På besök hos mina åldrande föräldrar i den israeliska hamnstaden Haifa hamnade jag mitt i Hizbollahs krig mot israeliska civila.
Det gör ont att se ens 81-åriga far, som genomlevt de arabiska anfallskrigen mot hans hem redan 1948, 67, 73 och 92, darra av skräck där han ligger raklång på golvet, mot sovrumsväggen som vätter mot söder – den bortersta väggen från Hizbollahs raketer. Under Gulfkriget, minns min numera senile far i en av de få ljusa stunden då han kommer ihåg saker och ting, fick de ta skydd mot rummets västra väggen, då Saddams raketer kom österifrån.
Nu kommer explosionerna obönhörligen närmare, letande efter nya offer. Husväggarna börjar vibrera allt starkare, själva marken darrar. Jag hinner tänka på min fru och mina 2 barn i Göteborg i det sommarfagra Sverige och undrar om jag någonsin kommer att se dem igen.
Så kommer en explosion som får svettpärlorna på pannan att bokstavligen flyga i luften. Jag har bett mina föräldrar att ta av sig sina glasögon i säkerhetssyfte, men jag har inte hunnit lyfta ut glasrutorna ur fönstren och lägga dem under sängen, eller tejpa för fönstren. Jag vet sedan gammalt att raketer mot civila inte är det enda som ingår i Hizbollahs och Hamas arsenal, utan de packar sina raketer med vassa metallskärvor och kullager av metall, vars uppgift är att krossa glas och flyga genom luften, och därigenom riva sönder mänskliga kroppar i tusentals smala strimlor. De är inte ämnade att döda, utan främst att skada, eftersom någon smart ekonom hos den modiga frihetskämpen borta i Beirut eller Ramallah har räknat ut att både det fysiska lidandet hos de civila offren och den ekonomiska kostnaden för staten är mycket högre om offren överlever och samhället därför måste spendera stora pengar på deras livslånga sjukvård. Cynisk eller ren och skär barbari?
Nästa explosion landar längre bort, och det gör de nästkommande 3 explosionerna. Samtidigt som man är tacksam för att man har överlevt, känner man omedelbar skuld över att andra säkerligen fått stryka med. Ytterligare fyra raketanfall kommer under de närmaste två timmarna. Min far glider åter in i en av hans frånvarandeperioder där han inte vet vad som händer, vilket nog är bra i hans sköra tillstånd. Efter ytterligare en timme utan att varningssirenerna hörs, vågar vi gå till köket och ta fram hans hjärtmedicin och ett glas vatten.
Detta är Haifa, Israel, juli 2006. Ett inslag i livet under libanesiska Hizbollahs ständiga kamp för att åstadkomma … ja, vad de vill åstadkomma är inte lätt att veta. Israel finns inte i Libanon utan enbart bakom den av FN erkända internationella gränsen. Hizbollah vägrar att flytta bort från gränsen i enlighet med FN-resolutionen, istället åberopar de gud och kräver rätten att när som helst döda judar och kidnappa dem för att de är judar i en judisk stat.
Under tiden fortsätter raketerna att söka sina civila offer i Israel, packade med vassa metallskärvor och kullager för att slita kött och hud från oskyddade kroppar. Hizbollahs kämpar visar sålunda sin medmänsklighet. Namnet Hizbullah betyder ju ”Guds parti”. Det är sannerligen ett egendomligt sätt att tolka guds intentioner på denna jord.
UNHCR vs UNRWA