Nyligen steg Israels statsminister Ariel Sharon fram till talarstolen i FN för att prata om regionala framtidsplaner.
En ny framtid som grundas med tillbakadragande från Gazaremsan som första steg i byggandet av något som aldrig tidigare existerat – ett palestinskarabiskt land.
Så fort Sharon närmade sig talarstolen, tågade de flesta delegaterna från arabländerna och de muslimska länderna ut ur salen.
Hade ett barn i 7-års ålder betett sig så omoget hade man självklart rättat det och förklarat att enda sättet att lösa ett problem är faktiskt genom att diskutera det – inte genom att undvika alla möjligheter till diskussion. Barnet skulle ha förstått vad det hört, för det är ju så barnsligt enkelt och självklart.
Men så fungerar det tydligen icke.
Istället har vi den smått absurda situationen att palestinierna själva sedan länge pratat med israelerna – ytterligare ett möte är planerat mellan Sharon och Mahmud Abbas om några dagar – medan i stort sett resten av den arabiska och muslimska världen inte gör det. Och deras avsikt uppges vara att visa ”solidaritet med palestinierna” – som ju mest av allt vill prata med israelerna om en framtidslösning!
Är det verkligen så svårt för den stora arabiska och muslimska omvärlden att våga sig på något nytt? Är man verkligen fast besluten att permanenta instabiliteten oavsett den mänskliga tragedin detta innebär?
När kommer omvärlden att tvinga fram en förändring i denna absurda och dödsbringande attityd?