Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike – vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för ”ett skitigt litet land”; Kina – som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.

Förra veckan kom Internationella domstolen i Haag, ICJ, med ett sedan länge väntad utlåtande som brännmärkte Israels byggande av sin anti-terror barriär. Det skrivna utlåtandet, som bestod av 60 sidor, fokuserade enbart på barriärens rutt, medan orsaken till dess tillkomst – palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler på bussar och i restauranger – inte berördes alls. Barriären och dess sträckning förklarades vara illegala, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären nämndes inte. Utlåtandet välkomnades av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatte det i terrorbombningen av en buss i Israels största stad, Tel Aviv. Resultatet blev en död och 30 lemlästade. ICJ tycks ha uppenbara problem med att se länken mellan orsak och verkan.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium – enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt – för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot anfall. Det är i ett lagens mening omtvistat territorium. Det är en logisk absurditet att påstå att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på delar av precis samma område. Att ignorerar den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila israeler som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle Israel inte behöva försvara sig. Och inte heller behöva bygga någon anti-terror barriär – någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det – av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att två mil av barriären skulle flyttas, vilket också skedde.

Effekten av palestinsk terror är allt annat än temporär – döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram – de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande ägnar inte dessa israeler en tanke, däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man jämför palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande tolkades av palestinska terrorister som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan (http://www.sky.com/skynews/article/0,,30000-13154917,00.html). Det var barn från 9 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var ”Att döda israeler”. De unga deltagarna, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn som i späd ålder skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Om man menar allvar med strävan för fred i detta område, borde man för länge sedan ha infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras i bistånd till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona från den egna budgeten för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Som bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 9-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dödslägren genom stora bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan.

ICJ-utlåtandet är politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk antisemitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i antisemitismens ledband.