Archive for Juli, 2008

Bra staket gör goda grannar.

Torsdag, Juli 31st, 2008

Bra staket gör goda grannar.
Inga staket gör ännu bättre grannar.

Staden Ariel ligger högt belägen i södra Samarien. 18.000 människor bor uppe på en 12 kilometer lång bergskedja där det aldrig tidigare varit någon bebyggelse i modern tid. De lokala araberna har alltid kallat det för Dödens Berg, eftersom ingenting någonsin vuxit där.

Idag blomstrar en modern stad där. Det finns ett universitet med 10.000 studenter, såväl judar som araber – muslimer och kristna – och druser. Forskning och utveckling inom områden som biomoleculära studier, el & elektronik, robotteknik, hjärtkirurgi, laserteknologi och ADHD.

Vem är det då som bor i Ariel? Integration har alltid varit en hjärtesak i Israel, ett land som ju byggts av folk från hela världen. Detta kanske låter som ett bisarrt påstående om en stad som omges av säkerhetsstaket för att separera den från de omringande arabiska byarna och städerna. Men enligt Reuben Shapira, kommunens talesman, är denna separation en påtvingad och onaturlig utveckling efter decennier av fredlig samexistens. Redan för 3000 år sedan fanns judiska städer i området, uppe bland bergen, och lämningarna efter tre av dessa städer kan ses än idag. Genom århundraden har stora arabiska invandringar lett till etablering av arabiska städer och byar, exempelvis Marda och Salfit, de närmaste grannarna till Ariel.

Intifadan satte stopp för fri rörelse
Området är tyst, pastoraliskt. Bland kullarna finns vidunderliga arabiska olivlundar. Men det palestinsk-arabiska kriget, intifadan, satte stopp för fri rörelse efter att flera civila judar dödades i området. En väloljad samverkan tvärs över religiösa och etniska gränser – gränser på väg att suddas ut genom åratal av fredlig samexistens – försvann. En separationsbarriär i form av ett två meter högt elektroniskt skyddsstaket byggdes, med grindar för att möjliggöra för den lokala arabiska befolkningen att sköta sina fält. Staketet har vid ett flertal tillfällen flyttas efter beslut av Israels Högsta domstol för att ge lokalbefolkningen bättre möjlighet att sköta sina dagliga göromål.

Kan man då verkligen säga att integration och samexistens fungerar i och kring Ariel? Reuben Shapira upprepar något som jag först hörde när jag satt i ett arabiskt kafé vid stadens ingång. Osama, en arab som sitter vid ett annat bord, bredvid Ofer, en israelisk soldat i full stridsmundering som tar lunchpaus och njuter av en välsmakande kebab i färskbakat ”lafa”-bröd, säger till mig att situationen är politikernas och de religiösa extremisternas fel. Han får medhåll av Muhammad, som serverar sallad till hungriga besökare, och Ofer.

Samlevnad
En pensionär som sitter vid nästa bord, israelen Adam Urklinski, säger att området har varit judiskt i flera millennier och att araber invandrade hit för ungefär 700 år sedan, och att när judarna återvände hit till de forna judiska bebyggelserna, som hela tiden legat öde, restes plötsligt krav från extremistiska araber att detta skulle vara del av en ny, aldrig tidigare existerande arabisk stat vid namn Palestina. Han har absolut inget emot byggandet av ytterligare en arabisk stat vid sidan om de redan existerande 22 arabiska staterna, så länge det ligger bredvid och inte på ruinerna av världens enda judiska stat, Israel. I diskussionen säger alla att här finns inte bara möjlighet utan även viljan att utvecklas tillsammans. Både judar och araber vill att arabiska studenter får läsa vid universitet i Ariel, stadens borgmästare vill bygga ett gemensamt avloppssystem med den arabiska staden Salfit där avloppet leds in i Israel för behandling där. Reuben Shapira, Ariels talesman, hävdar att här finns gott om utrymme för samlevnad.

Det handlar om människor
Jag frågar om båda sidor ser det på samma sätt. Han svarar att det är människor det handlar om, han tycker inte om uttrycket ”sidor”. Han säger att ”det är människor som har bott här och som alltid kommer att bo här även i framtiden. Och människorna vill att det ska gå att leva bredvid varandra i genuint fredlig samexistens. Så har de varit tidigare. Det är dagens extremister som tyvärr sätter tonen. Och medan extremisterna får monopol i medierna, måste tyvärr staketet vara på plats för att skydda civila liv.”

Reuben Shapira är missnöjd över de utländska mediernas och andra utomståendes sätt att stödja extremisterna, över utomståendes krav på Israel som de inte har på palestinska araber. De är alla, trots allt, palestinier: judiska palestinier (som blev israeler) och arabiska palestinier (som vill skapa ett nytt land). Poängen är att skapa ett fredligt land bredvid Israel, inte istället för Israel. Reuben Shapira poängterar gång på gång att han inte vill att araberna ska lämna området, han skulle se det som ett nederlag för både demokrati och samexistens. Men han vill heller inte att judarna ska tvingas lämna sina hem.

Staket är nödvändigt men inte naturligt
Han hävdar att staket är onaturligt och inte i längden borgar för smidig samexistens. ”Ariels stadsarkitekt är en arab från Kfar Kassem och är en av de mest populära kommunala tjänstemännen eftersom han vet hur man ska prata med vanligt folk. Stadens finansminister är en Drus från Galiléen. Integrationen fungerar utmärkt, och vi vill helst att allt återgår till det normala, det vill säga vänliga relationer med våra arabiska grannar för deras och vårt bästa. Lyssna här, det här är för det mesta helt vanliga, normala människor. De vill inget annat än att leva sina liv – precis som du och jag.”

Jag frågar varför Ariel behöver ett staket om de flesta arabiska grannar är vänligt sinnade. ”Bra fråga! Och svaret är lika bedrövande för oss som det är otrevligt för våra grannar. Staketet behövs inte enbart för att vi själva utgör ett mål, trots att det har hänt och det finns alltjämt arabiska terrorister som hotar stadens civila. Staketet behövs därför att om terroristerna kommer in i Ariel, så kommer de även förbi Ariel in i resten av Israel. Här är hela vårt land endast 16 kilometer brett! Vi måste förhindra våldsverkare från att ta sig in och förbi. Problemet är att inte bara vi betalar priset för dessa terrorister, våra arabiska grannar gör det också.”

Jag frågar slutligen kommunens talesman om de lokala araberna också ser det på samma sätt. Han svarar att faktum är att Israel har en fredsrörelse som är väldigt aktiv och är mycket mån om de civila arabernas situation. Rörelsen heter Shalom Akhshav – Fred Nu – och anses av många ligga på den politiskt extrema vänsterkanten. ”Någon arabisk motsvarighet, som värnar om civila judars liv, har inte de palestinska araberna. Den dagen det växer fram en stark sådan, kommer vi nog att kunna riva alla staket, inte bara här utan i hela regionen, och då jublar jag,” avslutar Reuben Shapira.

På vägen ut från Ariel kör vi förbi ett stort bygge. Jag frågar vad det är. ”Folkets hus enligt svensk modell”, svarar en stolt Reuben Shapira. ”Det invigs om några månader, och det kommer att vara den mest avancerade i hela landet, med state-of-the-art ljudanläggning och annan teknisk utrustning för nydanande levande teater.”

Inte illa för en plats som tidigare hette Dödens Berg.

Avgrundsdjup skillnad mellan Israel och arabvärlden

Torsdag, Juli 17th, 2008

Min semester i Israel sammanföll med återlämnandet och begravning av två israeler som kidnappades och dödades år 2006 av libanesiska Hizbollahterrorister.

Familjerna och en hel nation hölls medvetet i ovisshet om deras öde i hela två år.

Vad fick Hizbollah i utbyte?

Frihet för barnamördare
De fick frihet för Samir Kuntar, en libanes som för 30 år sedan dödade en 28-årig israel inför ögonen på hans 4-åriga dotter, och sedan krossade flickans huvud mot en sten. I Libanon välkomnades Kuntar som hjälte. Libanons premiärminister Saniora hyllade hans frigivning som ”en nationell framgång”.

Tillsammans med Kuntar överlämnades kvarlevorna av en kvinnlig terrorist, Dalal Mughrabi. Palestinska myndigheten (PA) krävde hennes kropp eftersom man ville fira hennes ”hjältemodiga gärningar”.

13 mördade judiska barn gör palestinskan till ”hjältinna”
Det som gjort Dalal Mughrabi så berömd att Hizbollah och PA slåss över hennes kvarlevor är att hon i mars 1978 utförde en terrorattack som lämnade trettiosex israeliska civila döda, varav tretton barn.

PAs tidning Al-Hayat Al-Jadedda hyllade Mughrabi som en ”levande legend och ett utmärkt exempel för alla kvinnor”.

Hizbollah, Hamas och PA anser dödandet av civila judar vara höjden på deras samhällsaspirationer. Israel ser att omvärlden inte gör något för att sätta stopp för denna makabra utveckling, utan tvärt om fortsätter att finansiellt hjälpa dessa organisationer trots att attacker mot israeliska civila fortsätter medan förövarna frisläpps i utbyte mot döda israelers kroppar.

180 israeler har mördats av frisläppta terrorister sedan år 2000, barnamördaren Kuntar är bara den senaste i raden.

I Israel förstår man inte varför omvärlden inte avkräver islamisterna samma standard. Efter Kuntars frigivande anser man här att bestialiska mördare bör skickas tillbaka i kistor.

Tusentals Gazaraketer mot civila i Israel
Detta bådar inte gott för Gaza. Med israelen Gilad Schalit fortfarande kidnappad i Gaza i mer än två år, kommer förmodligen Gazaborna i en nära framtid att betala ett högt pris för detta brott mot mänskliga rättigheter. Redan nu höjs röster för att allt vatten och el skärs av tills Schalit frisläpps. Förmodligen kommer detta inte att resultera i hans frigivning, utan kanske åtföljas av dagliga israeliska bombningar mot på måfå utvalda mål i Gaza, på samma sätt som den israeliska staden Sderot har utsatts för bombardering med fler än 8000 missiler från Gaza under de senaste sju åren. Gazaborna kommer att betala ett högt pris för Gilad Schalits fortsatta fångenskap medan omvärlden inte lyfter ett finger för att hjälpa honom, lika lite som omvärlden hjälpte de två soldaterna som Hizbollah höll i två år och skickade tillbaka i kistor.

Hizbollahs människohandel
Hizbollah, som idkar människohandel, har visat att terror betalar sig. Varför skulle Hamasterrorister överlämnar en levande jude när Israel är berett att betala vad som helst för att få tillbaka en död kropp? Att döda judar är ju själva idén med terrorattackerna.

Redan för 60 år sedan sade man ”aldrig mer” när terror utövades av nazister på judar i Europa, men samma mönster upprepas idag av nazisternas arvtagare i arabvärlden.

Veckan efter att två israeler begravdes inser Israel att man bara kan lita på sig själv. Kostnaderna i arabiska liv och egendom för framtida kidnappningar – för de kommer nu obönhörligen att ske – kommer att sättas på EUs, FNs, Kvartettens och Röda Korsets konto: alla de som satt och sitter tysta medan en hel nation hålls som gisslan.

Israel värdesätter kärlek högre än hat
Ett av begravningstalen hölls av en av offrens bröder. Denne visade på den grundläggande värdeskillnaden mellan Israel och landets fiender. ”Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj. Precis som vi. Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har något gemensamt. Men trots det kommer vi inte att sluta försöka.” Han sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Hatet är finansierat av den tysta omvärldens skattebetalare.