Denna selektiva blindhet bland somliga journalister…

I sin artikel i Dagen daterad 041109 återger Jonatan Sverker den ena sidas berättelse i en situation där två sidor lider.

Rubriken skriker ”Barn utsätts för tortyr”, vi läser om ”övergrepp” och ”tortyr” och mycket annat. Inramningen är ett seminarium med temat ”Stolen Youth” (stulen ungdom) på Juridiska Institutionen på Göteborgs Handelshögskola. Där satt en panel bestående av propalestinska aktivister, inklusive advokat och jurist från Internationella Juristkommissionen (IJC).

Temat var barnens rättigheter, fast enbart palestinska barns rättigheter. Och enbart rättigheter som påstås trampas på av israeler. Som en i panelen, en palestinsk socialarbetare, ständigt kallade för ”judar”, inte israeler. Detta synsätt talar för sig själv.

Jag var inbjuden att delta i debatten som motvikt. Men med den syn på demokrati som uppvisades av arrangörerna, var upplägget följande: den propalestinska sidan skulle få 90 minuter på sig att visa en film samt presentera en bok, båda med titel ”Stolen Youth”. Den fyramanna palestinska panelen skulle under dessa 90 minuter lägga fram oemotsagda påståenden om israeliska övertramp av palestinska barns rättigheter.

Sedan skulle jag, som ensamrepresentant för motsidan, få fem (5) minuter på mig att diskutera uppkomsten till konflikten i Mellanöstern, varvid motsidan också skulle få 5 minuter för samma ändamål, samt 5 minuter att diskutera lösningen på konflikten, som också motsidan skulle få. Jag fick inte ta upp innehållet i den 90 minuter långa ensidiga presentationen som palestinagruppen inledde seminariet med. Jag fick inte ha en juridisk bisittare som motvikt till deras två. Jag fick agera ensamt gentemot deras panel på 4 personer plus en palestinaaktiv jurist från ICJ.

Jag drog mig ur eftersom jag ansåg hela upplägget vara en skymf mot varje demokratisk princip som vi är vana vid här i Sverige.

Sverker citerar George Abu Al-Zulof, en av deltagarna, som sade: ”Barn utsätts för tortyr och övergrepp i det israeliska rättssystemet.” Det enda beviset som framfördes var påståenden i boken – skriven av aktivistgruppen – samt påståenden i filmen – gjord av aktivistgruppen. Ingen företrädare från den israeliska sidan intervjuades, inga bevis lades fram och jag fick naturligtvis ingen möjlighet att besvara påståendena – förhållningsreglerna hade ju fastställts före seminariet. Frågan är naturligtvis varför man är rädd för sanningen.

Flera studenter i publiken lämnade ilsket tillställningen som de beskrev som en ensidig hatfest. De hade kommit för att lära sig något, den möjligheten uteblev. Det blev en tre timmars uppvisning i ensidig propaganda.

Men ensidighet hjälper ingen. Inom föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) är vi mycket måna om att understryka att lösningen bygger på att vi inte enbart tar hand om en sidas intressen, utan båda sidors – bara om grannen mår bra kan även vi må bra. Detta kräver kompromisser – och en stor portion ärlighet.

Ärlighet genom att antingen själva nämna eller tillåta mig nämna att det visst sker brott mot barnens rättigheter i denna härjade del av världen – mot palestinska barn som blir tagna av israeliska militären för inblandning i terroraktioner; mot palestinska barn av palestinska vuxna som medvetet indoktrinerar och hjärntvättar dem i skolböcker, TV, radio, mosképredikningar, sagoberättelser och teaterpjäser till att bli självmordsbombare; mot palestinska barn som används som levande sköldar av palestinska terrorister; mot palestinska barn som blir utnyttjade som vapenkurirer; mot palestinska barn som dödas av palestinska vuxna när de försöker förhindrar terroristerna från att använda deras hem för avfyrning av missiler mot israeliska skolor och dagis; och inte minst mot israeliska barn som sprängs, lemlästas och bränns till döds av palestinska barn och vuxna i sökande efter ett från högsta ort utlovat martyrskap.
När allt detta får lov att nämnas i ärlighetens namn, finns det även utrymme att ta upp påstådda israeliska övergrepp – de som går att bevisa. Innan detta sker, är varje försök att belasta enbart ena sidan dömt att föreviga den horribla situationen som nu råder – där barn på bägge sidor lider.

Inom FiM vill vi söka vägar som leder framåt, vägar som får användas av båda parter i dispyten. Den väg som Sverker visade med sitt ensidiga referat är en apartheidväg, en väg som judarna (vem annars) inte fick lov att beträda – man hade ju inte ens yttranderätt! Att seminariets palestinska företrädare ivrar för denna sorts vägbygge är en sak – de militanta palestinska rasistiska kraven på ett judenreint Hebron, till exempel, är bara ett ärligt uttryck för vad de vill åstadkomma. Men att en journalist antingen övertalas eller är naiv nog att beträda denna väg gör en mycket fundersam.

Sannerligen en mörk dag när en journalist inte förmådde lyfta fram något av detta. Men trots allt en ganska ljus dag, egentligen, för det var dagen då IJC-juristen medgav utan omsvep – fast bara i privat samtal, förstås – att det visst sker fruktansvärda övergrepp mot palestinska barn i de palestinska områden och mot arabiska barn i alla de omringande arabiska länderna, men att dessa inte kommer att belysas. Anledningen? ”Israel är det enda landet i regionen som släpper in oss, tillåter oss att granska, medverka, intervjua – och sedan lämna landet och avlägga våra rapporter där helst vi vill.”

Låter knappast som ett land där övergrepp mot barn sätts i system. Synd bara att en rutinerad journalist inte lyckades dra denna slutsats.

Taggar: , , , , , ,

Kommentarer är stängda.