Archive for Februari, 2008

Rätt och fel i Mellanöstern

Fredag, Februari 29th, 2008

Våldet mellan Gazapalestinier och israeler har trappats upp ordentligt på sistone. Gazaborna hävdar att deras missiler mot civila i israel – hittills mer än 5000 raketer avfyrade enbart mot civila mål såsom skolor, sjukhus, fabriker och bostadshus – är ett svar på Israels ständiga angrepp på palestinska militanta/soldater/terrorister/kriminella (läsaren kan välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Israel å sin sida säger att så länge raketanfallen fortsätter, kommer operationer för att stoppa dessa raketanfall att fortsätta. I försöken att stoppa missilerna, skadas eller dör palestinska civila. Israels aktioner kallas för självförsvar/offensivt försvar/mord/riktade mord/massmord (här också kan läsaren välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Kvar står det faktum att om palestinska raketanfall mot civila i Israel upphör, så upphör omgående även Israels aktioner mot raketanfallen.

Kvar står också det faktum att Hamas, Islamiska Jihad och andra palestinska regeringsorgan hävdar att det är inte bara en politisk utan även en religiös plikt att döda judar. Att inte döda judar betyder per definition att man är en dålig muslim. Gazaborna vill inte vara dåliga muslimer. Våldshysterin är därmed officiellt sanktionerat. Från allra högsta instans.

Israelkritiker brukar kräva att landets svar mot palestinska massmord bör bli ”återhållsamt” eller ”proportionerligt”. Frågan är vad detta egentligen betyder. Situationen är en strid på liv eller död. Antingen dör de tilltänkta offren där de sitter på bussarna eller går till skolan, eller så dör attackerarna, helst innan de lyckas fullborda massmordet.

Återhållsamhet verkar därför vara ett ord ämnat att blidka de extremistiska islamistiska krafter som man i Väst är påfallande rädd för. Det arabiska språket har ett ord för detta religiöst betingad och med våld framtvingad underdånighet: dhimmitud. Fullkomlig underkastelse.

Återstår då ”proportionalitet”. Kan Israel svara ”proportionerligt” på raketer avfyrade från Gaza? Kassamraketerna är inte guidade, de skickas upp och landar var som helst. På bussar, i skolor, i sjukhus, i vägkorsningar, i restauranger. Gazapalestiniernas raketer är sålunda terrorvapen, som används mot hela det civila samhället i södra Israel.

”Proportionalietet” kan därför bestå i att Israel börjar tillämpa samma princip – blunda och avfyra raketer tillbaka någonstans mot Gaza. Problemet är världsopinionen. En opinion som sällan tvekar att fördöma Israels försvar av det egna landet, samtidigt som den verkar vara blind för de palestinska attacker som förorsakar Israels försvarsaktioner.

Bör därför Israel ha som policy att (1) skjuta tillbaka samma mängd raketer, det vill säga mellan 20 och 60 raketer dagligen oavsett om det finns anledning eller inte; eller att (2) ignorera antalet raketer och istället skjuta tillbaka med samma mål som palestinierna har, det vill säga inga som helst riktade mål; eller att (3) enbart försöka döda och lemlästa exakt samma antal civila palestinier som israeliska offer för palestinska raketanfall? Men är inte detta samma sak som de förhatliga ”riktade morden” som Israels kritiker inte vill att landet ska tillgripa?

Så frågan är var exakt Israels kritiker menar att gränsen ska gå. Svaret framstår som ganska givet: det ska finnas en klar gräns för Israels svar, men ingen gräns alls för de palestinska attackerna som föranleder Israels svar.

Israel lämnade Gaza för nästan tre år sedan. Det var startskottet för Gazapalestiniernas raketkrig mot Israels civila.

Det är egentligen inte Gazabornas fel. De gör bara det som deras religiösa och politiska ledare säger är ett påbud från allra högsta ort: att döda judar.

Felet är Sveriges. Och alla andra länders som oåterhållsamt fortsätter att ge oproportionerligt stora bidrag till Gazapalestinierna samtidigt som man i den politiska arenan försöker bakbinda Israels varje möjlighet att försvara sig.

Det är Sverige som ansvarar för Hamas oproportionerliga våld mot israeliska civila. Skär av det svenska biståndet tills raketerna upphör. Fördubbla gärna biståndet om raketanfallen uteblir.

Men fortsätt inte att premiera Gazapalestiniernas oåterhållsamma våld mot försvarslösa civila i Israel. För då blir svaret oproportionerligt.

Så blir det när man står med ryggen mot väggen.

Mitt försök att hjälpa Bitte Hammargren bli en bra journalist

Måndag, Februari 11th, 2008

Nedanstående brev skickade jag till Bitte Hammargren på SvD för att uppmuntra henne att skriva mer balanserat. Fick tyvärr inget svar. Detta ska inte nödvändigtvis tas som bevis att alla svenska Mellanösternreportrar är enögda, arroganta och politiskt drivna.

Hej Bitte,

Jag vill tacka dig för en mycket bra och för det mesta överraskande objektiv och balanserad artikel om den förödande situationen i Gaza.

Det fanns dock några luckor som både du som journalist och ämnet som är så känsligt hade vunnit på om de klargjorts mer fullständigt.

Du skriver till exempel:

”På ett möte för jordbrukarkooperationen i Beit Hanoun passerar vi nedlagda industrier och den igenbommade godsterminalen i Karni som tidigare var navet för all handel mellan Israel och Gaza.”

Det du inte förklarade är att industrierna är nedlagda inte minst eftersom all metall beslagtas av Hamas och övriga terrorister för att bygga raketramper och raketer som skjuts mot civila israeler i Sderot med omnejd.

Det du också inte förklarade är att Karni liksom alla andra gränsövergångar har tvingats att stänga eftersom Hamas och övriga terrorgrupper har upprepade gånger skjutit raketer mot dem – de vill inte att Gazaborna ska uppleva någon form av normalisering med judar. Din artikel hade blivit mycket mer välrundad om du hade lagt din kommentar ovan i detta perspektiv, eftersom detta är sanningen i ett bredare perspektiv.

Du skrev också mycket riktigt om hur undermålig den egyptiska transportinfrastrukturen är jämfört med den israeliska. Du skrev:
” Israel har mycket bättre logistik för export. Här talar vi inte politik. Från Israel kan våra grödor snabbt flygas ut eller gå på lastfartyg, därifrån går flera avgångar per dag. Men ska vi skicka våra produkter via Egypten kommer blommorna att fastna där i en vecka och då är de vissna när de kommer fram, säger lantbrukarna i Beit Hanoun.”

Det din artikel hade vunnit på var den enkla kommentaren att det naturligtvis inte är en mänsklig rättighet att få exporträttigheter via ett grannland som man samtidigt bombarderar sönder och samman, med dagliga raketsalvor på 40 till 50 missiler. Hade du nämnt det faktum att den transportväg och den transportinfrastruktur som dessa palestinska odlare kräver faktiskt sköts av invånare från Sderot, som dagligen tar emot upp till 50 raketer och granater avfyrade från dessa odlingar, hade din artikel gett en mycket mer avrundad och balanserad bild på orsak och verkan.

Och därigenom kanske bidragit till att svenska läsare får en större förståelse för situationen.

Med vänliga hälsningar,
Ilya