Björn Kumm frågar (SvD 060821) varför vi ständigt attackeras av ”så många i muslimländer och tredje världen och dess diaspora (som) själva känner att väst hatar dem” – i dagligt tal kallade islamistiska terrorgrupper.
Vari ligger friktionen?
Det mest intressanta är dock inte vad Kumm frågar, utan vad han inte frågar. Han fokuserar på vad han ser som en konflikt mellan muslimska grupperingar och väst, men finner det inte relevant att nämna de långt större konflikterna inom islam. Han tycks inte inse att Darfur utgör någon friktionsyta muslimer emellan, att religiöst betingat våld mellan sunni- och shiamuslimer i Irak är av relevans i hans analys av muslimskt våld i den moderna världen, att rivaliserande shiamuslimska grupper som Amal och Hizbollah under 20 års tid har utkämpat regelrätta krig mot varandra i Libanon, med paus enbart för att med gemensam styrka attackera såväl landets druser som kristna, båda betydande minoriteter i Libanon.
Kumm tycks heller inte anse att den aggressiva tvångsislamifieringen av städer med historiska kristna befolkningar som Betlehem på Västbanken och Nazareth i Israel utgör något tecken på att problemet kanske har sina rötter i en viss strömning inom islam och dess syn på sig själv.
Terrorns ideologiska kärna
Björn Kumm frågar om terrorn kan begripas, som vore det en fråga enbart för amerikaner och britter att ta ställning till. Kumm skriver om al Qaeda att den ”inte var en stat utan snarast en liten privat organisation”. Någon liten privat organisation är den definitivt inte, utan den är ett internationellt nätverk spridd inom i stort sett varje land och varje samhälle. Det är ingen organisation med en privat dagordning, utan ett trossamfund med en brinnande ideologi. En ideologi som kräver omgivningens underkastelse – antingen frivilligt eller via svärdets makt. Den är inte född ur någon västerländsk oförrätt mot något land, något folk eller någon religion, utan den är född ur en rigid beslutsamhet att omforma världen enligt order från en högre makt.
Gevär och Gud – en farlig kombination
De brittisktfödda muslimer som attackerade London och de som nyligen planerade attacker mot västerländska flygplan över Atlanten hade inte som mål att befria Tjetjenien, eller lösa de religiösa krigen i Afghanistan eller Irak, eller bringa självbestämmande för ockuperade palestinier. Deras mål var att stöpa om världen enligt en sträng tolkning av islam som inte ens majoriteten av muslimer accepterar. Iranska Hizbollah (från ordet Hizb’ Allah – Guds parti) drivs inte av sympati för palestinier eller massakrerade muslimer i Darfur, de drivs av ivern att se sin egen syn på shiaislam som segrare över alla andra. Faktum är att palestinierna är rasande på Hizbollah eftersom Hizbollahs krig i Libanon och norra Israel totalt har tystat mediefokusen på palestiniernas mål.
Björn Kumm skriver ändå att ”det som oroar mig är den uppenbara asymmetrin i våra reaktioner”. Han skriver att ”den uppvisade handlingskraften (från väst) skapar snarast fler terrorister”. Han skriver vidare att ”ökad kontroll av mörkhyade personer förser terroristorganisationer med ännu fler rekryter”. Som en mörkhyad medborgare av Sverige kan jag försäkra både Kumm och andra läsare att här skapas inte fler rekryter bara för att man blir extra kontrollerad. Tvärtom är jag glad om mitt land tar sitt förnuft till fånga, effektiviserar sina knappa resurser och fokuserar sina efterspaningar just på människor som av olika anledningar verkar vara intressanta, och inte slösar sina resurser – våra resurser, egentligen – där de inte behövs bara av hänsyn till politisk korrekthet. Jag stoppas hellre flera gånger av våra poliser som därigenom ger mig bevis på att de gör sitt jobb, än inte alls på grund av att jag matchar den profil de efterspanar och just därför inte vågar beakta!
Principfasthet borgar för fred
Kumms analys är intressant men tyvärr bristfällig: ökad kontroll öppnar inte dörren till fler terrorrekryter om inte rekryterna redan finns och väntar på att bli insläppt. Problemet ligger inte i bekämpningen av religiöst betingad terrorism, utan i omvärldens vacklande och principlöshet.
För om världssamfundet är principfast och strider mot varje form av rasism och politiskt/religiöst våld, kommer vi att stå enad mot denna cancer var den än finns. Att skicka signalen på beslutsamhet är oftast tillräckligt för att förhindra våldet.
I brist på avskräckande medel är fältet fritt för våldsverkarna – oavsett de heter IRA, ETA, Hizbollah, Tamilska Tigrar, Hamas, Al Aqsa Martyrsbrigaderna eller Röda Khmererna. Däri ligger svaret på Björn Kumms fråga: han undrar hur man kan hindra sådana grupper att engagera sig i ett ”asymmetriskt krig mot övermakten”. Det är genom att visa att denna övermakt är just en övermakt, genom att visa upp en enad internationell front som omöjligen går att spräcka.
Den svaga länken
Och just där, tyvärr, är den svaga länken: länder som Syrien, Iran, Kina, Kuba, Nordkorea garanterar att den nödvändiga enade fronten och därigenom övermakt, aldrig kan bildas.
Om FN fokuserade sina ansträngningar och våra pengar på dessa länder istället för att strutslikt låtsas som att de inte utgör något hinder, då är vi verkligen på väg att bilda en enad front, en moralisk och verklig övermakt som gör att terrorgrupperingar inte har någonstans att hämta sin näring.
UNHCR vs UNRWA