Archive for Augusti, 2008

Västbanken i Skandinavien

Tisdag, Augusti 5th, 2008

”Västbanken i Skandinavien”
Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ron Nachman är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.

Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Jordansk ockupation

Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank

Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så my
cket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad

Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initia
tivet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi

Söndag, Augusti 3rd, 2008










”Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.”

Dessa ord kommer mycket överraskande från Yankele Maman, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Gamla judiska kungadömen
Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Judah och Israel gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Varma relationer
”Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.”

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Säkerhetsbarriären räddar liv
Yankele förklarar: ”Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.”

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området. ”Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.” Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Diskriminering – men inte som man tror
Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar: ”Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.”

Illegalt bygge
”Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.”

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varhuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva markaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Donerade pengar försvinner i privata fickor
Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna. ”De blomstrar som aldrig förr”, säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut.” Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan. ”Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till,” ler han lakoniskt. Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad. ”Jag har ju fru och barn!” förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig. ”Ja du”, säger han med en suck. ”En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportmin
ister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.”

”Öronmärk era donerade medel!”
Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig. ”EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!” säger han. ”Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig, Jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på bägge sidan den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.”

Han ger ett exempel: ”Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna, EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade, det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.”

Sverige bidrar till eländet genom sin blåögdhet
Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak. ”Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!”

Svenska politiker bör titta på hur Sveriges bidrag missbrukas
”Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?”

”De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!”

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten: ”På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.”

Blomstrande ekonomi inom räckhåll – för alla
Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist: ”Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.”

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom. ”Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.”

”Hat bygger ingen framtid”
Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande. ”Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa,” säger han. ”Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.”

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående. ”Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.” Han sänker rösten. ”Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.” Han ler lite sorgset. ”Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.”

Det färggranna Israel

Lördag, Augusti 2nd, 2008

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.