Archive for Augusti, 2004

RKU betyder terror. Sverige finansierar dess verksamhet

Måndag, Augusti 30th, 2004

Inte för inte är flaggan för den av EU terrorstämplade palestinska organisationen PFLP blodröd till färgen.

Färgen speglar PFLP:s främsta intresse – blod. När en palestinsk massmördare som Ahmed Yassin dödas av Israel, skriver stolt svenska RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) om begravningståget att ”även om Hamas gröna flaggor dominerade, så vajade även PFLP:s röda, Islamiska Jihads svarta och till och med Fatahs (Arafats rörelse) gula.” PFLP är sålunda enligt RKU:s egen utsago i gott sällskap.

Vilket sällskap är då detta? Jo, sällskapet består av till exempel sagde Hamas, som tisdagen den 31:e augusti sprängde två bussar i den sydisraeliska staden Beer Sheva. Facit: Hittills 16 döda, 100 skadade. Några av de skadade kommer att mista lemmar och ögon, många fler kommer att lida av svåra brännskador på hela kroppen och i ansiktet livet ut. Sprängningarna tajmades för att brisera samtidigt som låg- och mellanstadieskolorna stängdes för dagen – man tog miste på datumen eftersom den nya skolterminen inte skulle börja förrän dagen därpå. Intressant att notera är att Beer Sheva har en mycket stor beduin arabisk befolkning – inte ens brödraskap araber och muslimer emellan tycks kunna hejda massmördarna i sitt heliga syfte att uppnå martyrskap genom att mörda så många på måfå selekterade judiska civila som möjligt.

Inget av detta tycks bekomma RKU, som nu är i färd med att organisera en enorm konferens i den helsvenska idyllen Göteborg, med början 7:e september. Konferensen avslutas, skrämmande nog, den 11:e september. Ett datum som i terrorsammanhang nog klingar ganska rått i våra öron. RKU skriver i sitt konferensprogram ”Vad innebär EU:s terrorlista för solidariteten med motståndet? Är det längre möjligt med insamlingar till stöd för befrielserörelser? Vad får detta för konsekvenser för solidaritetsarbetet?”

Svenska RKU:s enda bekymmer i sammanhanget tycks vara att i ”solidaritetssyfte” samla ännu mer pengar i Sverige till massmord av judar i det avlägsna Israel. En snabb titt på PFLP:s flagga, med en karta över det tilltänkta Palestina som täcker HELA Israel, är bevis nog för vad dessa rörelser har i sikte.

RKU tar tillfället att bjuder in som en av huvudtalarna ”Leila Khaled, legendarisk Palestinakämpe numera bosatt i Jordanien (för att) att tala om kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.”

Leila Khaled, för dem som minns, är den som i folkmun kallas för ”dödens ängel”. Denna ängel i PFLP-färger har lyckats kapa flygplan inte bara en, utan två gånger. Med en plastikoperation emellan för att bättre kunna undgå upptäckten. Hon fångades av Storbritannien under det andra försöket men utväxlades omgående mot västerländska gisslan som PFLP höll och som de hotade döda. Låter mönstret bekant från dagens jihadister i dagens Irak, där franska journalister riskerar att halshuggas om inte Frankrike tillmötesgår deras krav en halv värld längre bort?

Det är denna PFLP som det svenska RKU bjuder in till en manifestation för glorifiering av blod, våld och hat.

PFLP är en förkortning för terror – fråga bara den arabiska och judiska befolkningen i staden Beer Sheva vad de anser om tisdagens ”hjältemodiga PFLP-aktion”. Men Leila Khaled och PFLP anses av RKU vara ”demokratisk”.

RKU är en förkortning för fortsatt terror – och Sverige ger dem spelrum inom rikets gränser.

Samma empati för alla?

Måndag, Augusti 30th, 2004
Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.

Om konsten att inte se det man inte vill

Måndag, Augusti 16th, 2004
Med oroväckande blindhet väljer Per Gahrton och Henrik Carlborg att ignorera 97 procent av det som pågår i Mellanöstern, och enbart fokusera på de återstående 3 procenten.

Att konsekvent kalla det israeliska säkerhetsbarriären för en mur när blott 3 procent av dess sträckning består av just en mur och de återstående 97 procenten består av genomskinnligt staket, säger mer om Gahrtons och Carlborgs inställning och selektivitet än om barriären, dess uppkomst, dess sträckning eller områdets prekära situation.

Gahrton och Carlborg skriver lika vältaligt – om än lika felaktigt – om ”etnisk rensning”. Men de syftar konstigt nog på Israel. Ett egendomligt påstående om ett Israel där 20 procent av dess befolkning består av just muslimska araber. Siffror kanske inte är Gahrtons och Carlborgs starka sida, trots allt? Än egendomligare blir deras påstående när man tar i beaktande att hela avsikten med det palestinska våldet mot israeliska civila går ut på att säkerställa att inga judar bor bland araber. Som till exempel i Hebron – judarnas heligaste plats jämte Jerusalem. Palestinierna förespråkar ett judenreint Palestina, men det tycks inte bekomma Gahrton och Carlborg.

Gahrton och Carlborg uppmanas härmed göra ett litet experiment: klä sig i typiska arabiska kläder, med kefiyyeh och allt, och ta en promenad i det israeliska Tel Aviv. På sin höjd kommer de att lida av enorm uttråkighet, då de upptäcker att ingen ägnar dem mer uppmärksamhet eller tid än de gör någon annan förbipasserande. Sedan bör Gahrton och Carlborg fullfölja experimentet genom att ta på sig typiskt judiska kläder, med kalotten och allt, och ta en promenad i det palestinska Ramallah. De borde förstås skriva sina testamenten först, för därifrån kommer de inte levande.

Bara den som öppnar sina ögon och sina sinnen ser vad som pågår. Varken Gahrton eller Carlborg tycks vara medveten om till exempel det allra senaste i en lång rad attentat utförda av palestinska terrorister, det mot Kalandia förra veckan då två palestinier dödades och flera palestinier samt israeler skadades av en palestinsk bomb. Gahrtons och Carlborgs bundsförvanter inom det palestinska al Aqsa Martyrernas Brigad tog på sig det dådet och omgående deklarerade de två palestinska offren som hjältemodiga martyrer. Liksom de gjorde med den 14-åriga palestinska pojken som palestinska terrorister dödade när han försökte förhindra dem från att avfyra raketer mot civila israeler från hans hem. Ytterligare en ofrivillig martyr som radarparet Gahrton/Carlborg inte tycks veta något om.

Men den största missen av alla som Gahrton och Carlborg gör sig skyldig till är att inte poängtera att våldet enkelt kan stoppas genom att strypa biståndet till palestinska myndigheten, eftersom dessa medel frigör motsvarande pengar från den egna budgeten för att finansiera fortsatt palestinsk terror.

Terror som även drabbar palestinier. Fast då kallas de förstås ”ofrivilliga martyrer”.