Archive for September, 2005

Bristande mognad i arabvärlden

Söndag, September 18th, 2005

Nyligen steg Israels statsminister Ariel Sharon fram till talarstolen i FN för att prata om regionala framtidsplaner.

En ny framtid som grundas med tillbakadragande från Gazaremsan som första steg i byggandet av något som aldrig tidigare existerat – ett palestinskarabiskt land.

Så fort Sharon närmade sig talarstolen, tågade de flesta delegaterna från arabländerna och de muslimska länderna ut ur salen.

Hade ett barn i 7-års ålder betett sig så omoget hade man självklart rättat det och förklarat att enda sättet att lösa ett problem är faktiskt genom att diskutera det – inte genom att undvika alla möjligheter till diskussion. Barnet skulle ha förstått vad det hört, för det är ju så barnsligt enkelt och självklart.

Men så fungerar det tydligen icke.

Istället har vi den smått absurda situationen att palestinierna själva sedan länge pratat med israelerna – ytterligare ett möte är planerat mellan Sharon och Mahmud Abbas om några dagar – medan i stort sett resten av den arabiska och muslimska världen inte gör det. Och deras avsikt uppges vara att visa ”solidaritet med palestinierna” – som ju mest av allt vill prata med israelerna om en framtidslösning!

Är det verkligen så svårt för den stora arabiska och muslimska omvärlden att våga sig på något nytt? Är man verkligen fast besluten att permanenta instabiliteten oavsett den mänskliga tragedin detta innebär?

När kommer omvärlden att tvinga fram en förändring i denna absurda och dödsbringande attityd?

Alla dessa ständiga "måste" – som gäller enbart Israel

Onsdag, September 14th, 2005

Den 15:e augusti skrev utrikesminister Freivalds och biståndsminister Jämtin en artikel med rubrik ”Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg”.

Ordet ”måste” förekommer inte mindre än sex gånger; fem gånger är det Israel som ”måste” göra fler eftergifter, en gång kräver författarna att EU ”måste” se till att Kvartetten tvingar fram fortsatta förändringar.

Vid en genomläsning av artikeln är det lätt att tro att Israel lever och agerar i ett vakuum – att det inte finns någon motpart med skyldigheter. Det nämns inga ”måsten” för palestinierna – exempelvis att de måste upphöra med sina självmordsbombningar, sina ständiga raketbeskjutningar (två raketer föll minuterna efter att Israel inledde sin evakuering), sin ständiga hatpropaganda mot judar och israeler, att de palestinska prästerna måste sluta predika dödandet av judar därhelst de finns, att den palestinska presidenten Mahmud Abbas måste sluta upprepa (nu senast i fredags) att uttaget ur Gaza bara är första steget – att nästa steg är befrielsen av Jerusalem, judarnas främsta religiösa och nationella symbol.

Författarna nämner inte att Jerusalem nämns över 700 gånger i Torah, judarnas heliga bok, men inte en enda gång i Koranen, muslimernas heliga bok. De nämner inte det som alla pålästa vet: att drivkraften bakom de palestinska extremisterna inte är politiska gränser, mark eller arbetstillfällen – allt detta fick de senast för fyra år sedan men utlyste som svar sin intifada – utan just ivern att fördriva judarna från Jerusalem och resten av landet. I TV sågs den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras den13 maj i år predika att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet”, ”judarna är ett virus likt AIDS”, ”Israel är en cancer som spridits i den islamiska nationens kropp”. Detta i statlig palestinsk TV!

Det som nu händer i Gaza är oerhört uppmuntrande och saknar motstycke: Israel är det första landet i modern historia som ger upp markområden erövrat i ett defensivt krig, i ett försök att skapa förutsättningar för fred med sin fiende – en fiende som alltjämt kräver dess undergång. En gång tidigare har Israel gett upp markområden erövrat i ett defensivt krig, när man lämnade tillbaka Sinai – inklusive Israels enda oljekälla – till Egypten i utbyte mot fred. Idag får man dock inte något fredsfördrag – tvärtom säger palestinska terrororganisationen Hamas att den nu kommer att förflytta sina ansträngningar från Gazaremsan till Västbanken – allt för att driva judarna ur Jerusalem.

Med stigande förvåning märker läsaren att Freivalds och Jämtin inte nämner Hamas vid namn någon enda gång i sin text. Inga måsten här, inte.

Israel vill ha fred. Premiärminister Ariel Sharon har gjort det som ingen palestinsk ledare någonsin förmått göra – lagt grunden till en framtida palestinsk stat. Han har gjort det trots enorm personlig politisk kostnad och trots en oöverskådlig risk för Israels framtida säkerhet, men han har vågat göra det därför att han föreställer sig en regional framtid vars hörnstenar består av demokrati, oberoende och respekt.

Men dessa tre faktorer ignoreras av Freivalds och Jämtin. De undviker att nämna Hamas som den starka parten bland palestinierna och de vägrar att nämna Hamas program om utrotning av judar och den judiska staten. De nämner inte vikten av att palestinierna själva bör bygga upp en infrastruktur för eget ekonomiskt oberoende, utan anser att det är israelernas plikt att tillhandahålla all infrastruktur medan resten av världen finansierar det nya landet, om Israel envisas med att behålla gränskontrollen under en säkerhetsstyrd övergångsperiod. Inga krav på att palestinierna ska ta ansvar för sig själva, själva skapa det de vill ha. Det är en märkligt nedlåtande syn de har på palestinierna. Medan Ariel Sharon tar steget i en modig ny riktning mot oberoende, förespråkar Freivalds och Jämtin det gamla vanliga – öppna europeiska plånböcker. Inte arabiska plånböcker, intressant nog – man tycks inte ha några förväntningar därifrån.

Och så kommer man till sista punkten – respekt. Författarna skriver: ”Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestins­ka områdenas luftrum, gränser och vatten.” Frågan är hur lite respekt författarna har för israeliska liv när de vägrar inse att detta tillbakadragande är del av en längre process. En process där inga krav har ställts på en motpart, en motpart som dessutom är rabiat omedgörlig (Hamas) eller i bästa fall tandlös och ovillig (Palestinska Myndigheten). Anledningen till att Israel under en övergångsperiod behöver behålla kontrollen över gränserna är just för att palestinierna ska få tid att bevisa att de verkligen inte har andra avsikter än just en blomstrande ekonomi och fredlig samexistens.

Situationen i Mellanöstern hanteras bäst av dem som lever i den, inte av utomstående med en begränsad insikt eller förutbestämd dagordning. För faktum är att Israels premiärminister Ariel Sharon har uttalat att tillbakadragandet från Gaza är ett första steg i en längre process mot bestående fred – och han har sagt detta helt utan insatser från Freivalds och Jämtin. Samtidigt som Hamas talar om att erövra ”hela Palestina från Medelhavet till Döda Havet” – dvs hela Israel – och Mahmud Abbas gör segertecknet i TV och talar om att ”erövra Jerusalem i nästa steg”. Man hoppas att även dessa uttalanden är helt utan Frevialds och Jämtins insatser.

Författarna avslutar med ”Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida – den dagen är världen säkrare för oss alla.”

Helt rätt. Men för att ockupationen ska upphöra krävs ett moget, ansvarsfullt palestinskt ledarskap. Så länge Freivalds och Jämtin undviker att kalla saker vid dess rätta namn – och namnet stavas Hamas – bör de stå vid sidan av och låta parterna själva lösa situationen. Ariel Sharon har gett prov på enastående ledarskap, förhoppningsvis kan Mahmud Abbas så småningom följa i hans fotspår. Det återstår att se om Hamas tillåter honom att göra det.

Israel lämnar Gaza, och araberna bränner ner synagogorna

Söndag, September 11th, 2005

Israel har lämnat Gazaremsan, en både politisk och säkerhetsmässig risk utan tidigare motstycke i världshistorien.

Det genomfördes som ett första steg i byggandet av något som också saknar motstycke i världshistorien – en palestinsk-arabisk stat med namn Palestina (en palestinsk-judisk stat med namn Israel existerar ju redan sedan 1948).

Tre kategorier byggnader lämnades kvar av israelerna:
- Växthus och jordbruksinfrastruktur – så det nya palestinska landet kunde få en snabbstart på sin ekonomi.
- Den israeliska arméns högkvarter – som Palestinska Myndighetens (PA) säkerhetsstyrkor skulle ta över så det nya landet omgående kunde etablera lag och ordning.
- Och så till sist synagogorna, de judiska bönehusen.

Växthusen togs tacksamt emot och skyddades för att bygga upp framtiden. Den israeliska arméns – den mest hatade symbolen för palestinierna – högkvarter togs gladeligen emot och skyddades för att säkerställa framtiden. Men synagogorna sattes omgående i brand.

Det säger en hel del om palestiniernas egentliga drivkraft när de mest hatade politiska, militära och ekonomiska symbolerna för Israels närvaro i Gaza gärna tas emot, samtidigt som judarnas religiösa symboler förstörs. Saeb Erekat, Palestinska Myndighetens regeringstalesman, beklagar att hela världen fått se palestiniernas djupt rotade antisemitism. Han beklagar inte palestiniernas antisemitism, utan endast att omständigheterna gör att denna antisemitism nu visas inför TV-kamerorna.

Det finns nog skäl att ta palestinska motståndsrörelser som Hamas på fullt allvar när de ständigt upprepar, till och med på organisationens webbsida, att deras mål är att fördriva alla judar från hela Mellanöstern – redan det ”moderata” PA visar ju med facklor i hand hur de tänker.

Trots flera års ständiga palestinska massmord på oskyldiga civila israeler, inklusive spädbarn fastspända i sina bilbarnstolar som avrättats med skott från en meters håll, är det ingen i någon israelisk regering som någonsin kommit på den fruktansvärda tanken att demolera muslimernas moskéer i Israel – än mindre gjort det.

Demolering av synagogorna har skett i trots mot internationell rätt, trots vädjan från bland andra FN:s Kofi Annan samt de muslimska länderna Marockos och Tunisiens statsöverhuvuden. Denna skymfning av en religion bådar inte gott för det framtida samhälle som palestinierna nu får tillfälle att bygga upp – aktionen är inget annat än en yttring av djupt rotad rasism i form av antisemitism.

Hela omvärlden har stora förhoppningar på en verklig förändring, en förändring vars framgång vi alla vill säkra. Vissa ändringar sker rent fysiskt – såsom tillbakadraganden och gränsjusteringar – medan andra sker mer subtilt – såsom avståndstagande från antisemitism och från politiskt motiverat våld och ett slut på terrorism. Den omvärld som så ihärdigt pressat Israel till eftergifter måste nu ta sitt ansvar och pressa palestinierna att uppföra sig på ett civiliserat sätt. Annars är inget vunnet och inget kommer att vinnas för någon part – hur gränserna än ser ut.

Ansvaret för att få palestinierna att anpassa sig till civilisationens absoluta minimikrav faller inte enbart på deras egna ledare, utan på omvärlden. Vi minns alla hur det slutade förra gången synagogor stacks i brand.