgalna typer slutade elda på massorna, om bara den övriga världen insåg att makropolitik inte hör hemma i ett mikroområde där allt bygger på personliga relationer och istället tillät oss att lösa våra problem på den lokala nivån, skulle det inte finnas några problem alls. Det är politik och maktbegär som är roten.”

Detta är ett tema jag skulle höra om och om igen i mina vidare samtal och intervjuer med såväl israeliska araber som palestinska araber, såväl israeliska judar som israeliska poliser, såväl borgmästare som mannen – och kvinnan – på gatan.

Taggar: , , ,

Kommentarer är stängda.