Carl Hamilton säger som det är: judarna i Israel ”har upptäckt hur goda affärer som finns att göra genom att sälja mat, rent vatten och medicin till de instängda (palestinierna) i utbyte mot palestinskt guld, juveler, smycken”.
Hamilton skriver inte ovanstående som antisemit, utan som objektiv observatör, även om både språkbruket och bilderna hans språk frammanar är klassiskt antisemitiska. Han bör absolut inte beskyllas för antisemitism bara för att det han observerar ser antisemitiskt ut, bara för att hans ord avhumaniserar judarna.
Det hade förstås hedrat Hamilton om han även observerat att i det av honom betecknade palestinska ghettot tycks palestinierna visa en sällan skådad uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att smuggla in vapen, bomber, TNT, dynamit och raketer, men att de av någon outgrundlig anledning aldrig lyckas smuggla in mat och medicin.
Nej, för att få dessa livsnödvändigheter måste en stackars palestinsk kvinna sälja sina smycken. Hamilton kan inte precisera vilka det är som köper kvinnans smycken, men observerar att det måste väl vara judar som, trots att de inte finns inom Gazaremsan och inte kan smuggla in mat och medicin, ändå måste profitera från utsmugglingen av smycken i utbyte mot den mat och medicin som inte smugglas in.
Ställ frågan: när är antisemitiska ord, antisemitiska bilder och antisemitiska intentioner inte tecken på antisemitism?