Samma empati för alla?

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.