Archive for Augusti, 2006

Skattesubventionerad propaganda

Torsdag, Augusti 31st, 2006
På Frölunda kulturhus har ett flertal utställningar visats de senaste åren med tema Palestina, antisionism och palestinsk flyktingskap.

Det sistnämnda handlar om palestinier i tredje generationen födda i andra länder men som betraktar sig som ”flyktingar” eftersom de inte ges medborgarskap i respektive födelseland, till exempel Libanon, i strid med FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Bakom dessa utställningar finns organisationer som Röd kommunistisk ungdom och Emmaus. Vad dessa utställare har gemensamt är att de betraktar hela Israel som del av ett muslimskt Palestina där islamistisk sharialag ska härska.

Trots förfrågningar från föreningen FiM – Fred i Mellanöstern – om möjligheten att göra en utställning som visar verkligheten i det av fanatisk islamism terrordrabbade Israel, vars existens dessa organisationer motverkar, har Frölunda kulturhus varje gång vägrat tillstånd.

Frölunda kulturhus bör uppmuntra balans i sitt utställningsprogram. Annars omvandlas kulturutbudet till simpel propaganda.

Givarkonferens – men inte för alla!

Torsdag, Augusti 31st, 2006
Sverige har tagit initiativ till en givarkonferens efter Hizbollahs nyligen avslutade krig mot Israel. Målet för konferensen är insamlandet av medel för återuppbyggnaden av Libanon. Återuppbyggnaden av Israel står inte på dagordningen.

I ett brev daterat 29 augusti i år skriver Regeringskansliet att ”den socialdemokratiska regeringen anser … att solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden.”

Det som är mest intressant i ovanstående är inte vad som står där, utan vad som inte står där, och vad det som saknas egentligen innebär.

Solidaritet och humanitära insatser – men inte för krigets offer i Israel

Regeringen anser att ”solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden” – men uppenbarligen inte alla krigsdrabbade områden. I varje fall inte Israel. Brevet från Regeringskansliet antyder att givarkonferensen är sprungen ur säkerhetsresolution 1701. Det är inte sant: Statsminister Göran Persson talade om en givarkonferens långt innan resolution 1701 kom till, faktiskt mitt under brinnande kriget. Idén var redan etablerad när medierna rapporterade om det den 6 augusti.

Då tanken på en givarkonferens föddes och tillkännagavs långt innan resolution 1701 vare sig hade formulerats färdigt eller framröstats, går tankarna obönhörligen till funderingar om huruvida statskassan och statsapparaten använts för att understödja regeringens vikande ställning i slutetappen inför valet. Att Sverige nu säger att Israel inte inkluderades i denna solidaritetsmanifestation eftersom Israel ”inte uttryckt några önskemål om internationell hjälp för den egna återuppbyggnaden” rimmar alltså illa med det faktum att konferensens ramar fastställdes redan långt innan.

Kidnappar – och får omvärldens ekonomiska stöd

Det egendomliga är att regeringen inte villkorar ekonomiskt stöd till Libanon till frigivningen av de två kidnappade israeliska soldaterna. Det var detta brott mot internationell rätt från det suveräna Libanon som störtade regionen i krig och förstörelse. Den svenska regeringen vill vara en god världsmedborgare och föregå med gott exempel, men bara till en viss gräns – den libanesiska gränsen. Dock är frigivningen av de kidnappade israelerna också ett FN-krav under samma resolution 1701 – så varför är den svenska regeringen inte lika pådrivande i denna fråga, varför detta selektiva förhållningssätt till samma FN-resolution?

Än konstigare är att den svenska regeringen inte kräver att Libanon gör en minimal eftergift i utbyte mot hjälpen; erkännandet av staten Israel. Om man med det omfattande biståndet till Libanon vill bygga upp fundamentet till fred, bör detta vara ett minimikrav på motprestation. Det är absurt att vi betalar ur egen ficka utan att ens försöka få något i gengäld.

Inga motprestationer i utbyte mot pengar

Historien visar att vare sig Libanon eller Israel har gått till krig mot andra länder som de officiellt har slutit fred med. Varför är då inte fredsfrämjande direkta förhandlingar mellan de libanesiska och israeliska regeringarna ett minimikrav från den svenska socialdemokratiska regeringen? Sverige säger sig vilja spela en positiv roll i regionen och vi tror ju på dialogens gränsöverskridande möjligheter, så varför inte kräva dialog som motprestation?

Men det som nog är Sveriges största svek i sammanhanget är det mot palestinierna. De kan inte uppfatta den svenska regeringens handlande som annat än ett hån mot deras nationella aspirationer. Sverige åberopar FN och bojkottar palestiniernas regering som leds av ett fanatiskt islamistiskt parti, Hamas, som på sitt program har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Hisbollah startade kriget

Samtidigt stödjer Sverige den libanesiska regeringen i vars namn Hizbollah startade ett krig som kostade 1300 människor livet och orsakade infrastrukturförstörelse för miljarder kronor. En regering som innehåller ett likaledes fanatiskt islamistiskt parti, Hizbollah, som på sitt program också har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Parallellerna är lika slående som den svenska regeringens sätt att särbehandla fallen. Så här sade Göran Persson om Hamas (26 januari): ”Det som Hamas har stått för … är inte förenligt med ett demokratiskt statsskick. En palestinsk regering måste ta avstånd från våld och terrorism och erkänna Israels rätt att existera.” Palestinska Hamas noterar förvånat att trots ett kompakt omvärldsmotstånd mot Hizbollah – som ju inte erkänner Israels rätt att existera – kompenseras resultatet av Hizbollahs krig direkt ur svenska statskassan. Vilken slutsats drar då Hamas? Uppmuntras de till att avsäga sig våldet, eller uppmuntras de till upptrappning av våldet?

Palestinierna behöver allt stöd de kan få för positiv utveckling. Såsom krav på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, respekt för fri press, respekt för oliktänkande, bukt med omfattande korruption, stopp för religiös uppvigling i moskéerna, bannlysning av vapen från gatorna, nya skolböcker som inte längre indoktrinerar småbarn i konsten att hata judar och kristna, krafttag mot hedersmord. Palestinierna behöver all uppmuntran, inklusive ekonomisk hjälp, så att de inte upprepar den förödande missbedömning de gjorde efter Israels uttåg ur Gazaremsan: då de, istället för att använda den omfattande infrastruktur för avancerat jordbruk och industri som Israel lämnade kvar och som faktiskt donerades till palestinierna som en grundplåt till deras blivande statsbildning, själva förstörde allt inom några dagar så att det som nu återstår är ännu mer förödelse, ännu fler krossade drömmar. Men här också måste hjälpen villkoras mot motprestationer, annars har man inte åstadkommit något.

Avsaknad av moral

Det saknas konstruktivt tänkande, en principfast – moralisk – hållning och en konsekvent linje i Sveriges brådskande sammankallande till givarkonferenser. Sverige behöver lära sig att spela en mer konstruktiv roll, att åberopa relevanta FN-resolutioner och tillämpa dem på ett konsekvent sätt och med krav på ömsesidighet och transparens.

Annars är det religiösa fanatiker som Hizbollah och Hamas som går ur givarkonferensen som segrare, medan den överväldigande majoriteten av fredsälskande libaneser, palestinier och israeler blir de stora förlorarna.

Mellanösterns framtid hänger på en alltför skör tråd för att Sverige skall fortsätta bidra till skapande av fler förlorare i regionen.

Terrorn kan besegras

Måndag, Augusti 21st, 2006
Björn Kumm frågar (SvD 060821) varför vi ständigt attackeras av ”så många i muslimländer och tredje världen och dess diaspora (som) själva känner att väst hatar dem” – i dagligt tal kallade islamistiska terrorgrupper.

Vari ligger friktionen?
Det mest intressanta är dock inte vad Kumm frågar, utan vad han inte frågar. Han fokuserar på vad han ser som en konflikt mellan muslimska grupperingar och väst, men finner det inte relevant att nämna de långt större konflikterna inom islam. Han tycks inte inse att Darfur utgör någon friktionsyta muslimer emellan, att religiöst betingat våld mellan sunni- och shiamuslimer i Irak är av relevans i hans analys av muslimskt våld i den moderna världen, att rivaliserande shiamuslimska grupper som Amal och Hizbollah under 20 års tid har utkämpat regelrätta krig mot varandra i Libanon, med paus enbart för att med gemensam styrka attackera såväl landets druser som kristna, båda betydande minoriteter i Libanon.

Kumm tycks heller inte anse att den aggressiva tvångsislamifieringen av städer med historiska kristna befolkningar som Betlehem på Västbanken och Nazareth i Israel utgör något tecken på att problemet kanske har sina rötter i en viss strömning inom islam och dess syn på sig själv.

Terrorns ideologiska kärna
Björn Kumm frågar om terrorn kan begripas, som vore det en fråga enbart för amerikaner och britter att ta ställning till. Kumm skriver om al Qaeda att den ”inte var en stat utan snarast en liten privat organisation”. Någon liten privat organisation är den definitivt inte, utan den är ett internationellt nätverk spridd inom i stort sett varje land och varje samhälle. Det är ingen organisation med en privat dagordning, utan ett trossamfund med en brinnande ideologi. En ideologi som kräver omgivningens underkastelse – antingen frivilligt eller via svärdets makt. Den är inte född ur någon västerländsk oförrätt mot något land, något folk eller någon religion, utan den är född ur en rigid beslutsamhet att omforma världen enligt order från en högre makt.

Gevär och Gud – en farlig kombination
De brittisktfödda muslimer som attackerade London och de som nyligen planerade attacker mot västerländska flygplan över Atlanten hade inte som mål att befria Tjetjenien, eller lösa de religiösa krigen i Afghanistan eller Irak, eller bringa självbestämmande för ockuperade palestinier. Deras mål var att stöpa om världen enligt en sträng tolkning av islam som inte ens majoriteten av muslimer accepterar. Iranska Hizbollah (från ordet Hizb’ Allah – Guds parti) drivs inte av sympati för palestinier eller massakrerade muslimer i Darfur, de drivs av ivern att se sin egen syn på shiaislam som segrare över alla andra. Faktum är att palestinierna är rasande på Hizbollah eftersom Hizbollahs krig i Libanon och norra Israel totalt har tystat mediefokusen på palestiniernas mål.

Björn Kumm skriver ändå att ”det som oroar mig är den uppenbara asymmetrin i våra reaktioner”. Han skriver att ”den uppvisade handlingskraften (från väst) skapar snarast fler terrorister”. Han skriver vidare att ”ökad kontroll av mörkhyade personer förser terroristorganisationer med ännu fler rekryter”. Som en mörkhyad medborgare av Sverige kan jag försäkra både Kumm och andra läsare att här skapas inte fler rekryter bara för att man blir extra kontrollerad. Tvärtom är jag glad om mitt land tar sitt förnuft till fånga, effektiviserar sina knappa resurser och fokuserar sina efterspaningar just på människor som av olika anledningar verkar vara intressanta, och inte slösar sina resurser – våra resurser, egentligen – där de inte behövs bara av hänsyn till politisk korrekthet. Jag stoppas hellre flera gånger av våra poliser som därigenom ger mig bevis på att de gör sitt jobb, än inte alls på grund av att jag matchar den profil de efterspanar och just därför inte vågar beakta!

Principfasthet borgar för fred
Kumms analys är intressant men tyvärr bristfällig: ökad kontroll öppnar inte dörren till fler terrorrekryter om inte rekryterna redan finns och väntar på att bli insläppt. Problemet ligger inte i bekämpningen av religiöst betingad terrorism, utan i omvärldens vacklande och principlöshet.

För om världssamfundet är principfast och strider mot varje form av rasism och politiskt/religiöst våld, kommer vi att stå enad mot denna cancer var den än finns. Att skicka signalen på beslutsamhet är oftast tillräckligt för att förhindra våldet.

I brist på avskräckande medel är fältet fritt för våldsverkarna – oavsett de heter IRA, ETA, Hizbollah, Tamilska Tigrar, Hamas, Al Aqsa Martyrsbrigaderna eller Röda Khmererna. Däri ligger svaret på Björn Kumms fråga: han undrar hur man kan hindra sådana grupper att engagera sig i ett ”asymmetriskt krig mot övermakten”. Det är genom att visa att denna övermakt är just en övermakt, genom att visa upp en enad internationell front som omöjligen går att spräcka.

Den svaga länken
Och just där, tyvärr, är den svaga länken: länder som Syrien, Iran, Kina, Kuba, Nordkorea garanterar att den nödvändiga enade fronten och därigenom övermakt, aldrig kan bildas.

Om FN fokuserade sina ansträngningar och våra pengar på dessa länder istället för att strutslikt låtsas som att de inte utgör något hinder, då är vi verkligen på väg att bilda en enad front, en moralisk och verklig övermakt som gör att terrorgrupperingar inte har någonstans att hämta sin näring.